Marcus Rashford är röd
Vi alla kan känna igen oss i tomheten som finner sig efter att en älskad serie gör sitt sista avsnitt, att Ozzy Osbourne till slut tar sitt sista andetag eller något annat som har berört oss på något vis för att i all hast upphöra. Även om man vet att dagen ska komma – lika ...
Vi alla kan känna igen oss i tomheten som finner sig efter att en älskad serie gör sitt sista avsnitt, att Ozzy Osbourne till slut tar sitt sista andetag eller något annat som har berört oss på något vis för att i all hast upphöra. Även om man vet att dagen ska komma – lika oundvikligt som döden, reagerar man med chock, sorg eller plötslig paralys. Rashford skulle ha haft den effekten på mig, det skulle inte bli som det blev, men den tomheten man SKA känna känner i vart fall inte jag. Snarare en plågsam lättnad.
En gång i tiden, någonstans mellan åren 2019-2020 skrev jag en krönika om hur Manchester var rött och hur Marcus Rashford var röd. Rashford hade avgjort en match mot Manchester City och han hade tidigare i sin karriär slagit George Best rekord och blivit yngst i Manchester Uniteds historia att göra mål i en europeisk tävling. Krönikan var väl i sig att syfta på en ung kille, uppväxt i fattigdom och arbetarklass. En tvättäkta ”Manchesterian”, som skulle bi en klubbikon, som skulle avverka rekord efter rekord, Ole Gunnar Solskjaer sa efter matchen mot PSG att berg finns där för att bestiga och Rashford har övervunnit det mesta i livet och var en generationsmässig talang, det kommer vi aldrig kunna ta ifrån honom. Uppväxt i Wythenshawe, med oddsen emot en, influenser av brottslighet, fattigdom och allmän misär. Det är tragiskt nog för många som fastnar i i precis just det. På samma vis som basketen varit en utväg för många i som lever i ”miljonprojekten” i USA, basketen blev en ledstjärna, ett hopp om att människan är starkare än vad livets fat serverar en. Rashford blev den typen för Wythenshawe och för många i Manchesters arbetarklass. En inspiration. Ett föredöme. Men någonstans gick det fel. Rashford har både flutit och sjunkit under sin tid i Manchester United. Killen som skulle bli en ikon, som själv ville bli en ikon i Manchester United – styrkt av Joan Laporta, Barcelona blev ett ont måste, har nu blivit ett internetfenom av negativ karaktär, ”Trashford” har blivit ett förekommande nidnamn bland anonyma forumkonton. Vi glömmer lätt. Vi famlar i ett lönekuvert som inte matchar prestationer, så kallade entourage i Rashfords omgivning som vill allt annat än Manchester United väl, är det ens bekräftat? I träningsbilder och likes på olika sociala plattformar som svider i ögonen på många. ”High five bro”, ”Hjärta-dig” på ett inlägg i en Aston Villa-tröja eller en Barca-tröja som en ”social media manager” lägger ut, ingen vet vad Rashford tycker och tänker till hundra procent men jag är helt övertygad om att han älskar klubben Manchester United mer än många av våra nuvarande spelare.
”Rashford #10”
För någon dag sedan traskade jag runt i Piteå av alla ställen, ”Piteå dansar och ler”, en festival som svämmar över med berusade personer, tivolin och olika matstånd. Jag var där i andra ärenden, i en besvärlig sommarhetta som plågar norrbottningar till den nivå att man börjar sakna den sibiriska januarivintern. Men på vägen tillbaka genom vimlet av människor stannade jag till vid ett marknadsstånd. Ett typ av stånd som man ofta såg utomlands, särskilt förr i tiden, men som numer huserar på de flesta av marknader världen över. Ett marknadsstånd där de säljer fotbollströjor där jag vill hävda att äktheten inte är särskilt närvarande. Jag kollade snabbt på en Messi-tröja för att ge till min son, ”made in China”. Min magkänsla om äktheten hade varit korrekt. Jag letade först runt i mängden av tröjor, Liverpool, Real Madrid, PSG och Al-Nassr var utmärkande i överflöd. Jag virvlade runt i snurrorna och galgarna tills den trevliga mannen frågade om det var något särskilt jag letade. ”Manchester United, har ni det?” Det såg nästan ut som om mannen funderade på om jag var frisk eller hade trillat av pinnen men han började gräva frenetiskt bland olika slags plastpåsar som låg i en hög längst in i ett hörn. Det tog säkerligen några minuter men i värmen och människohavet kändes det som att bli magpumpad av en Liverpool-supporter i timmar. ”Här har jag!” hördes genom den livliga folksamlingen. En tröja. EN tröja var Manchester United bland vad som såg ut vara miljontals fotbollströjor från jordens alla hörn. Jag tog tröjan snabbt och vände på den.. ”Rashford #10”. Det var något fint, men jag kunde inte förbarma mig över den tröjan, jag tackade artigt nej och lämnade med ett hopp om att vår klubb inte förfallit så pass mycket och att något barn kunde tjata hål på sina föräldrars öron om att han eller hon vill ha en Manchester United-tröja med Marcus Rashford på, även om sannerligen är en orealistisk tanke. Men kanske.
–
När en kärleksrelation faller i kras och man väljer att gå skilda vägar och man i efterhand får tid att reflektera över relationen så fastnar man ofta i de positiva stunder man haft. Saker man kanske upplevt tillsammans eller saker som bara den personen och en själv kunde förstå och skratta åt. I sportsliga sammanhang är det motsatsen när det blir som det blivit som för Rashford, sporten är hänsynslös på det viset. Ett antagande men ändock med en stor nypa sanning är att många kommer att komma ihåg det negativa. Lönekuvertet. Skadorna. Det där sättet Rashford borrar ner huvudet och springer rakt på försvaren och tappar bollen. Många kanske hoppas på att det går åt helvete i Barcelona. Men jag väljer fortsatt det motsatta.
Den krönikan jag skrev för sex år blev allt annat än verklighet, det blev inte som jag trodde och tänkte. ”Trashford” och liknande kommer fortsatt florera på forum, säkert under en lång tid. Men jag väljer att se de positiva ur den sörjan som framkallats av en kan anta är alkemi. Jag väljer att komma ihåg mål mot ett titeljagande Arsenal, målen mot Liverpool och Manchester City, kvällen i Paris och det där nervösa oskyldiga 18-åriga leendet som med tiden bleknade bort. Glädjen försvann men kärleken kommer nog alltid att bestå. Som en kärlek-hat-relation, det har funnits obeskrivlig lycka varvat med frustration och ilska och det dränerar oss alla på ett ohälsosamt sätt och var sak har sin tid. Att Rashford lämnar är förmodligen det bästa för alla men det är också med en viss sorg av vad som skulle ha blivit som inte blev. Det kommer inte att bli någon staty vid någon arena, det kanske inte ens blir något mer spel i det Engelska landslaget och det kommer definitivt inte blir något mer spel i Manchester United. Kanske blir det flopp i Barcelona och ett superkontrakt i Saudiarabien. Cirkeln är i så fall sluten och det är tammefan i mig sorgligt.
Men det är också av den anledningen jag alltid kommer att minnas och anse Marcus Rashford som röd.