Loading
Manchester United var första engelska lag i Europa och också första engelska lag att vinna Europacupen. På den här sidan berättar vi om Manchester Uniteds internationella triumfer. Dessutom adderar vi matchfakta från finalerna.
Texterna är skrivna av Gustav Brinck-Larsen.
Det hade gått tio år sedan den fruktansvärda olyckan i München, vägen tillbaka hade varit lång och krokig, men den 29 maj 1968 stod Manchester United för första gången som vinnare av Europacupen.
På den tiden, för det var en helt annan tid, spelades inget gruppspel. Utslagning direkt var formen för tävlingen, upplägget var detsamma som dagens slutspel med hemma/borta-möten bortsett från finalen som spelades över en match på neutral plan.
United kunde förhållandevis enkelt ta sig förbi Hibernian i första och Sarajevo i andra omgången. I tredje omgången, tillika kvartsfinal, var det polska Górnik Zabrze som stod för motståndet, och laget lyckas också vinna en av matcherna och blev på så sätt det enda lag som slog United i turneringen. De vann dock endast med 1-0 i andra mötet, och eftersom Brian Kidd i den första matchen satt 2-0 i 90 minuten räckte detta för att kvalificera Busby och hans pojkar för semifinal.
Om det var spänt i slutet av andra kvartsfinalen brann det ännu mer i knutarna i semifinalen. För motståndet stod Real Madrid, laget som mellan 1956 och 1967 var i final åtta gånger och vann sex av dem. För Manchester United var det fjärde gången laget nådde semifinal. Det hade skett även 1957, -58, och -66, då laget slagits ut i just semifinal. Som kuriosa kan nämnas att Real Madrid vann turneringen samtliga dessa tre år.
Första matchen spelades på Old Trafford och precis som i samtliga matcher i Europacupen den här säsongen höll Manchester United nollan på hemmaplan. Tack vare att George Best efter en halvtimme dunkade en rejäl vänsterkanon upp i Madridmålvaktens nättak gick Manchester United till det andra mötet med en knapp ledning.
Den 15 maj åkte United till Madrid för att försöka få effekt av vinsten i första matchen och ta sig till final av Europacupen för första gången. Inför ett fullsatt Bernabeu, som då rymde 125 000 åskådare, gjorde Real fyra mål mellan den 32 och 45 minuten. Turligt nog för United var var ett av dem i egen bur, och genom mål av David Sadler och Bill Foulkes kom Manchester United upp till 3-3 med knappt tio minuter kvar. Laget höll sedan undan och tog sig därför till final med sammanlagt 4-3.
Så, väl framme i final stod Benfica för motståndet. Till skillnad från United hade portugiserna finalvana så det räckte och blev över. Segrar 1961 och -62, samt finalförluster -63 och -65 gjorde laget till det näst mest framgångsrika laget i turneringen så långt. Som centerforward i Benfica fanns en viss Eusébio, som under säsongen 67/68 gjorde 50 mål på 35 matcher i samtliga turneringar.
Matchen spelades på Wembley. Efter en mållös första halvlek gav Bobby Charlton United ledningen i början på den andra. Med tio minuter kvar kvitterade Jaime Graça för portugiserna, och med bara minuter kvar fick ovannämnda Eusébio ett jätteläge och drog till ett stenhårt skott som Alex Stepney dock limmade, något Eusébio blev så imponerad av att han klappade om Unitedmålvakten.
Matchen gick till förlängning, där United tidigt tog kommandot. Best, Kidd och Charlton (för andra gången) gjorde tre mål på nio minuter, vilket Benfica aldrig hämtade sig från. Manchester United hade därför sett till att ett engelskt lag för första gången stod som mästare i Europacupen.
Efter Busby Babes seger 1968 dröjde det 23 år innan Manchester United stod som segrare av en europeisk turnering igen. Sir Alex Ferguson hade haft hand om laget i fem år, och tack vare att han ledde laget till seger i FA-cupen våren 1990 fick laget kliva ut i Cupvinnarcupen under säsongen 90/91. En förutsättning för Uniteds deltagande i turneringen var också att engelska lag tilläts delta i europeiska tävlingar för första gången sedan Heyselkatastrofen 1985.
Formen för turneringen var precis som i Europacupen -68, fyra omgångar med hemma/borta-möten samt en final på neutral plan.
De två första rundorna gick smärtfritt för United. Den första, mot ungerska, Pécsi Mecsek, var så gott som avgjord femton minuter in i den första matchen. Clayton Blackmore och Neil Webb gjorde varsitt mål och ungrarna hade efter det inget att sätta emot. Andra rundan stod walesiska Wrexham för motståndet, de städades undan med sammanlagt 5-0 efter två matcher.
Kvartsfinalerna mot Montpellier började strålande även de. Brian McClair, som hade den goda smaken att göra mål i varje runda förutom finalen, gav United ledningen efter bara en minuts spel på Old Trafford, och allt var som det skulle. Dock fick försvararen Lee Martin för sig att helt ohotad styra in ett inlägg i eget mål blott sju minuter senare. Detta verkar ha gett en viss hicka, för mer än så blev det inte i första mötet. Dock lyckades Montpelliers målvakt stå för en jättegroda på en frispark från Clayton Blackmore i returmötet i Frankrike vilket gav United en ledning precis före halvtid. Samme Blackmore ordnade sedan en straff i början av andra, en straff som Steve Bruce förvaltade på bästa sätt. United till semifinal.
En semifinal mot Legia Warzawa där United för första gången i turneringen började borta. Polackerna inledde målskyttet innan United satte tre (McClair, Hughes, Bruce) vilket gav en skön seger att ta med sig hem. Väl på Old Trafford spelade United av semifinalen, 1-1 där gav sammanlagt 4-2 och en plats i finalen i Rotterdam.
I vita dräkter klev United, med kapten Bryan Robson i spetsen, ut för att ta sig an ett Johan Cruyff-lett FC Barcelona. Som nykorade spanska mästare var Barcelona favoriter över ett United som inte slutade bättre än sexa i Football League First Division (ja, Premier League var fortfarande två år bort).
En mållös första halvlek följdes upp av en mer händelserik andra halvlek, där Mark Hughes och Barcelonas målvakt Carles Busquets placerade sig i huvudrollerna. En frispark från Bryan Robson efter 67 minuter nickades mot mål av Steve Bruce, en utrusande Busquets hamnade helt fel och kunde inget göra och bollen var på väg in vid stolpen, varför Bruce redan började fira. Några decimeter från mållinjen valde dock Mark Hughes att, för säkerhets skull, smälla in bollen i öppet mål, varför han registrerades som målskytt.
Sju minuter senare stod Bryan Robson för en fin framspelning till samme Hughes som blev fri mot mål från halva Barcelonas planhalva. Busquets verkade dock gilla det här med misstajmade utrustningar och satte högsta fart ut för att stoppa Hughes, som vinklade bort den spanske målvakten, hamnade lite snett, men med ett hårt skott satte bollen i öppet mål innan någon försvarare hann emellan.
Ronald Koeman reducerade med tio minuter kvar, men ett rött kort i slutforceringen ställde till det för Barca och United höll undan, klubbens andra europeiska titel var bärgad.
Som direkt följd av segern i Cupvinnarcupen fick United spela Supercupen under hösten 1991. För motståndet stod Crvena zvezda (Röda Stjärnan) från Belgrad på ett halvfullt Old Trafford. Tanken var att det, precis som brukligt var, skulle avgöras över två matcher. Politisk oro i Jugoslavien, som upplöstes bara ett halvår efter matchen, gjorde dock att Uefa tog beslutet att låta matchen på Old Trafford stå som enda match.
Från matchen kan nämnas att Steve Bruce tidigt missade en straff, och att matchens enda mål gjordes efter stolpretur när Brian McClair fick öppet mål. Efter att ha gjort mål i samtliga omgångar, bortsett från finalen, i cupen som tog United till den här matchen var det väl passande att det var just McClair som fick avgöra den här.
"Can Manchester United score? They always score."
"Is this their moment? Beckham, in to Sheringham, and Solskjaer has won it!"
Vad finns det att säga om Manchester Uniteds 1998/99-säsong som inte redan har sagts? En i princip oslagbar lagmaskin, som även när spelet hackade hittade sätt att vinna matcher, vilket ledde till den historiska trippeln där Champions League-finalen var den avslutande matchen för säsongen.
På den här tiden bestod Champions League av sex grupper, följt av ett slutspel med kvart, semi och slutligen final. Detta innebar att åtta lag skulle vidare från gruppspelet, de sex gruppvinnarna samt de två bästa tvåorna.
Och faktum är att vägen till titeln i Champions League var allt annat en spikrak. I kvalet passerades ŁKS Łódź utan större problem, men väl i gruppspelet hamnade United i en svår grupp, med Barcelona, Brøndby och kommande finalmotståndarna Bayern München.
United lyckades faktiskt bara vinna de två matcherna mot Brøndby (6-2 och 5-0) i gruppspelet, de övriga fyra matcherna slutade oavgjort, vilket gav en andraplats med tio inspelade poäng och hela 20-11 i målskillnad. Resultaten i de andra grupperna var dock till fördel för United som tog sig vidare till kvartsfinal som näst bästa tvåa.
Väl i slutspelet var det italienskt motstånd som hägrade. Inter, som hade vunnit sin grupp före Real Madrid, stod som första motståndare. Dwight Yorke säkrade med två mål en seger på hemmaplan, i returen på San Siro gav den då unge talangen Nicola Ventola italienarna ledningen efter dryga timmen. Med två minuter kvar lyckades United kvittera genom Paul Scholes, något som helt och fullt säkrade avancemang till semifinal mot Juventus, som för övrigt hade lyckats med bedriften att ta sig till slutspelet genom att vinna en och spelade fem oavgjorda matcher i gruppspelet.
United inledde hemma, men bara en Giggs-kvitteringen i 92 minuten räddade laget från en förlust. Det är dock den andra av de två semifinalerna har gått till historien, och då i första hand som en av Roy Keanes bästa matcher någonsin. Väl i Turin gav Filippo Inzaghi italienarna en tvåmålsledning efter blott elva minuter vilket gjorde att finalen såg ut att vara långt borta. Men det var här som Keane klev in i handlingarna på riktigt. 25 minuter in i matchen kvitterade han efter en perfekt slagen hörna från Beckham. En varning tio minuter senare, som innebar att han var avstängd i finalen, verkade närmast öka hans besatthet av att vinna matchen. Han anförde laget som bara han kunde, och tack vare ett mål var från firma Yorke och Cole vände United matchen och skulle återigen åka till Camp Nou, den här gången för att möta Bayern.
Efter lagens två oavgjorda matcher mot varandra i gruppspelet skulle nu antingen United eller Bayern spela till sig turneringssegern. Mario Basler gav Bayern en tidig ledning, genom en frispark som Schmeichel (i sin sista match för United) skulle tagit. Dansken fick dock chans att revanschera sig under matchens gång, samt att han tog hjälp av både stolpe och ribba när så behövdes. Offensivt hade United svårt att skapa de riktigt heta chanserna, det var först när Ole Gunnar Solskjaer kom in med tio minuter kvar som det började hända saker och United växlade upp.
Så kom stopptiden, United fick hörna. Clive Tyldesley, som kommenterade matchen i engelsk tv, yttrade det klassiska
"Can Manchester United score? They always score."
Beckhams hörna, Finks dåliga rensning, dubbla halvträffar av Giggs och Sheringham och tyskarnas ledning var kvitterad, 90.36 in i matchen. Efter firande och Bayernavspark vann United snabbt tillbaka bollen, Solskjaer skaffade fram ytterligare en hörna. Tyldesley, som var i sitt esse, kände att något var på gång och även hans citat i samband med denna hörna har blivit klassiskt.
"Is this their moment? Beckham, in to Sheringham, and Solskjaer has won it!"
utbrister han när Beckhams hörna skarvas av Sheringham och styrs upp i taket av Ole Gunnar Solskjaer. 92.17 på klockan, målen föll alltså på en minut och 41 sekunder, firande och allt efter första målet inräknat. Manchester United var för andra gången vinnare av den största av europeiska turneringar.
Interkontintalcupen spelades mellan vinnarna av Europacupen/Champions League och vinnarna av Copa Libertadores i Sydamerika. 1968, efter segern i Europacupen, förlorade United faktiskt Interkontintalcupen mot Estudiantes.
Men 1999 flög United till Tokyo och lyckades besegra Palmeiras för att på så sätt ta hem denna prestigefyllda turnering. Keane stod för matchens enda mål, på ett långt inlägg från Ryan Giggs.
2004 var sista året turneringen (läs: matchen) ägde rum, från 2005 är den ersatt av Världsmästerskapet för klubblag.
När United vann Champions League 2008 gick laget betydligt stabilare genom turneringen än 1999. I gruppen, där även Roma, Sporting och Dynamo Kiev ingick, tog laget fem segrar på de fem första matcherna och eftersom gruppsegern redan var säkrad skickades ett reservbetonat lag till Rom för att spela av den sista matchen. Oavgjort blev det där, lotten gav en åttondelsfinal mot Lyon som vanns med 2-1 över två matcher och i kvartsfinal ställdes laget mot Roma igen. United inledde borta med att vinna med 2-0 för att sedan promenera hem returmatchen med 1-0.
United var inte ensamt engelskt lag att ta sig till semifinalerna den här säsongen. Även Chelsea, som sedan skulle stå som finalmotståndare, och Liverpool hade tagit sig. United fick dock åka till Spanien och möta mästarna från två år tidigare, Barcelona. Första matchen spelades borta och det tog endast 90 sekunder innan Barcas Gabriel Milito bestämde sig för att volleyboll-blockera en nick från Ronaldo - och United hade straff. En straff som Ronaldo själv tog hand om och placerade en halvmeter utanför stolpen. Båda lagen hade sin chanser, Barcelona gjorde sitt bästa för att få den straff de naturligtvis ansåg sig ha kompensationsrätt till, men matchen slutade 0-0.
Veckan efter bestämde sig Paul Scholes för att ta tag i det här dubbelmötet. Med ett jätteskott skickade han Barcelona ur turneringen och stod för semifinalens enda mål. Ett av de vackrare i hans karriär.
Chelsea var alltså laget som drog det längsta strået i den andra semifinalen, varför de stod som motståndare i Moskva. Cristiano Ronaldo, skytteligavinnaren för säsongen, satte matchens första mål efter ett suveränt inlägg från Wes Brown (naturligtvis, det är inget anmärkningsvärt med det) och United hade initiativet i matchen. Lite flipperspel precis före halvtid gav dock Frank Lampard möjlighet att kvittera för Londonlaget.
Vädret blev sämre, Chelsea tog över, men fler mål föll inte under ordinarie tid eller förlängning, trots jättelägen åt båda håll. Didier Drogba var så nervös att han inte ville vara med i straffläggningen, detta löste han genom att ge Vidic en lavett minuterna innan straffarna var ett faktum och efter att ha synat det röda kortet vandrade han av planen i förtid.
Väl i straffläggningen placerades fyra straffar enkelt i mål innan Ronaldo bestämde sig för att showa genom att stanna upp i sin ansats - Peter Cech var inte imponerad utan räddade enkelt. Ytterligare fyra straffar sköts i mål innan John Terry klev fram. Hans beslut att byta till grusskor före straffläggningen förvånade många, att han gjorde detta och följaktligen då halkade med stödjebenet och placerade bollen i stolpen istället för att avgöra gav upphov till mången konspirationsteorier om att han i själva verket var röd innerst inne. Dessa slutade dock helt i och med hans ovärdiga, överregisserade avskedsfirande i söndagens Premier League då detta inte är något som en Unitedvän skulle ens ta i med tång.
Anderson följt av Kalou och Giggs satte sina straffar även de innan det var dags för Edwin var der Sar att kliva fram och rädda den sista straffen, slagen av Nicolas Anelka. Dubbeln var i hamn, Manchester United stod på toppen igen.
|
Tack vare Van der Sars straffräddning tog sig United till VM för klubblag 2008, en turnering dit ett lag från varje världsdel skickas (normalt sett vinnaren av världsdelens Champions League eller motsvarande) för att se vilka som är bäst. Turneringen som sådan är dock designad så att laget som kommer från Europa skall möta laget som kommer från Sydamerika i final.
Manchester United åkte hur som helst till Japan i december 2008 för att spela semifinal mot Gamba Osaka. En målrik historia (5-3) tog United till final, där LDU Quito från Ecuador väntade. Vidic armbågade till sig ett rött kort i början av andra halvlek, men Wayne Rooney kunde ändå avgöra matchen med dryga kvarten kvar. United var världsmästare, glädjescenerna var enorma.
Manchester Uniteds vann nästa titel i det europeiska spelet säsongen 2016/17 och fullbordade klubbens prisskåp, då man i och med finalsegern i Solna såg till att klubben har minst en titel i alla turneringar Uefa anordnar. United var direktkvalificerat till turneringen efter att ha slutat femma i ligan säsongen före, och lotten gav turkiska Fenerbahce, Feyenoord från Holland samt ukrainska Zorya Luhansk i gruppen – en grupp som United ansågs vara tämligen klara favoriter i.
Det skulle dock inte bli så enkelt. En förlust i den första matchen borta mot Feyenoord gav en minst sagt dålig start på gruppspelet, och när man även förlorade match fyra borta mot Fenerbahce (efter att ha slagit Zorya Luhansk och turkarna på hemmaplan) låg United inte bättre än trea inför de två avslutande gruppspelsmatcherna. Femte matchen gick galant, där besegrades Feyenoord enkelt med 4-0 på hemmaplan vilket tog United till andraplatsen i gruppen, två poäng före holländarna och en efter Fenerbahce. Sedan följde dock bortamatchen mot Zorya Luhansk, där varken Fenerbahce eller Feyenoord hade lyckats vinna – och med tanke på läget i gruppen och att Feyenoord hade hemmamatch mot Fenerbahce var det inget annat än seger som räknades för United om man ville vara säkra på att nå slutspelet
I den första halvleken i Odessa fick United inte riktigt till det, men i den andra gjorde Henrikh Mkhitaryan tidigt 1-0 och med bara några minuter kvar av matchen avgjorde Zlatan Ibrahimovic mötet till fördel för United. I efterhand visade det sig dock vara en meningslös match, då Fenerbahce lyckades bortaslå Feyenoord och United alltså hade slutat tvåa i gruppen oavsett hur man klarat i det ukrainska laget.
Första rundan i slutspelet lottades i december 2016, och det blev franska Saint Étienne som lottades mot United i sextondelsfinalerna. United började hemma, och det visade sig vara en fördel den här gången då Zlatan Ibrahimovic slog till med ett hattrick i matchen på Old Trafford, och matchen slutade 3-0. När Mkhitaryan sedan gjorde 1-0 redan efter 17 minuter i returmötet var det så gott som avgjort, och Manchester United var framme i åttondelsfinal där vi fick ryska Rostov, med bortamötet först. Även här spelade Mkhitaryan en huvudroll, då han gjorde det viktiga bortamålet i den första matchen som slutade 1-1. På hemmaplan avgjorde sedan Juan Mata genom att göra matchens enda mål, och United gick vidare med minsta möjliga marginal.
I kvartsfinalen lottades United återigen som bortalag i den första matchen, med belgiska Anderlecht som motståndare. Vid det här laget var vi inne i april, och Jose Mourinho hade till stor del bestämt sig för att det var genom att vinna Europa League som han skulle rädda säsongen och ta United till Champions League kommande säsong, varför han till stor del offrade ligan för Europa League. Bortamötet mot Anderlecht blev inte helt olikt det mot Rostov; Mkhitaryan gav United ledningen innan belgarna kvitterade i den andra halvleken, och matchen slutade 1-1. Hemmamötet är kanske mest ihågkommet för att det var i denna match som Ibrahimovic ådrog sig sin allvarliga knäskada som han aldrig riktigt återhämtade sig från i United. Före skadan hade Mkhitaryan gett United ledningen efter blott tio minuter, och vi väntade oss ett säkert avancemang. Istället kvitterade Anderlecht och United lyckades inte få in 2-1 förrän i den andra förlängningskvarten, detta efter en fin aktion av Marcus Rashford.
Ett skadedrabbat United lottades i semifinalen mot spanska Celta Vigo, även den här gången fick United börja som bortalag och även den här gången gjorde United första målet. Den stora skillnaden var att Rashfords mål blev matchens enda, så United gick till hemmamötet med 1-0 i ryggen, och redan 17 minuter in i den matchen gjorde Marouane Fellaini 1-0 och det kändes tämligen tryggt. Det skulle dock bli extremt spännande, då Celta Vigo kvitterade med fem minuter kvar och sedan tryckte på för vad som då skulle blivit ett segermål. Bäst chans fick John Guidetti, som med matchens näst sista spark missade vad som i princip var öppet mål. Mål där, och Celta Vigo hade gått till final istället.
Finalen, där motståndet blev Ajax, spelades på Friends Arena i Solna den 24 maj 2017. Om gruppspelet var hyfsat problematiskt att ta sig igenom, och slutspelsmötena mot framförallt Anderlecht och Celta Vigo var stundtals direkt plågsamma, så var finalen en annan historia. Ja, Ajaxspelarna satsade allt och fick bra press på United stundtals, men det syntes trots det ganska tydligt att Manchester United var det bättre laget på mer eller mindre alla punkter. När Paul Pogbas skott lite turligt styrdes i mål via Davinson Sanchez fick United en ledning att gå på efter 18 minuter, och tidigt i den andra halvleken gjorde Henrikh Mkhitaryan (vem annars i det här slutspelet?) 2-0 efter hörna och United kunde utan några större problem säkra hem titeln genom ett stabilt spel i den andra halvleken.
|
