Samtidigt som jag ska försöka att övervinna min livslånga flygrädsla och sätta mig instängd i en flygande dödscell som ska ta mig till Stockholm måste jag på något vis också övervinna och övertala mig själv om att Manchester United faktiskt är precis så dåliga som vi alltid ha trott. I en tid där ursäkter på sociala medier verkar betyda mer än att sätta ord i aktion på stället där det faktiskt betyder något – fotbollsplanen.
Som klippet ovan iscensätter, hönsgård. På planen arbetar våra spelare varken för sig själva, varandra eller för klubben. De flesta tar någon form av åskådarplats och tänker ”ska jag?” ”ska jag?” ”Nej, jag ska inte.” ”FAN.” så har hela Manchester Citys lag ockuperat vårt straffområde och gjort mål. Maguire har fått förtjänt mycket kritik för sin oduglighet men samtidigt illustrerar klippet att problemet bakåt är bra mycket större än vad Harry Maguires huvud sträcker sig. Antingen så vet inte de här spelarna hur man springer eller hur man försvarar sig – eller så skiter dom bara i det, och för mig personligen vet jag faktiskt inte vilket som är värst. Jag kan inte förmå mig att första hur ett halvt lag kan stå och sova när det är ett derby mot Manchester City.
”jag tjänar inte en promille jämfört med dessa miljonärer”
Vilket leder en till frågan om det inte ens finns någon skam i att förlora eller någon kämpaglöd och ära i att vinna, eller om en fotbollssäsong i Manchester United är någon form av grått 9-5-arbete där det enda som driver en är pengar och den där sommarsemestern till Bahamas eller Mykonos som driver en. Att man för 4-5 veckor får släppa att vara en spelare i Manchester United och att istället vara någon form av fashionista/influencer som bombar Instagram med flotta inlägg i bar överkropp på en Katamaran eller något lyxresort. Är det för mycket begärt att be spelarna i United att anstränga sig varje match? Det gör jag vareviga dag på mitt eget arbete och jag tjänar inte ens en promille jämfört med dessa miljonärer.
Det är jävlar i mig dags att växa upp och ta sitt ansvar, de allra flesta av oss skulle bara kunna drömma om att spela i Premier League för världens största och vackraste klubb och nu ser jag den vid ruinens brant.
Det är inte Rangnicks fel att det finns någon ingrodd mental spärr som stänger ute inställningen att anstränga sig, det verkar inte ha spelat någon roll hur mycket Mourinho skrek och klämkäckt muttrade hur överviktiga vissa spelare var, det spelade heller ingen roll hur Solskjaer försökte agera i sann kamratposten-aura, vi har byggt upp någon form av ”loser mentality” och den verkar, gud bevare, inte försvinna.
- Och nu ska vi karva oss fram genom vad som känns som en oändlighet av möten med topplag och jag har svårt att känna mig ens mikroskopiskt entusiastisk för att möta Liverpool, Atletico Madrid, Chelsea, Tottenham och fan och hans mamma.
Nu får någon kliva fram och rädda den här säsongen, jag bryr mig inte om vem, gör det bara.