Försäsongsturnén är avslutad och Manchester United måste göra plats för ett tillskott i troféskåpet.

Det brukar sägas att man inte ska dra förhastade slutsatser utifrån en försäsongsturné.

Manchester United har gått obesegrade igenom liknande kampanjer tidigare för att sedan stå för en horribel inledning på säsongen.

Och tvärtom.

Upplevelsen i Stockholm redogjorde jag för i min senaste text, som du kan läsa här.

Om du har bättre saker för dig kan Uniteds insats sammanfattas som följer: långsammare än vanligt, men i övrigt såg det ut som under förra säsongen.

Matcherna mot West Ham och sedermera Bournemouth ska ha varit bättre respektive ännu bättre.

I drabbningen mot Everton var så de rödklädda tillbaka i samma sliriga hjulspår.

Kapten Fernandes beskrev framträdandet som ”lat.”

Och kanske kan man tillåta sig en sådan prestation under en försäsong. Bättre att få det ur systemet där än lagom till ligastarten.

Trots det återvände laget till Manchester med en ny titel.

Vad den kallas har jag emellertid ingen aning om. Och det tror jag inte att våra spelare har heller.

I samma andetag som han gav sin dom över matchen dryftade Bruno en önskan om mer konkurrens i laget inför den stundande säsongsstarten.

”Förhoppningsvis kan vi få in en eller två spelare som kan hjälpa till med det.”

Men är det sannolikt?

Till skillnad från i USA har stödhjulen monterats av hemma på Carrington i sommar.

För när fotbollen tar en paus, reduceras till träning och uppvisning under årets varma månader, börjar förhandlarnas säsong på riktigt.

Då är det deras tur att prestera.

Hittills har Matheus Cunha och Bryan Mbuemo anslutit.

De värvningarna i sig tror jag att många på förhand skulle vara nöjda med.

Men inför sommaren utlovades stora förändringar: ett ombyggt lag, en hänsynslös reduktion av oönskade spelare och lika mycket beslutsamhet på andra hållet.

Det var vad klubben då kunde erbjuda för att hålla kvar alla oss som börjat överväga andra fritidsintressen.

I början av augusti 2025 har en, Marcus Rashford, lämnat.

På lån.

Avtalet innehåller en köpoption på 26 miljoner pund. Alltså, cirka 74 miljoner lägre än vad han värderades till sommaren 2023.

Visst, vi sparar 14 miljoner pund på hans lön – en inte oansenlig summa.

Men säg att han hittar tillbaka till formen som han visat sisådär varannan säsong. Då ska vi sälja en värdsklassanfallare för en tredjedel av vad vi betalade för Højlund.

Förstå mig rätt: jag skyller inte den svårmanövrerade marknaden på någon enskild. Åtminstone ingen som idag tillhör Manchester United (ja, jag sneglar på dig, Ed).

Vi har under det senast decenniet byggt murar av pengabuntar kring truppen som är så höga att inga andra klubbar kan ta sig över.

För att bli av med spelare måste vi själva lasta dem i blidorna för att slungas ut till övriga fotbollsvärlden.

Och det är lättare sagt än gjort.

Det enda scenariot i vilket alla utgående affärer skulle vara färdiga redan i början av transferfönstret hade varit om klubben köpt ut Rashford, Antony, Sancho, Garnacho och Malacia från sina respektive kontrakt.

Och då hade vi inte haft en pence över för att laga hålen i skeppet.

I den bästa av världar borde vi kunna få uppemot 200 miljoner pund för herrarna ovan.

Att de för det första underpresterat en längre tid och för det andra lämnades hemma under sommarturnén bättrar inte på deras marknadsvärden.

Låt oss ta ett exempel: frihetskämpen.

Sancho har aldrig bevisat sig värdig att bära Manchester United-emblemet på bröstet.

Han har däremot visat prov på ett pannben av sockervadd och ambition som en sengångare. Att Chelsea var beredda att betala oss 5 miljoner pund för att slippa honom säger det mesta.

Så de dryga 70 miljoner vi betalade för honom kan vi bara drömma om.

Och de 200 miljoner som nämndes ovan är en fantasi. Om vi kan få en tredjedel av den summan för ”de oönskade” ska vi vara nöjda.

Vi behöver nämligen pengar – alla pengar vi kan få. Manchester United är beroende av försäljningar för att kunna investera.

Att klubben kunnat handla för 120 miljoner trots noll aktivitet i den andra riktningen säger något om dess finansiella muskler.

Men även en Joakim von Anka måste följa Ankeborgs finansiella ramverk.

Han är ju inte Sheikh Mansour. Vi är inte Manchester City.

Bruno har rätt.

Jag kan se det. Du kan se det. Uniteds ledning kan se det.

Och tyvärr kan hela fotbollsvärlden se det. Därför är priserna så höga.

Vi behöver ytterligare förstärkningar. En defensiv mittfältare. En målvakt. En striker.

Tidigare år har vi lämnat övergångsfönster med fortsatta hål i truppen.

Det finns givetvis en rad anledningar till det, men se hur det gick förra säsongen.

Klubbar till höger och vänster lånar när de inte kan köpa. Det borde vi också kunna göra.

Vi behöver alternativ till Onana, till Casemiro och Ugarte, till Højlund.

Men vi kommer inte kunna eller hinna laga allt som behöver lagas denna sommar heller.

Så, är vi redo för Arsenal den 17 augusti?

Som obotlig pessimist i alla Manchester Uniteds förehavanden detta Herrens år 2025 har jag svårt att känna tillförsikt.

Men.

Det där alternativa och mer hälsosamma fritidsintresset får kanske vänta lite till, trots allt.

Lagbilderna, videoklippen och de oräkneliga utsagorna om den sammansvetsade och glada atmosfären i försäsongstruppen har nämligen gjort avtryck.

Cunha, Mbuemo och förhoppningen om ytterligare nyförvärv lockar ändå fram den där svårdefinierade, kittlande känslan inför säsongens första match.

Därför måste jag, som så många gånger förut när det gäller Manchester United, göra samma konstaterande som Michael Corleone:

”Just when I thought I was out, they pull me back in.”