Loading
Två enkla hemmamatcher.
Jag hämtar Naken-Micke på vägen till Skavsta. Vi möter Berra i Manchester och dumpar snabbt våra väskor på Hilton. Vi äter mexikanskt, jag och Berra minns en tidigare middag på samma restaurang då Rustan höll hov. Den här gången är inte Rustan här, ja faktum är att vi är ensamma gäster. Det gör inget, vi klarar oss fint ändå. Kvällen avslutas med ett besök på Brannigans.
Lördagen inleds med en riktig engelsk frukost. Sedan sätter vi oss på bussen till Bury. FC United möter Radcliffe Borough. Vi vet inte riktigt vad vi ska förvänta oss. Berra och Micke dricker Bovril, buljong, innan matchen. Det är minst lika äckligt som det låter. Ganska snart inser vi att klassen på fotbollen är riktigt dålig. Det är inte ens klassiskt engelskt sparka och spring, det är två dåliga fotbollsslag som försöker rulla boll. Det är kallt. Vi köper kaffe i pausen. Trodde vi i alla fall. Vi får varsin mugg med en ljusbrun sörja. Det är världens sämsta kaffe. Matchen slutar 2-2. Inte ens stämningen på läktaren är något att rapportera hem om.
Vi hämtar våra biljetter på Britannia. Jag och Micke sitter i nordvästra kvadranten, Berra på norra läktaren. Det är närmare 20 timmar till match men vi är redan laddade. United-Liverpool. Micke tror på 3-0 medan jag inte vågar vara allt för optimistisk.
Vi äter italienskt. Servitrisen är trevlig och skriver inte upp vinet på notan. Micke har emellertid inte fått lära sig att gratis är gott, så vi tillkallar servitrisen och rättar till misstaget. Vi får inte ens ett tack. Vi går vidare till O’Sheas och dricker några kalla. Berra är inte riktigt i form och lämnar oss för sin gratissäng i någon obskyr förort. Micke tycker att det är för dåligt med tjejer på O’Sheas och drar därför med mig till Canal Street.
På det första stället är alla homosexuella och dessutom väldigt uppenbara med detta faktum. Och det är väl okej, jag har inga fördomar. Det som däremot inte är okej är att gå till toaletten bara för att mötas av en bild på 20 penisar med texten ”du ser inte på utsidan vilken som har aids”. På nästa ställe hamnar vi vid ett bord med två heterosexuella tjejer. De är tydligt intresserade, vi inte alls. Efter en stund kommer deras pojkvänner som inte alls vet hur de ska hantera situationen. Situationen är komisk. Men när pojkvännerna vill bjuda på dricka tycker Micke att det är dags att gå vidare. Alltså, gratis är gott!
Vi lämnar Canal Street och inleder en krogrunda. När krogen stänger är vi borta vid Printworks. Vi undrar var festen fortsätter. Någon tipsar om Area 51 som öppnar portarna när alla andra ställen stänger. Micke är dock gammal så vi går hem istället. Vi äter en pizza i köket på Hilton och träffar fyra svenskar, två tjejer och två killar. Killarna är här för matchen och påstår att de har fått biljetter tack vare att Bojan Djordjic känner Nemanja Vidic. Tjejerna är i Manchester för att jobba.
En tidig engelsk frukost. En tram till Old Trafford. Lite souvenirtittande. Och sen … Bishop Blaize. Tyvärr är Pete Boyle frånvarande (Tydligen var han på ett bröllop som inte ens var hans eget! Part time supporter!), vilket gör att sångschemat blir något repetitivt. De nya sångerna om Ronaldo och Anderson vevas frekvent.
Anderson-son-son,
He’s better than Kleberson,
Anderson-son-son,
He’s our midfield magician.
To the left, to the right,
To the samba beat tonight,
He is class, with a brass,
And he shits on Fabregas!
Var man innan matchen, som jag, nervös så lugnas nerverna tämligen omgående. Vi är bättre och det första målet är bara en tidsfråga. Wes Brown är, otippat, den som spräcker nollan. Sedan visar Mascherano att han inte har alla hästar hemma. Domaren plockar upp det röda kortet och vi stormtrivs i publiken. I andra halvlek uppträder vi tämligen passivt men motståndet är mediokert så det spelar ingen större roll och till slut får Micke rätt, vi vinner med 3-0. United pissar på Liverpool.
Always look on the bright side of life…
Vi har bråttom tillbaka till Manchester och jag bestämmer att vi ska gå. Det är ungefär fem kilometer till stan, en sträcka som vi går på dryga halvtimmen. Vi är glada, nästan besvikna över att det bara blev 3-0, det här kunde ha blivit en riktig förnedring. Samtidigt är det poängen som räknas. Berra hoppar på en Londonbuss: ”Vi ses i Barcelona!” Jag och Micke flyger hem via Liverpool. När vi landar på Skavsta stiger två poliser in på planet. Antagligen hade de upptäckt att det hade anlänt en Scouser till Sverige.
Jag möter Marcus och Kent på Skavsta. Sverigebesöket blev bara fem dagar långt. Den här gången är det United-Villa som gäller. Efter en traditionsenlig väskdumpning möter vi Johan tillsammans med ett gäng MUSS-resenärer på O’Sheas. Jag och Kent pratar om Barcelona, Roma ska förvisso besegras först och så ska Barcelona vinna mot Schalke 04, men det känns som att något stort är på gång. Någon nämner Moskva, nu är vi väldigt medvetna om att det blir ett gissel att ta sig till Ryssland. Att sitta i Moskva och dricka vodka lockar, byråkratiskt krångel lockar inte. Men fan, ”är United i Moskva kommer jag att vara i Moskva”.
Jag och Marcus är inte med på MUSS-resan men har ordnat det så att vi får våra biljetter av Johan ändå. Principen är väldigt mycket gör inte något själv som någon annan kan göra åt dig. Vi lunchar med Kent och Johan på Bank. Jag sitter på rad två på Stretford End, precis vid hörnflaggan. Det känns väldigt bra, även om jag generellt sett föredrar att sitta högre upp och få en bättre överblick. När Kent och Johan har reseledaruppgifter att ta hand om åker jag och Marcus ut till Old Trafford och Bishop Blaize. Det regnar lite lätt.
Viva Ronaldo, viva Ronaldo,
Running down the wing,
Hear United sing, viva Ronaldo.
Boylie är tillbaka och stämningen är god. Matchen börjar kvart över fem, vilket är positivt – ju senare desto bättre. Det är något speciellt med kvällsmatcher på Old Trafford. Vi vevar Viva Ronaldo hur många gånger som helst. Kent kommer, jag slänger fram en öl. Han är blöt, det regnar visst ordentligt därute. Pär och Janne dyker också upp, likaså Andreas från forumet med en kompis. Junior är också där, han dricker inte Vodka Karamell den här gången. Vi sjunger så högt vi bara kan. Marcus klagar på att det är för många norrmän på plats. Men vi trivs ändå.
Jag skickar ett sms till Pontus, svaret kommer snabbt: ”Är du över igen? Du e galen!” Ja, jag är nog galen.
Det börjar bli dags att bege sig till arenan. Nu regnar det på riktigt. Nåväl, vi sitter ju under tak. Trodde jag i alla fall. Det visar sig ganska snart att vi som sitter närmast planen inte täcks av taket och det regnar bara mer och mer. Det är väldigt svårt att se vad som händer på andra sidan. Dessutom envisas de 22 spelarna på planen med att aldrig komma i närheten av mitt hörn – t.ex. blir det inte en enda hörna vid min hörnflagga under hela matchen. Vi vinner mot Villa, det gör vi ju alltid. Ronaldo gör ett drömmål efter hörna men om jag ska vara ärlig har jag svårt att verkligen se vad som händer där på andra sidan. Nej, jag är inte helt nöjd med hur jag satt. Å andra sidan, en match när det inte regnar och de viktigaste händelserna inträffar på rätt sida av planen hade det här varit en underbar plats.
Jag är ändå nöjd efter matchen. Vi vinner och en andra raka ligatitel känns allt närmare. Men det är trots allt långt kvar ändå. Slutresultatet blir 4-0, Ronaldo gör Uniteds första mål. Kent, som alltid tippar 4-0 Ronaldo, har inte tippat just den här gången. Han är bitter efter matchen.
Vi diskuterar hur vi ska ta oss in till stan. Jag tycker att vi ska gå. Vi kan också gå in på Bishop och sjunga en stund. Eller så kan vi äta först och sedan åka in till stan. De rutinerade reseledarna Kent och Johan bestämmer att vi ska ta tramen direkt. Regnet öser ner. Vi köar i tusen timmar. Vi skulle ha gått.
MUSS-gänget ska äta kinamat, jag och Marcus bestämmer oss för att haka på. Vi duschar och byter om bara för att gå ut i regnet och vara dyngsura fem sekunder senare. När vi kommer till restaurangen känns det som att vi precis har klivit ut ur duschen.
De flesta följer med till Bank efter middagen. Det blir slutstationen för många men jag, Marcus, Kent, Pär och Janne går vidare. Vi hittar ett bra ställe halvvägs mot Deansgate, vi stannar tills de stänger. Jag vill fortsätta festa och föreslår Area 51 men ingen nappar. Janne och Pär är emellertid lättlurade och lovar att stanna till i hotellbaren om jag kommer in. På natten har hotellet endast öppet för sina gäster och Kent påstår att det är omöjligt att komma in utan nyckelkort. Jag har dock inga problem att finta dörrvakten. Jag, Janne och Pär är de tre tappra som ser hotellbaren stänga innan vi lägger oss.
Dagen efter känns det som att den där sista var en ganska dum idé. Jag vill bara hem men planet går sent. Kent messar, han och Johan tittar på Chelsea-Middlesbrough. Jag tar mig dit, Chelsea vinner utan att imponera. Det är de blå vi är rädda för.
Vi möter Steinar innan vi åker hem. ”Vi ses i Barcelona.”
1/13
