Tyskland. Ett europeiskt land som startat två världskrig, ändrat texten i sin nationalsång och fortfarande förknippas med stereotyper likt hängselbärande mustachprydda bowlingklot i form av människor.

Det är detta land som envisas med att vara tuggummit under min sko. Ni känner säkert till problemet, man har tuggummi under skon. Man lyfter upp foten för att ta bort det och faller framstupa över en parkbänk. I fallet slår man först i magen och direkt efter näsan. Näsan går tvärt av och samtidigt bryter man två framtänder. Med blodet sprutande försöker man resa sig upp men eftersom tuggummit fortfarande sitter kvar under skon har man inget fäste, man ramlar därför igen, slår i bakhuvudet så hjärnan slås i två delar och helt plötsligt blir flickvännens tjat om att man är en känslokall buffel vetenskapligt korrekt. Som en följd av detta kan man med sin Messi-modifierade kropp nu lösa Fermats sista sats sittande på en sten á la svensk populärkulturell superhjälte, men tuggummit sitter lik förbannat benhårt kvar under skon.

Poängen. Tyskland är mitt tuggummi under skon. Och inte så mycket på grund av min avsaknad av hjärnhalvor utan på grund av deras fotbollslag. Jag är inte bara Manchester United supporter, jag är även England supporter. Just det, Jack Sparrow kan snacka förbannelser bäst han vill. Han är inget jämfört med mig.

Jag kan berätta bad beats historier om Southgates straffmiss, jag kan berätta om Diego Forlans volley som gud själv slog bort från mållinjen, jag kan berätta om hur min bror skriker ”DET LÅNGA BENET FÖRST” när Gazza är en mm från att glida in bollen. Jag kan berätta om Effenbergs finger och jag kan berätta om hur Olivers Kahn Schwarzeneggererska ”ASSHOLE” överröstade hela Olympia Stadion.

Långt sagt, jag kan berätta tre kvällar i rad om hur tyskarna har förstört mitt liv och nu – på min yngsta sons födelsedag – har dom gjort det igen. Bayern Munchen slog Man Utd med 2-1 och jag är förbannad.

Jag är inte förbannad för att United spelade skit. Gudarna ska veta att Man Utd mer än lovligt ofta spelar skit och vinner, det hör liksom till när man är bäst. Men vad jag är förbannad över är att det var så onödigt. Media till trots, United hade matchen under fullständig kontroll – om man med kontroll menar att man oavbrutet ger bort bollen till valfri tysk och säger: varsågod och prova igen och tysken skjuter ner folk på läktarna i bästa luftwaffe-stil. Men även det är en form av kontroll, man placerar sina spelare i vägen för motståndarna och låter deras uselhet vara den matchvinnande faktorn. Men allt det gick åt helvete när Rooney missbedömde en frispark – som förstås var på väg att skjuta ner folk på läktaren – och styrde in den i eget mål.

Ridå. Nu var katten utsläppt ur chipspåsen. Tyskarna hade lärt sig knepet. Man ställer sig i vägen för Uniteds spelare och låter deras uselhet avgöra. Inte särskilt komplicerat. Den brokiga skaran av tyskvänner ställde sig i vägen för Evra. Fransmannen gjorde naturligtvis vad alla fransmän alltid gör när de ställs mot tyskar: fumlar bort bollen framför mål och låter någon av tyskarna – jag vet inte vem för jag hade redan plockat upp telefonen och börjat ringa Evras 27 syskon för att höra om dom var såna där ”Brossor” som tog hämnd eller inte – smälla in det runda fanskapet och vinna.

Till Evras försvar hör att han försökte starta en motståndsrörelse men han missade att hela Uniteds backlinje/mittfält – Gary Nevilles mustasch undantagen – redan dragit igång motståndsrörelsen. I andra halvlek gjorde man nämligen sitt bästa för att i bästa farsstil spela upp ett avsnitt av Allo ’Allo med Rooney som Rene, komplett med skenavrättningen på slutet.

Själv tyckte jag kanske dom spelade över när dom bar Rooney av plan men hey, vad vet jag om method-acting?

I nästa match hoppas jag dock på mer på LOST. Jag vill se Berbatov som Locke, Rooney som Hurley och Drogba som obetydlig statist. Sen vill jag ha en logisk förklaring på hur isbjörnar kom till ön samt varför John Terry inte föddes som gruvarbetare i Polen om han nu vill leda folk hela tiden.

Och får jag riktigt tänja på gränserna inför födelsedagen önskar jag mig en tuggumiskrapa också.

Peace.

/Elake Dave