Måttet är rågat, glaset har runnit över, den överlastade kamelen ligger i sanden med bruten rygg.

Roy Keane är sannolikt inte världens mest nyanserade herre.

Likväl är han sinnebilden av en vinnarnas lagkapten. Och den tronen har han förtjänat.

Visst, ibland var hann upptagen med att bli utvisad för att i vredesmod ha sparkat sönder en motståndares knäskål.

Eller med att bli kickad från klubben för att ha spytt galla över sina medspelare i MUTV.

Men övriga stunder ledde han alltså några av världens bästa till ofattbara framgångar.

Rio Ferdinand, Wayne Rooney, Paul Scholes, Gary Neville, David Beckham, och många, många fler.

Alla dansade de lydigt efter irländarens pipa.

Om de hade en dålig dag? Om de glömde, eller var dumma nog att ifrågasätta, vem som var ledaren?

Då var han där. Fråga bara Gabriel Heinze.

Han var en fotbollsspelare, ledare, av den gamla skolan.

Alltså måste han ha avskytt vad fotbollen höll på att bli? Glamour, pengar, tatueringar från topp till tå, kalsong- och parfymreklamer, snabba bilar, bling, sociala medier och spelare med mer makt än tränaren.

Förmodligen.

Men samtidigt, och tillsynes motsägelsefullt, förälskade han sig i den fotbollsspelare som i mångt och mycket skulle leda den moderna utvecklingen.

Cristiano Ronaldo.

Men det var inte för örhängena, den perfekta frisyren eller de nopprade ögonbrynen som Keane skulle älska den metrosexuella portugisen.

Arbetsmoralen. Nolltoleransen mot allt och alla som stod i hans väg. Den hänsynslösa jakten på att bli bäst.

Det kan och bör sägas mycket om den nya saudiske prinsen, men han har alltid arbetat stenhårt. Han har sannolikt inte ens hört talas om cheat days.

Detta. Det var detta som den hårdbarkade kaptenen älskade hos Cristiano Ronaldo.

Fotbollen har ändrats mycket sedan den finniga tonåringen från Portugal anlände till det kalla och regniga Manchester.

När han sedan flyttade vidare efter sex år i klubben hölls ytterposition, i stort sett, vakant. Det vill säga, fram till sommaren 2021.

Då stegade en ung, hemkommande engelsman genom Carringtons dörrar för första gången.

Manchester United hade jagat honom hela den föregående sommaren. Nu hade de äntligen fått sin, Ole Gunnar Solskjaers, man.

Men säsongen han lämnade i Tyskland var inte alls lika bra som den föregående.

Det ryktades om att han skulle ta över nummer sju efter Cavani. 25:an (två plus fem) fick var en indikation på det.

Den nya yttern skulle bära samma nummer som sin företrädare.

Skulle han nå liknande framgångar?

Redan samma sommar uppstod ett brott i planerna. Sagda företrädare återvände till klubben.

Och nummer sju bytte från uruguayan till portugis istället för till engelsman.

Skulle mästaren utbilda sin protégé? Lära honom hur man tränar, äter, spelar och utvecklas som han gjorde?

Nej.

I stället vigde han lektionerna åt hur man gnäller, tjurar och saboterar om man inte får som man vill.

Att lära ut hur man som äckligt välbetald fotbollspelare är berättigad att få spela hela tiden, oavsett hur mycket man underpresterar.

Att om man bänkas så är det på grund av tränarens inkompetens och inte sin egen oförmåga.

Nåväl.

Som självutnämnd fotbollskännare har man oftast fel i sina profetior. Det har åtminstone undertecknad.

Men så ibland står stjärnorna i linje. Man gissar rätt.

Även om man allra helst hade haft fel.

Det var något med Jadon Sanchos uppsyn. Hans uppenbarelse. Sättet han pratade och rörde sig på i klipp från Dortmunds träningar.

Men hans förmågor och kapacitet lovordades från höger och vänster. I sociala medier, poddar och tv-soffor.

Värvningen var tydligen klockren.

Därför förutsatte jag att mina farhågor, som jag ventilerade i , var fel.

Missförstå mig inte: Sancho har en otrolig talang.

Men till skillnad från Cristiano Ronaldo, anno 2006, verkar han tro att det räcker med det.

Är det så här i alla klubbar? Eller är det bara vi som har en förmåga att dra till oss underpresterande medelmåttor som tror att de är berättigade till att spela för Manchester United?

Spelare som tror att de har lyckats i samma stund som de kritar på kontraktet.

Jadon Sancho, (stundtals) Anthony Martial, Jesse Lingard, Dean Henderson, Alexis Sánchez, Romelu Lukaku, Donny van de Beek, Eric Bailly, 35-årige Cristiano Ronaldo.

Alla verkar de tro att om de inte får starta efter klappusla insatser är de i sin fulla rätt att läcka till media, skapa osämja i gruppen eller vända sig mot tränaren?

Och visst. Man kan tycka att det är orättvist att en riktigt svag Antony har gått före Sancho under det inledande skedet av säsongen.

Det har jag också tyckt. Fram tills nu.

Att öppet kalla sin tränare för en lögnare. Och att dessutom vara så verklighetsfrånvänd att man låter det ligga kvar högst upp i sitt Twitterflöde under en vecka.

Det är en idioti och egoism av ett sådant slag att det annullerar alla former av historiska, nutida och framtida sympatier.

Ibland saknar jag Roy Keane. Någon som med en blick kan reducera en medspelare till sågspån.

Men som ändå inte stannar där. Utan som förklarar det högt, tydligt och så många gånger att det blir en del av spelaren.

Klubben är inte skyldig dig någonting. Du är skyldig den allt.

I en kollektiv sport är individen obetydlig. Du är obetydlig.

Om inte det går att acceptera hör du inte hemma i Manchester United. Eller i den riktiga fotbollen.

Då finns det klubbar sydost om Medelhavet som bygger på en omvänd hierarki.

Don’t let the door hit you on the way out.