Loading
Halvvägs in i säsongen har de tränare som hyllades i augusti fått utstå burop. De som i stället bespottades har hunnit mottaga lovord. Allt är som vanligt.
Rúben Amorim var under sin tid i Sporting CP en av Europas mest spännande unga tränare.
Hans lag dominerade oftare än inte motståndet i den portugisiska ligan. Och de krossade Manchester City i hans sista hemmamatch med hela 4-1.
Lovande, tänkte jag försiktigt. Tiden har lärt oss att man inte ska ta till de stora spadtagen med förväntan när det gäller Manchester United.
Och ännu en gång skulle försvarsmekanismen visa sig nödvändig.
Amorim är, enligt den mer överordsbenägna delen av supporterskaran, vår klubbs sämsta tränare i modern tid.
Precis som Erik ten Hag var före honom och Ole Gunnar Solskjaer dessförinnan.
De flesta hade gjort det bättre än portugisen. Åtminstone om man ska tro Twitterflödet när Manchester United ligger under.
Och med tanke på att laget ofta gör just det ligger det givetvis viss sanning i åsikten.
Det är inte bra nog. Och det har inte varit bra nog sedan han tog över.
Kanske är denna utmaning numret för stort för också honom.
Ingen skam i det.
Men en följfråga infinner sig. Om han var en bra och lovande tränare innan: när slutade det? Var det i samma stund som han tog över ett för dysfunktionellt Manchester United som hans brister tydliggjordes?
Om han stannat i Sporting, eller om han tagit över en mer harmonisk trupp med bättre förutsättningar för att implementera hans spelsätt, hade hans lovande rykte då förblivit intakt?
Jämförelsen är uttjatad. Och om du slagit ned bopålarna i läger #AmorimOut kommer du himla med ögonen nu.
Men …
Mikel Artetas anställning år 2019 mottogs också den till en början med positivtet från hemmapubliken.
En lovande ung tränare med hårda krav och en tydlig filosofi: det var värt en chansning.
Två och ett halvt år, och två och en halv miljard spenderade kronor, senare krävdes hans huvud.
Mikel Arteta var för oerfaren. Utvecklingen gick inte fort nog. Spelet hade inte förbättrats tillräckligt.
Den professionella tyckaren tillika Arsenalfanet Piers Morgan tog till Twitter för att stämma in i kören om den gamle klubbkaptens oduglighet.
Ytterligare ett par år in i framtiden, och efter att personligen ha träffat Arteta, låter nu Morgan som alla andra Arsenalfan:
Mikel Arteta är den bästa tränaren i världshistorien. Det spelar ingen roll att han spelar en fotboll som får vaskrensning att framstå som underhållande.
Har Arteta varit en bra tränare sedan han utnämndes till Arsenaltränare eller har han vuxit in i rollen?
Har han bara blivit bra därför att förutsättningarna anpassats efter honom?
Eller har han fått förutsättningarna att ändras därför att han är en bra tränare?
När Ole Gunnar Solskjaer tog över som interimtränare vintern 2018 åstadkom han en flygande-holländare-effekt med Manchester United.
Det sjunkande skeppet reste sig över vågorna och gick elva matcher obesegrat.
Under de sista veckorna med Jose Mourinho – en av vår tids största fotbollstränare – hade en sådan bedrift låtit omöjlig.
Trots det har ett narrativ etablerats kring Ole som på sin höjd medelmåttig tränare.
Hade han bara tur till en början? Om inte: när blev han dålig?
Ten Hag kom in som ett av de hetaste managernamnen i fotbollsvärlden 2022. Han hade åstadkommit återkommande stordåd med sitt Ajax.
Erik ten Hag var en uppenbart bra tränare. Rekryteringen verkade fullt rimlig och ambitiös i stunden.
När det sedan började gå knackigt tjatade out-fraktionen i supporterleden om att nederländaren borde få lämna för det nya framtidsnamnet: Brightons Roberto De Zerbi.
Sedan han tog över Olympique de Marseille för ett och ett halvt år sedan har de rösterna skiftat fokus mot nya namn.
Bournemouths Andoni Iraloa är tydligen en mångdubbelt bättre tränare än Amorim.
Åtminstone lät det så i slutet av den gångna säsongen.
En liknande spaning går att göra kring Crystal Palaces Oliver Glasner.
Är de fortfarande bra tränare? Eller slutade de vara det när resultaten blev mindre imponerande?
För tre veckor sedan utnämndes Enzo Maresca till månadens tränare i Premier League.
På nyårsdagen fick han sparken.
Under säsongen har han vid åtminstone två tillfällen varit i kontakt med Manchester City angående ett övertagande av tränarrollen i händelse av att Guardiola slutar.
Sådana samtal inleds inte med en amatör; med en dålig tränare. Ändå fick han sparken.
Är Maresca en bra eller dålig tränare?
I vår TV-soffa liksom i många andras var Amorims byten i julens match mot Newcastle utskällda.
Ett redan nedtryckt United tvingades spela ännu lägre i och med portugisens byten.
Hur tänkte karlen?
När slutsignalen ljöd bärgades tre poäng. En vinst trots dålig matchcoachning.
Eller?
Martin Åslund i Viaplaystudion lyfte perspektivet att bytena kanske förefallit dåliga. De kanske till och med var dåliga.
Men vad var alternativet? Innan bytena gjordes såg det ju ännu sämre ut. Och det blev ju tre poäng.
Så var det verkligen tur?
Eller var det ett bästa-möjliga drag?
Var det en inblick i tankegångarna hos en högst kapabel fotbollstränare?
