Loading
Det har väl åtminstone inte undgått någon, intervjun med Sir Jim Ratcliffe – där han något pressad svarar på situationen kring fortsatt förtroende för Amorim. Tre år. 36 månader. 1095 dagar. Det är påföljden. Det är tiden Amorim ska få på sig att styra det här åt rätt håll. Frågan en kan ställa sig är efter tre år, är det då försent?
Strategi eller taktik? Galenskap eller Genialitet? PR eller propaganda? Det är faktiskt bara Herr Ratcliffe som vet vad han tänker att det här ska falla ut i. Ordspråket att det är ens riktiga vänner som visar sig när det blåser som hårdast verkar falla in här. Samtidigt som större delen av vår supporterskara skriker efter Amorims huvud tar Ratcliffe hans rygg. Det är tydligt, eller är det ett spel för galleriorna? Han kan ju omöjligt hålla fast vid den här planen om resultaten uteblir? Vad gör vi om vi åker ur Premier League? Vad gör vi om vi hamnar på en femtonde plats igen? Så jävla tjurskallig och stolt kan inte Jim Ratcliffe vara. Alltså ord i intervju som varken innehar trovärdighet eller betydelse. Kisthi Tomitas skrikande ord från idol för 15 år sen, ”det är orimligt!” ekar i mitt huvud när jag hör Ratcliffe i intervjun. Det kan hända mycket i sport på tre år, kolla bara på Leicester under perioden 2014-2017. Men nu är ju inte Manchester United Leicester i den bemärkelsen – och kommer aldrig att bli det.
Jag tror att Sir Jim Ratcliffe tror att han har en väl utformad plan på hur det här ska bli. Bevisligen är han bra på affärsmässig planering, du blir inte Storbritanniens näst rikaste person på tur. Men jag tror, med betoning på tror, utan att vara varken affärsmässigt framgångsrik eller sportsligt framgångsrik, att man inte kan hantera en fotbollsklubb som en kommersiell kassako. Även om sporten som vi älskar mer och mer blir en industriell jävla kommersiell cirkus, vemodigt nog. Och då kanske inte Ratcliffe är rätt person för projektet Manchester United? Kanske inte. Jag är i alla fall av den starka övertygelsen att vi varken kommer att tippa mot ruinernas brant sportsligt eller ekonomiskt. Han får gärna motbevisa mina betingade profetior. Amorim verkar vara en del av hans affärsmässiga plan. Men jag har svårt att se hur Manchester United ska bli en ekonomisk vinstdrivande gigant om det sportsliga uteblir. Det är massvis med pengar i Europaspel och i TV-rättigheter, som vi alla vet.
Jag är en supporter av långsiktighet och det värsta jag vet är kortsiktighet. Det fungerar liksom inte med kortsiktiga dopaminrus för att sedan hamna i en kemisk långlivad ångest. Ratcliffe har fastställt att det kommer vara Amorim och då får det vara så, vi måste släppa det och gå vidare nu. Men vi har på något konstigt vis redan fastställt att årets säsong är stämplad som ett fiasko, trots att det är 31 omgångar kvar. Ibland är vi för snabba att utvärdera genom spekulation och inte genom reson.
Efter Liverpool går vi in i ett ganska tacksamt spelschema utan Europaspel och i januari kanske vi kan utvärdera första halvan av säsongen. Visst vi har nått nya bottnar genom att åka ut mot Grimsby Town. Men ligan är fortsatt så pass mycket viktigare än FA-cupen och ligacupen – den här säsongen. Samtidigt som jag förstår och håller med om att debaclet Grimsby satte en stor torn i vår stolthet och vårt anseende.
Jag är fortsatt svagt optimistisk och tror att det kan falla ganska väl ut. Vi kommer inte vinna ligan eller göra något som känns som ett stordåd – men vi kanske kan mäkta med en Europaplats, förslagsvis till det ”finare” Europa. Jag utesluter inte det i alla fall.
Och vilket ypperligt tillfälle att möta Liverpool, som befinner sig i en svacka. Det kan bli jäkligt roligt imorgon på Anfield om inte en särskild svensk är på humör.
