Loading
Cristiano Ronaldo verkar ha en förkärlek för Piers Morgan, och Piers Morgan verkar ha en likasinnad kärlek till Cristiano Ronaldo. De har en tendens att göra intervjuer vid exakt rätt tillfälle, ur ett media perspektiv. Planerat eller inte? Det spelar egentligen ingen roll, men jag tyckte att Ronaldo träffade obekvämt nog rätt med många av sina pikar mot dagens Manchester United.
Jag har alltid haft en förkärlek till Cristiano Ronaldo, då jag började följa honom efter sin debut i Portugals landslag – med grund i min kärlek till Figo, Rui Costa osv. Ronaldo har alltid varit den som ledde mig till Manchester United och allt vad det innebär. Därför är det alltid smärtsamt att se honom i andra tröjor och i intervjuer, pratandes om det Manchester United som en gång var. Nästan en fysisk smärta som kryper sig fram på grund av alla minnen som bringas fram. Då pratar vi inte hans tid under ten Hag. Tiden när Manchester United faktiskt var en klubb att räkna med sportsligt. Det kanske är en inre oarbetad sorg som inte riktigt har fått behandlingsdosen som den behöver. En sorg över var vi står idag som egentligen bara kan bearbetas genom att vi någon gång blir den klubben igen eller att man släpper fotbollen i sin helhet. Det ena är uteslutet. En delad sorg som jag antar att vi som supportrar av den här klubben kanske omedvetet känner och någon gång kommer sorg att gå över till hopp. Just därför svider det till lite extra när Cristiano Ronaldo pratar om svunna tider.
Men det var en sak som fastnade när jag tittade på intervjun, och det är inte deras obegripliga ”bromance”, eller att Arsenal kan vinna ligan utan att vissa, med betoning på vissa, vet inte vad Manchester United är. Det finns så jävla mycket sanning i detta. Sanning som vi supportrar har förstått och vetat om i snart ett decennium. När spelare som Rooneys, Parks, Fletchers, O’sheas osv. Försvinner. Någon form av ryggrad och hjärta karvas ut. Det är något som den här klubben saknar. Och det är lätt att peka fingret mot Sancho eller Garnacho, två spelare som har allt annat än hjärta för klubben och dess framgång. Jag tror att problemet är större än så. Och visst, hitta klubbhjärta i dagens kommersiella pengadrivande fotboll är inte en enkel uppgift. Tider förändras, vi får tappert och motvilligt acceptera att klubbhjärta är något unikt och vackert och inte en självklarhet. Vi har ungdomar som går runt i Al-Nassr-tröjor och britter som brinner för Paris Saint-Germain. Nya tider heter det ofta i politikens värld. Trots detta kan jag tycka mig se att vi har en viss ryggrad i vår klubb just nu som ger en en viss känsla av optimism. Vi har en Bruno Fernandes, även om det finns delade åsikter om hans kvalitéer på fotbollsplanen så brinner han i alla fall för Manchester United. Jag kan se det här i de Ligt med och även i en spelare som Dalot som jag allt annat uppskattar för det han visar på planen. Jag tycker mig börjar se en stomme av något. Eller kanske ett embryo, inte av en storhetstid men av fläktande vindar som berättar en historia om en ljusare framtid.
Men vad vet jag egentligen, nu är nu och då är då.
P.S. Den här krönikan skrevs innan matchen mot Tottenham.
