Loading
Efter en resultat- och spelmässigt usel inledning på säsongen 2018/19 är tongångarna kring Manchester United domedagslika. I stormens öga står en portugis vars fotbollsfilosofi allt mer speglar sig mot gårdagen snarare än mot nutiden eller framtiden. I dagens massmedia och i sociala medier är resonemangen till stor del burdusa då det kommer till Mourinho, men bär han ensam ansvaret för ett Manchester United i fritt fall?
Sedan Sir Alex Ferguson tillbakaträdande som manager sommaren 2013 har Manchester United vunnit Europa League, FA-Cupen och Ligacupen under tre olika managers (David Moyes insats räknas knappt då ingen av titlarna kom under hans tid och dessutom var han enbart manager i ca åtta månader). För en annan klubb hade en sådan utdelning varit godkänd. Med Manchester Uniteds kapacitet och spelartrupp är det en relativt skral utdelning.
Familjen Glazers engagemang i United startade 2005 och med någorlunda nyanserade glasögon (glömmer inte den höga skuldsättningen med de tillhörande räntekostnaderna) kan konstateras att klubben sedan den tidpunkten varit väldigt framgångsrik, på och utanför planen. I Deloittes senaste rapport över fotbollsklubbarnas intäkter, Football Money League 2018 (baserad på siffror från 2017), har Manchester United en förstaplats med £581,2m. Emellertid börjar framgångarna på plan dala samtidigt som de finansiella framgångarna ständigt växer. Detta särskilt sedan 2013.
Vad är då orsaken till att United i oktober 2018 ter sig som en ambulerande teater vars främsta mål tycks vara att tillfredsställa nyhetstörstande medier? Med Sir Alex som manager hade klubben en manager som ständigt utvecklade sig själv. I tillägg var kostnaderna för att underhålla managern relativt låga. United växlade en god ungdomsakademi med oväntade nyförvärv samt ett antal stora nyförvärv. Sammantaget innebar detta dessutom en synkronisering med klubbens historia, där en offensiv fotboll och en tillit till ungdomen varit i fokus. The United Way.
Frapperande nog lyckades Glazers och klubbens ledning på åtta år (2005-2013) inte ta till sig denna, trots allt, vinnande strategi. Det är svårt att se en strategi när tränarvalen i Moyes, van Gaal och Mourinho analyseras. Moyes var i retroperspektiv en stor chansning (även om kontraktslängden indikerade annat). Han hade i Everton med framgång byggt upp ett lag som var relativt slagkraftigt. I tillägg kunde han, i alla fall bitvis, slussa in ungdomar i laget. Tyvärr kan konstateras att Moyes inte lyckades anpassa sig till Uniteds stora kostym eller utveckla sin något primitiva fotboll med Uniteds större resurser. Efter Moyes är nog sanningen den att van Gaal och Mourinho var de största namnen som var tillgängliga vid de två tillfällen då United sökte en manager. Förvisso har de båda männen ett gemensamt förflutet i Barcelona, men van Gaal byggde sitt lag på ett stort bollinnehav (trögrörligt emellertid) och Mourinho på en extrem effektivitetsfotboll där motståndarnas misstag skall utnyttjas. Sammantaget är det svårt att se Glazers och ledningens idéer med dessa val som manager. Är det nog att kvala in till Champions League och ta del av de stora intäkter som turneringen innebär?
Bristen på stringens i ledningens intentioner har dessutom gjort att spelartruppen har förändrats i hög utsträckning mellan de olika tränarna (främst van Gaal och Mourinho). Det är ingen hemlighet att Mourinho, till stora delar, förkastat delar av de spelare som van Gaal använde sig av (exempelvis Blind, Schneiderlin, Memphis och Martial). Finansiellt har detta varit kostsamt för United då de dels fått köpa dyra spelare och dels fått sälja vidare spelare till lägre pris än anskaffningskostnaderna. I tillägg har det, givetvis, kostat i tid. Varje manager måste få en ärlig chans att förändra en trupp utifrån sin filosofi och fotbollssyn. Avslutningsvis har denna cirkus och brist på strategi kostat i anseende. The United Way är ett begrepp supportrarna snart för hänföra till minnenas allé.
Nej, knappast. Förvisso borde portugisens lynne och fotbollsfilosofi varit väl känd för de som anställde honom, men helt utan ansvar går knappast Mourinho.
Den 27 maj 2016 annonserades Mourinho som manager i United. I några av sina första utlåtanden till MUTV menade portugisen då att de senaste tre åren inte reflekterat klubbens historia och att han tagit över en gigantisk klubb. Sommaren 2016 tycktes Mourinho mer harmonisk en någonsin. Nyförvärven Mkhitaryan, Zlatan, Bailly och Pogba bådade för framgång.
Tyvärr kan vi cirka två och ett halvt år senare konstatera att Mourinho inte lyckats för United tillbaka till toppen och att hans allmänna lynne åter är i bottennivå. Förvisso har portugisen vunnit Europa League och Ligacupen samt kvalificera United för Champions League två gånger i rad, men med ett antal stora spelarinvesteringar var och är supportrarnas förhoppningar, sett till spelartruppen, högre. Andraplatsen säsongen 2017/18 överskuggades av det faktum att ettan mer eller mindre avgjorde serien i början av december 2017.
För Mourinhos del har det även på detta taktiska (kortsiktig plan som ledningen och Mourinho tillsammans bör utforma) och operativa plan (direkt utförande) varit svårt att se stringens. Sommaren 2018 antydde Mourinho problem i samarbetet med ledningen då han menade att titeln manager borde bytas ut mot tränare i framtiden (med andra ord mindre mandat åt honom).
Nyförvärv av offensiv kvalité, såsom Mkhitaryan och Sanchéz har inte alls funnits sin plats i Mourinhos många gånger defensiva spelplan. Samtidigt har Mourinho inte riktigt fått till det defensiva spelet (i synnerhet inte under denna säsong) trots inköp av den skicklige Bailly och den normalt bollsäkre Nilsson Lindelöf. I en fungerande organisation bör de strategiska, taktiska och operativa delarna hänga samman. I United, en av världens fotbollsklubbar och organisationer, tycks denna koppling (vad gäller fotbollen) saknas.
Mourinho ter sig som en man i ständig konflikt med sin omvärld och har mer eller mindre konstant, sedan sommaren, klagat på allt; turnén i USA, träningsmatcherna i sig, uteblivna nyförvärv med mera. Kring klubben finns numera en aura av pessimism. I samband med matchen mot West Ham United i London i lördags (förlust 1-3) tycks det sista av supportrarnas tålamod ha gått förlorat. I vissa mätningar vill så många som 75 % att Mourinho sparkas.
Samtidigt har Mourinho de senaste åren varit orättvist kritiserad och han har inte bedömts på samma sätt som andra managers trots betydligt fler titlar i närtid och dåtid (läs Jürgen Klopp). Emellertid har portugisen dåliga humör satt tonen för denna säsong, vilken i stort sett redan är förlorad (i vart fall vad gäller Premier League). Har han en bit in i säsongen förlorat spelarnas tillit?
I förra veckan basunerades videoklipp ut från Uniteds öppna träning. Mourinho och den så kallade storstjärnan Pogba bar sig mer eller mindre åt som småbarn i en sandlåda. Deras uppträde var sannerligen en skam för en klubb som United. På dunkla grunder har Mourinho fråntagit fransmannen det vice kaptenskapet. Samtidigt skall Pogba varken på prestationer eller uttalanden i media sedan sommaren undkomma kritik.
Sammantaget har självklart alla (styrelse och ledning, Mourinho och spelarna) ett ansvar för den situation som United nu befinner sig i, men ingen organisation överlever utan en långsiktig plan eller vision. Därför ligger stora delar av ansvaret på de som anställer managern. För oavsett vilket är det knappast på grund av de finansiella framgångarna eller antalet knutna sponsoravtal som supportrarna följer United. Eller som Sir Matt Busby såg på det: ”At Manchester United we strive for perfection and if we fail we might just have to settle for excellence.” Sir Matt åsyftade då näppeligen Deloittes årliga rapport över fotbollsklubbarnas intäkter.
