För nästan tio år sedan så var det Michael Owens tåpaj, för åtta år sedan var det Wayne Rooneys cykelspark och för sju år sedan var det van Persies rikoscherande frispark som borrade in sig i ett hörn.
2019 hade Marcus Rashford huvudrollen.
Själv kan jag inte minnas senast Manchester United hade en lika framgångsrik vecka, men samtidigt så var det egentligen ganska väntat sett till motståndet. Sen var det ju faktiskt så att vi hade den där grabben från Wythenshawe.
Efter fem månader av diverse kaffebord som har strykt med och att bollkallarna har blivit trötta på att åka till månen för att skrapa bort frisparksbollar från Rashford så verkar det faktiskt som att det har ordnat upp sig, lite grann. Oavsett om det var bollkallarna, Solskjaer eller Marcus själv som har lyckats så får vi hoppas att det fortsätter. Och nu när krigsröken har skingrat sig och man ser klart över slagfältet så förundras en av härföraren Marcus.
Kanske kan man dra paralleller mellan grabben från Wythenshawe 0ch den romerske kejsaren Marcus Aurelius, än så länge är det bara förnamnet de har gemensamt men om tio år kanske det ser annat ut. ”Rash” som han kallas, föddes (för den som är vidskeplig) på Halloween 31:a oktober 1997 i Wythenshawe. Wythenshawe som är ett av Manchesters tuffaste områden och nästan en tredjedel av barnen och ungdomarna som huserar där växer upp i fattigdom vilket leder till att många ungdomar vänder sig till ett liv av kriminalitet. Rash familj hade det inte bäst ställt sett till vad som kan anses normala ekonomiska förhållanden. Hans mamma som vid uppväxten var ensamstående arbetade som kassörska och hade inte bara Rash att ta hand om men även Chantelle, Dwaine, Clare och Dane, hans fyra syskon. Vi pratar inte lördagsbruncher på Berns, utan mer frusen mikromat framför en antenn-TV med halvtaskig mottagning samtidigt som skottlossningarna utanför varvades med drogförsäljningar. Trots det skulle hans mamma, Mel, ge sig fan på att Rash inte skulle trilla av vagnen och hamna i trubbel som andra i deras familj hade gjort. Och hade Rash inte haft fotbollen och en hängiven mor så hade nog historian sett annan ut idag.
Han hittade fotbollen redan som tvååring, så fort han hade en fotboll så sparkade han på den oavsett om det var i närheten av mammas antika vas som gått i generationer eller om det var på gården. Ofta så stod han utanför huset de levde i och sparkade upp bollen på garagetaket för att sedan försöka ta emot den på vägen ner. Han började sin karriär i Fletcher Moss Rangers, en lokal klubb som hans pappa Robert tränade. Han var redan då tidig i sin utveckling, smart för sin ålder och överlägset bäst i laget. Personer som växte upp med honom nämnde att det var hans rörlighet med bollen som utmärkte sig. Det var tack vare detta scouter uppmärksammades om honom och gjorde att han som nioåring kunde komma in i Manchester Uniteds akademi. Han var en av de som tränade timtals och hårdast och hade alltid med sig sin egen fotboll ”marcus’s ball”, skrivet med en tuschpenna på en fotboll som liknade mer en volleyboll än något som en fotbollsspelare ska sparka på.
När Rash var 14 år så kom hans första motgång i karriären. Han växte väldigt snabbt och inte minst hans ben, vilket gjorde att han tappade bollkoordinationen som alltid hade varit hans styrka. Han hade en kroppstyp a la Peter Crouch och han själv kände sig inte komfortabel med det. Han kunde inte göra de saker som han alltid tidigare hade lyckats med och det tog hårt på hans självförtroende. Trots det så lät han det inte förstöra för honom, han bet ihop, han började träna mer fysisk än tidigare och lärde sig att förstå sin kropp bättre, vilket ledde honom som 16-åring till sin första titel med U18-laget i FA:s ungdomscup lett av Jesse Lingard och Paul Pogba. Han var yngst i det laget.
Det känns som att han kom från ingenstans när han gjorde sin debut i A-laget. Han hade suttit på bänken under matchen 2016 mot Watford, men ingen trodde väl att han skulle få spela, vilket han inte heller gjorde. Europaleaguematchen torsdagen därpå var han inte ens egentligen med i planerna tills Anthony Martial skadade sig under uppvärmningen och van Gaal var en avbytare kort. Sen när Will Keane också gick sönder så tog Rash chansen och 90 minuter senare hade han gjort två mål mot Midtjylland och hade slagit George Best rekord som yngsta spelaren i Manchester Uniteds historia att göra mål i en Europeisk tävling. Tre dagar senare gjorde han ytterligare två mål i sin debut i premier league mot Arsenal. Resten är som man säger, historia..