Loading
Det går snabbt i fotboll. Backa bandet några veckor och den allmänna känslan kring Manchester United var en av harmoni och optimism. Nu är det… inte kris men det brakar åt det hållet.
United hittade en lösning på Mason Greenwood-situationen. Det slutliga beskedet är att han inte ska spela för United igen (förmodligen, för något definitivt slutligt besked var det inte, det skulle ju kräva att ett beslut fattas och sånt sysslar inte United med). Många, undertecknad inkluderad, välkomnar beskedet. Men United lyckades hitta en lösning – eller icke-lösning, kanske vi ska skriva – som nästan ingen, oberoende av sida, gillade. Uniteds agerande ter sig riktningslöst ut. Det är fegt, det är avvaktande. Det är en fullständig brist på starkt ledarskap.
Det hela kommer förstås från toppen. Från ägarna. Det börjar och slutar där.
Frågan om vem som ska äga United i framtiden är fortsatt obesvarad. Det leder till motsättningar i supporterleden. Glazers är inte skyldiga till allt men de har det största ansvaret. De måste bort! (Därmed inte sagt att alla alternativ skulle vara bättre. Personligen anser jag att statligt ägande av en fotbollsklubb är förkastligt. Det borde inte tillåtas. Fotbollsklubbar ska inte vara politisk propaganda. Åtminstone inte påtvingad sådan. Om en klubb bildas med en tydlig politisk identitet blir det en annan sak. Då kan var och en medvetet välja att associera sig med klubben eller att distansera sig.)
Det som är utanför smittar av sig. Uniteds säsongsinledning har varit dålig. Laget har gjort en bra halvlek (jo, jag tycker att första halvlek mot Tottenham ska klassas som bra) och tre dåliga. Plötsligt är Erik ten Hags mannar pressade.
United har sett trötta ut i de inledande matcherna. Erik ten Hag hävdar att det inte stämmer. Jag har inte tillgång till data för att bekräfta eller avfärda just den kritiken. Men ögontestet säger att United har varit… slöa. Så kan det kanske vara. Frågan är då varför det ser ut så. Det kan vara medvetet för att vinna fördelar senare under säsongen. Det skulle också kunna vara en effekt av en dåligt planerad försäsong, med för mycket resande. Utan insikt är det omöjligt att veta säkert. Men det oroar att det har sett ut som det har gjort.
Vad som också oroar är hur United hanterar motgång. Under Ten Hag har United släppt in det första målet i 14 ligamatcher. Vi har vunnit tre av dessa (däribland mot Fulham i våras, i vad som effektivt var en träningsmatch) och två gånger har vi kommit tillbaka till oavgjort. Det är för dåligt.
United ägde första halvlek mot Tottenham men när de fick sitt mål blev United ängsliga och stressade. Det är den ständiga trenden när United hamnar i underläge.
Idag ska vi förhoppningsvis inte behöva träna på att hantera ett underläge. För Nottingham Forest är ett lag som Manchester United bara ska städa av. En säsong står aldrig och faller med ett resultat i tredje omgången (åtminstone inte i en liga som Premier League). Men blickar vi framåt väntar Arsenal borta och sedan Brighton hemma. Vi behöver någon form av lugn inför de matcherna. Dagens match mot Nottingham är så nära en måstematch som Manchester United kan komma i augusti.
Erik ten Hag valde samma lag i premiären mot Tottenham som i premiären. Det kommer han inte göra idag. Redan innan skadorna på Mason Mount och Luke Shaw meddelades var känslan att startelvan behövde ändras. Nu var Mount och Shaw knappast först i kön att bli utbytta men ändring torde vara positivt i detta läge. Förmodligen blir det ytterligare förändringar.
André Onana är förstås given i mål. I backlinjen går Diogo Dalot in som vänsterback i Shaws frånvaro. Någon kanske förespråkar Álvaro Fernández. Jag gillar honom i grunden. Men jag blev besviken på det han uträttade under försäsongen. Han var ständigt på efterkälken och han har inte snabbheten som krävs för att kompensera för det. Han såg helt enkelt inte ut att vara i närheten av Premier League-redo. Och jag som hade hoppats att han skulle kunna konkurrera ut Tyrell Malacia.
Jag skulle inte vara främmande för att Victor Lindelöf går in i mittförsvaret. Lisandro Martínez har inte alls imponerat i de två första matcherna och Raphaël Varane var svag mot Tottenham. Men det finns förstås också en poäng i att ge den ordinarie duon fortsatt förtroende.
På mittfältet är det naturliga att Christian Eriksen tar Mounts plats. Personligen skulle jag nog föredra Scott McTominay. Vi har saknat kraft och energi och Eriksen har sett riktigt långsam ut.
Offensivt blir det nog bänken för Alejandro Garnacho. Dels för att han inte har presterat, dels för att det öppnar för Marcus Rashford som vänsterytter. Till höger skulle Antony kunna bytas ut men jag blir chockad om Ten Hag plötsligt går för Facundo Pellistri.
Flyttar Rashford ut till vänster blir det Jadon Sancho eller Anthony Martial centralt. Jag är övertygad om att Ten Hag föredrar Martial men att Martial ska vara redo att starta förefaller vara osannolikt.
Det här inlägget må ge ett nervöst intryck. Men det är värt att komma ihåg att vi ligger bättre till efter två omgångar i år än vi gjorde för ett år sedan. Sett till resultat över de 40 första Premier League-matcherna som ansvarig ligger Ten Hag mycket bra till i jämförelse med managers som Pep Guardiola, Jürgen Klopp och Mikel Arteta och även jämfört med hans företrädare i United. Säsongsinledningen oroar, det går inte att komma ifrån. Men i ett större perspektiv pekar det fortfarande uppåt.
