Vändningen på Selhurst Park som United måste bygga vidare på

Manchester United stod inför en av säsongens tuffaste bortauppgifter. Fem år utan seger på Selhurst Park, inte ett enda mål på de fyra senaste mötena och ett Crystal Palace som inte förlorat hemma i ligan sedan februari, allt detta på en arena där gästande lag ofta får kämpa för att hitta rytmen och behålla kontrollen.

Det finns få arenor i England som kändes lika ogästvänliga. Ändå var känslan att just den här matchen skulle säga något om hur långt Amorims lag egentligen kommit. Efter en blek och sårbar första halvlek kom ett helt annat United ut efter paus. Med två vackra fullträffar av Joshua Zirkzee och Mason Mount vände Amorims lag matchen, och tog en seger som kan visa sig bli avgörande för riktningen framåt.

United reste till södra London med en ovanlig kombination av press och hopp. Everton-matchen hade lämnat en sur eftersmak, men samtidigt hade bortaspelet under hösten varit ett av lagets mest pålitliga vapen. Amorim gjorde inga stora förändringar, men han flyttade fram Mount i planen och fortsatte lita på Zirkzee som ensam spets. Det var en elva som, på pappret, bar både kvalitet och revanschlust.

Starten gav nästan utdelning direkt. Ett långt inkast från Diogo Dalot skapade total oreda i Palace-försvaret. Bollen studsade mellan fötter och ben, och när Casemiro fick chansen att avsluta från nära håll såg det ut som en mardrömsstart för hemmalaget. Men Dean Henderson var snabbare än alla och avvärjde två gånger om. Det var en sekvens som kunde ha förändrat matchbilden, men istället blev det startskottet för Palace dominans.

Hemmamålet låg i luften. Adam Wharton tvingade Senne Lammens till en kvalificerad räddning, och Jean-Philippe Mateta fick friläge efter att en studs råkat träffa Leny Yoro på fel sätt. Yoro såg skakad ut, och när han minuter senare kastade sig in i en övermodig brytning inne i straffområdet var straffen ett faktum. Mateta rullade in bollen vid andra försöket efter att hans första blivit bortdömd för dubbelträff, och Selhurst Park hade sin udd. Kort därefter kunde det ha blivit 2–0 när Eddie Nketiah löpte sig fri, men Luke Shaw räddade situationen med en tackling som hade stoppat vilken anfallare som helst. Pausen kom som en befrielse.

Sedan vände allt.

Det som följde var en av de tydligaste scenförändringarna under Amorims tid. Om första halvlek präglades av tvekan och lågt tempo, var andra halvlek allt det motsatta. Det var mer rörelse, mer vilja, mer mod att faktiskt vinna matchen. United såg plötsligt ut som ett lag med en plan.

Kvitteringen kom som ett slag i bordet. Efter en fint slagen frispark av Bruno Fernandes tog Joshua Zirkzee ned bollen med bröstet, vände bort sin försvarare och skruvade in 1–1 med en vänster som doftade spetsklass. Det var lika mycket individuell briljans som ett utlopp för all den uppdämda frustration som hängt kvar sedan måndagen.

Zirkzee hade dessutom marginalerna på sin sida när Mazraoui råkade dundra en rensning rakt på honom och bollen gick millimetrar utanför stolpen. Men istället för att darra växte United. Åtta minuter efter kvitteringen kom ledningsmålet. Fernandes och Mason Mount hade pratat ihop sig, och det syntes. Ett kort rull, muren splittrades och Mount placerade bollen lågt vid Hendersons stolpe. 2–1, och plötsligt bar matchen en helt annan energi.

Därifrån tog United steg för steg över total kontroll. De Ligt ordnade försvarslinjen, Dalot drev upp spelet från sin kant och Amad hittade ett flyt som Palace hade svårt att hantera. Zirkzee höll fast bollar, Mount hittade ytor och Fernandes orkestrerade tempot. United låg närmare 3–1 än Palace gjorde en riktigt farlig kvittering.

Och när Lisandro Martínez äntrade planen i den 82:a minuten för sitt första framträdande sedan skadan i februari, kändes det som att allt föll på plats. Palace försökte trycka på i slutminuterna, men hittade aldrig vägen igenom. United hade vuxit under matchens gång, och höll fast vid det.

Det här var en seger med substans, en andra halvlek som faktiskt kan förändra riktningen på säsongen. Ett svar som visade att Amorims idéer fortfarande lever, även om vägen dit varit krokig. Men viktigast av allt var känslan av ett lag som reste sig tillsammans, när det hade varit lika lätt att falla tillbaka i gamla mönster.

Nu återstår bara att se om United kan bygga vidare. De svaga prestationerna mot Everton och Nottingham Forest ligger fortfarande nära i minnet, men den här vändningen ger åtminstone något att hålla fast vid. Tittar man på spelschemat väntar en period där United, på pappret, har möjlighet att rada upp segrar och hitta stabiliteten som saknats. Samtidigt vet alla som följt Premier League hur lite sådana papper brukar betyda.

Men om United tar med sig den här andra halvleken, intensiteten, rörelsen och modet – då kan det här mycket väl vara starten på något bättre. Nästa steg är att visa det igen. Och igen. Och igen.

Höjdpunkter

Amorims presskonferens

Efter slutsignalen mötte Rúben Amorim pressen med en helt annan energi än tidigare i veckan. Han hade sett ett svar, en reaktion, och enligt honom var det ingen slump.

”Jag kände det redan i slutet av första halvlek. De hade svårt att ta sig ur vår press och vi hade känslan att om vi ökade tempot lite skulle matchen förändras direkt.”

Halvlekssnacket handlade mindre om taktik och mer om mentalitet.

”Jag sa inte åt dem att spela närmare Josh. Jag sa att vi måste vara mer levande. När du är mer levande händer saker. Du är närmare bollen, närmare duellerna, närmare målet.”

Zirkzee fick beröm för sitt bidrag långt utöver målet.

”Det var inte bara fullträffen. Det var hur han spelade, hur han tog emot bollen, hur han vann duellerna. Vi spelade bättre för att han spelade bättre.”

Amorim lyfte också fram Diogo Dalots insats.

”Han gjorde allt. Defensivt och offensivt. Det är den nivån han kan hålla och måste hålla varje vecka.”

På frågan om varför intensiteten saknades i första halvlek svarade han:

”Ibland är det små saker. Tempot i passningsspelet, hur vi tar hand om andra bollar, hur snabbt vi reagerar. När några detaljer faller på plats ökar rytmen i laget, både mentalt och fysiskt.”

Han kunde även lugna alla som oroade sig för Bruno Fernandes, som tog sig för benet på slutet.

”Det var bara en spark. Han är okej.”

Comebacken för Lisandro Martínez var en extra ljuspunkt.

”Du ser att han behöver tid, men för gruppen är det enormt viktigt att han är tillbaka.”

Avslutningsvis blickade han framåt.

”Vi är bra på att vända underlägen. Nu måste vi bli lika bra på att kontrollera matcher när vi leder. Spelar vi med samma attityd och tempo kan vi slå vilket lag som helst. Nu gäller det att göra det igen i nästa match.”

Andra reaktioner

Mer om matchen

Comeback, vändning och tre poäng i södra London