Loading
Finaler är speciella. De kommer så sällan. De lovar mycket på förhand. Ibland levererar de. Ibland inte. En finalförlust ger en alldeles speciell tomhet. En alldeles avskyvärd tomhet.
En finalseger ger en stunds eufori. Ibland mer än en stunds eufori.
Men hur det går kan vi inte bestämma. Inte ens påverka i någon väsentlig utsträckning.
Vi är överlämnade till Erik ten Hag och hans grabbar. Det finns sämre grabbar att lita på.
Hur det går idag? Det får framtiden utvisa, den är inte vår att se.
Que sera, sera,
Whatever will be, will,
We’re going to Wem-ber-lee.
Varje cuptriumf har (minst) en definierande match. Oftast är det finalen som får en evig plats i minnet. Någon gång blir vägen dit nästan större. Som vinsterna mot Arsenal i FA-cupen 1999 och 2004. Ingen minns finalerna de åren (okej, Newcastle och Millwall gör väl det). Skulle vi gå hela vägen i Europa League kommer Barcelona vara matcherna vi ser tillbaka på.
Vinner vi Ligacupen i år kommer ingen minnas vägen till finalen. Den var liksom så långt ifrån spektakulär som det går att komma.
Newcastle är en klurig nöt att knäcka. Erik ten Hag sa det bäst. Erik ten Hag säger allting bäst. Newcastle är annoying.
Annat var det förr. Då kunde matcherna mot Newcastle vara säsongens bästa. Allra bäst var nog matcherna säsongen 2002/03. En novemberdag vann United med 5-3 på Old Trafford.
Sent på våren åkte United till St James’ Park. United och Arsenal hade 67 poäng var medan Newcastle smög bakom på 61 poäng. Sannerligen ingen enkel uppgift.
Det blev åtta mål i den matchen också.
Det var då. Nu är Newcastle ett gäng som bara Newcastle kan gilla. visade siffror på hur annoying dagens Newcastle är. I den här säsongens Premier League har bollen i genomsnitt varit i spel i 52 minuter i Newcastles matcher. Vilket kan jämföras med 56 minuter i Uniteds matcher.
(Båda siffrorna är alldeles för låga och däri har fotbollen ett stort problem, men det är en annan diskussion, där svaret definitivt inte är evighetslång tilläggstid.)
Idag är det upp till Manchester United att bryta ner Newcastle. De kommer backa, maska, förstöra. Vi får inget gratis.
När vi möttes i höstas höll det i 90 minuter för Newcastle. Vi är bättre nu än då medan de om något nog har tappat i slagkraft. Eller regresserat till deras egentliga nivå, kanske.
Den senaste tiden har det gått lite extra knackigt för dem. Det förklaras månne av att Bruno Guimarães har varit avstängd. Han är tillbaka nu.
Å andra sidan tappar de Nick Pope i mål.
Efter 0-0 mot Newcastle har United spelat 26 matcher. Vi har gjort mål i samtliga.
Newcastle har haft en vecka på sig att ladda för finalen. United fick två dagar.
Fördelen för United är att vi har laddat på ångorna från 2-1 mot Barcelona. Att vinna ger energi. Att förlora kostar energi.
Situationen var densamma senast United spelade final i Ligacupen. (Ännu mer så, faktiskt, då Southampton fick ett par veckors vila inför finalen.) Då började vi bra och gick ifrån till 2-0. Southampton kom tillbaka och såg starkast ut när matchen närmade sig förlängning. Då klev Zlatan Ibrahimovic fram, så som de stora spelarna kliver fram.
Då var Zlatan ganska ensam i laget med den mentaliteten. Nu återfinns den hos åtskilliga spelare i laget. Vi såg det i torsdags, när Raphaël Varane firade som om han precis hade vunnit den största matchen i fotbollshistorien. Att fira en playoffmatch i Europa League kan från fel person se löjligt ut. Men när den som har vunnit precis allt firar på det sättet, ja då skickar det alla de rätta signalerna.
Varane, Lisandro Martínez, Casemiro, Bruno Fernandes, Marcus Rashford. United har vinnarmentalitet.
Jag kan inte föreställa mig att vi släpper in Newcastle i matchen om vi tar ledningen. Gör de första målet blir det emellertid väldigt jobbigt.
Samtidigt har vi ju Erik ten Hags halvtidssnack som en extrem edge. Det såg vi mot Barcelona. Det såg vi mot Leicester. Går det fel kommer Ten Hag att skruva på rätt skruvar.
Vi håller ut till paus, så får vi facit av Erik, tycks spelarna tänka.
indikerar att Kobbie Mainoo och Facundo Pellistri blir två av de tre som inte får plats i finaltruppen. Det var nog ändå ganska självklart. Sista spelaren kan bli lite knivigare för Ten Hag. Det enkla är väl att ställa över Anthony Elanga. Ja, det är nog faktiskt det enda alternativet. Det kan tyckas vara överdrivet med fyra backar på bänken. Men en ytterback för vardera kant är bra att ha. Däremot kunde vi förstås ta bort Victor Lindelöf eller Harry Maguire. Men Lindelöf behövs om vi behöver byta mittback och att peta klubbkaptenen från matchtruppen sänder fel signaler.
Ja, om det inte blir så att Marcus Rashford inte kan spela. Då blir det ju inget beslut kvar.
Det skulle vara det sämsta. Inte för att vi inte kan klara oss utan Rashford. Men det är klart att uppgiften blir mycket svårare utan världens just nu bästa fotbollsspelare.
Startelvan känns väl mestadels given.
De Gea
Wan-Bissaka, Varane, Martínez, Shaw
Casemiro, Fred
Antony, Fernandes, Sancho
Rashford (Weghorst)
Eller?
Det kan förstås bli en Wout Weghorst på en annan position. Ten Hag gillar ju honom. Det kan bli Diogo Dalot på högerbacken. Det skulle kunna bli Marcel Sabitzer på mittfältet.
Oavsett litar vi fullt ut på Erik ten Hag. Han agerar med sådan pondus, trygghet och självklarhet. Och går det lite snett från början har han ett bytes-ess i rockärmen.
Det här ska bli Erik ten Hags första titel som Unitedmanager. Ska bli. Måste bli.
Up the Fucking Reds.
