Loading
Strålkastarna lyste över det vitlöksbesprutade gräset på Old Trafford. Förutsättningarna var där, det nya Manchester United, det obesegrade Manchester United. Ett antiklimax på samma magnitud som Y2K. En irritation som sträcker sig längre än Jack Grealish juniorbenskydd. TV:n stängdes av i vrede, strålkastarna på Old Trafford släcktes och med det gnistan av det lilla hopp som fanns kvar.
Och visst är Jack Grealish benskydd irriterande, egentligen hela hans aura irriterar en till vansinne, men inte lika irriterad som Idrissa Gueye var, eller arg, eller vad man ska kalla det. Samtidigt som jag först inte förstod vad som hände så tackade jag för det röda och lutade mig tillbaka i soffan med en lättnad. 80 minuter mot 10 man? 80 minuter mot 10 man med David Moyes som aldrig vunnit på Old Trafford. Min son skulle ha sagt ”Easy Peasy” om han hade förstått innebörden i det. Lättnad, med chips i ena handen och en kall alkoholhaltig dryck i den andra. Dewsbury-Hall trycker in en kalasstrut, känslan? Fortsatt lättnad, ska vi gå mållösa mot 10 man på Old Trafford mot Everton? Aldrig. Halvtid, känslan? Fortsatt lättnad med en svag ynnest av bubblande stress. 60 minuter, 70 minuter, 80 minuter, inget mål och nu står jag upp i vardagsrummet med händerna knutna bakom huvudet vacklandes fram och tillbaka, chipsen blir som aska i min mun och den där stresslättande drycken bidrar bara med att tillföra mer ångest. Jag höjer rösten och yttrar ”Ska Yoro vara den som fördelar bollarna, vad fan är det här?” till min ytterst tveksamma och ointresserade partner som fortsatt inte vet om det är en match i Premier League eller Champions League. Slutsignalen ljuder som en ilning rakt genom sinusloben. Ett vagt ”Tycker du ens att det här är kul?” hörs ekande genom det numer vredesfyllda rummet. Jag vill naturligtvis svara ja, men det har inte varit kul sedan Sir Alex Fergusons tid, inte en genomgående säsong. Sakta sjönk man ner i sin soffa trötta gråa soffa, känslan av lättnad var förbytt av hopplöshet och besvikelse. Som att golvet bara släpper under en och man faller handlöst i oändligheten.
”Amorim ska ha ansvar”
Det här var nog det sämsta jag sett ett Manchester United på hemmaplan, värre än när vi förlorade med 1-6 mot Tottenham eller 0-5 mot Liverpool. Det fanns mer logik i de förlusterna på något vis, förlusten mot Everton saknade all typ av rim och reson. Och allting trattas alltid ner till vem som ska bära ansvaret. ”Tränaren bär alltid det yttersta ansvaret” är någon form av universal skröna som accepteras som sanning idag. På något vis kanske det är en sanning också. Men ibland tycker jag att den sanningen krackelerar i fundamentet. ”Men det är ju tränarens uppgift att motivera spelarna” – Visst är det så, men det kan heller inte vara svart eller vitt. Jag kan tycka att spelarna bär ett ansvar i dessa förluster. Oavsett om det är Grimsby eller Everton, det ska inte ens behövas en tränare för att bli motiverad. Du spelar för Manchester United framför fans som betalat mycket för att se dig spela, det ska vara motivation nog. Blev det för mycket press för spelarna på grund av förutsättningarna innan matchen? Man kan leta ursäkter hur man vill, men pressen kommer alltid att finnas när du spelar i Manchester United och passar det inte kan du sticka till Bahamas för fan – för att citera Kenta och Stoffe i dom kallar oss mods.
Amorim ska ha ansvar, jag försöker inte frångå det. Man hade kunnat göra byten tidigare, gått ner på fyra backar eller något annat uppfinningsrikt men det ska inte spela någon roll. Om vi spelar med en man mer i 80 minuter mot Everton, Sunderland eller West Ham ska vi vinna de matcherna 100 av 100 gånger. Det finns inga ursäkter som ursäktar att vara så pass usel på planen som våra spelare var och jag tycker att spelarna ska ta sitt ansvar den här gången för omväxlingens skull. Jag hade tacksamt slängt hela startelvan under en 14-hjulare efter i måndags. Jag har också svårt att se att det var Amorims spelide att tjonga in långa bollar på Bengt (Zirkzee) i straffområdet som ensamt stod stångandes mot två engelska fyrtorn i Tarkowski och Keane, vi tjongade inte in bollar i straffområdet när vi hade Sesko men nu helt plötsligt är det högst aktuellt. Eller att Yoro helt plötsligt är spelfördelare i vad jag kan anta mot sin egen vilja. Mest för att ingen annan verkade vilja ha det ansvaret. Jag kan inte karva ut en enda positiv sak att ta med sig från den matchen.
”Vi är inte ute ur stormen ännu” – kanske var det något proaktivt försvarstal för att han såg de här matcherna komma. Och det kommer nog att storma runt Manchester United rätt rejält under en lång tid framöver när inte ens örfilar och röda kort hjälper.
