Loading
Idag firar vi Old Trafford! Manchester Uniteds arena fyller 110 år. Arenan har en lång och unik historia att luta sig mot. Tusentals fotbollsspelare har sparkat boll på Old Trafford, miljontals människor har besökt arenan. Det här är inte en text om en fotbollsmatch eller en fotbollsspelare, det här är en text om vår fotbollsstadion.
Numer är Old Trafford den största klubblagsarenan i England. Det har den varit i många år. Den här texten är en uppdaterad och förbättrad version av den text jag skrev i samband med att arenan blev 100 år. Då inledde jag med att kalla Old Trafford ”en toppmodern och mäktig arena av yppersta elitklass, värdig varje tänkbar fotbollsmatch”. Det är inte längre helt sant, vilket jag återkommer till i den avslutande delen om arenans framtid.
Utvändigt och invändigt är arenan definitivt inget estetiskt mästerverk. Publikkapaciteten har prioriterats och Old Traffords utsida kan idag närmast liknas vid en permanent arbetsplats, där läktarsektion efter läktarsektion har adderats till den befintliga arenan.
Old Trafford, this is The Theatre of Dreams.
Det betyder att Old Trafford har ett unikt utseende. Och även om allt, förutom själva platsen där fotbollsplanen är belägen, har förändrats så finns där en historia och en själ bakom den moderna fasaden. Arenan är en av fotbollsvärldens äldsta, den har överlevt tyska bomber och den har byggts om många gånger.
Old Trafford bär smeknamnet The Theatre of Dreams (Drömmarnas teater). Det ska ha varit i John Rileys bok Soccer (1987) som Sir Bobby Charlton blev upphovsman till uttrycket. Det anammades snabbt och används idag frekvent. ”Old Trafford, this is The Theatre of Dreams,” är orden som speakern Alan Keegan vanligen inleder med när han ska introducera lagen inför match.
Idag heter arenan kort och gott Old Trafford. Namnet kommer, som så ofta är fallet, från området där den ligger. Något officiellt namn har arenan faktiskt aldrig fått. Det liksom bara blev. När det var dags för öppningsmatch bjöds publiken in till ”invigning av ny arena” och det noterades att den var ”belägen vid Old Trafford nära County Cricket Ground”. Någon enstaka gång fick det bli Manchester United Football Ground, Old Trafford. När England skulle spela landskamp mot Skottland 1926 angavs det på matchprogrammet att matchen skulle spelas på ”Ground of Manchester United Football Club, Old Trafford, Manchester”.
Kanske användes även uttrycket Old Trafford Football Ground, om det var nödvändigt att precisera. För det finns ju också en cricketarena i området. Det är inte ens en kilometer mellan arenorna. Cricketarenan – som har varit värd för fem VM, senast 2019 – kallas givetvis också Old Trafford. Eller Old Trafford Cricket Ground. För även om cricketen var först så är det fotbollen som har satt området på den internationella kartan.
Och nu är det fotbollsarenans historia vi ska berätta.
Take me home, United Road,
To the place, that I belong,
To Old Trafford, to see United,
Take me home, United Road.
Old Traffords historia börjar 1908. Då var klubben Manchester United 30 år gammal. Således finns det också en arenahistoria innan klubben började planera för en arena i Old Trafford. United bildades 1878, som Newton Heath Lancashire and Yorkshire Railway, av järnvägsarbetarna i Newton Heath, en förort i nordöstra Manchester.
Klubbens första hem blev North Road, som naturligtvis låg i Newton Heath, belägen ungefär åtta kilometer nordost om Old Trafford (ett par kilometer sydväst från FC Uniteds arena Broadhurst Park, tre kilometer norr om City of Manchester Stadium). North Road ägdes av Manchester Cathedrals auktoriteter. Järnvägsbolaget hyrde arenan av kyrkan för en nominell summa och hyrde sedan ut den till klubben.
North Road var absolut ingen mäktig arena. Publikkapaciteten var ett lågt femsiffrigt belopp, någonstans mellan 10 000 och 15 000. Dessutom var gräsmattan notoriskt dålig, den ena planhalvan var stenhård medan den andra planhalvan var mjuk och ofta lerig. Vidare var faciliteterna icke-existerande. När det var dåligt väder fick åskådarna dribbla sig fram mellan vattenpölar då de gick in på arenan. North Road saknade omklädningsrum. Spelarna använde därför först puben Three Crowns och senare Shears Hotel (som också kom att fungera som klubbhus) för att byta om, varefter en promenad på en knapp kilometer tog dem till arenan.
Under säsongen 1891/92 använde klubben de lilla tillgångar den hade för att bygga ett par läktare, med plats för 1000 personer vardera. Detta fick emellertid klubben och järnvägsbolaget, som vägrade hjälpa till med finansieringen, att glida ifrån varandra. Klubben och järnvägen avslutade 1892 sitt samarbete, varför klubben bytte namn till Newton Heath Football Club.
North Road saknade omklädningsrum. Spelarna använde därför först puben Three Crowns och senare Shears Hotel för att byta om, varefter en promenad på en knapp kilometer tog dem till arenan.
Gräsmattan fortsatte att ställa till problem. I oktober 1892 vann Newton Heath sin första ligaseger då Wolves besegrades med 10-1 på North Road (än idag klubbrekord i ligaspel).
”Planen var i ett förfärligt tillstånd, med vattenpölar här och där, och Wolves fann det svårt att ens stå på planen,” kommenterade Birmingham Daily Gazette efter matchen.
Vid North Road fanns också en cricketplan och då säsongerna överlappade skapades ytterligare problem. Klubben behövde ett bättre hem. North Roads ägare verkade inte alls intresserade av att hjälpa till. Så när Newton Heath bestämde sig för att hitta ett nytt hem var nog alla parter glada.
Idag finns inget kvar av det som en gång var North Road. Inte heller puben eller hotellet som användes som omklädningsrum finns kvar. På platsen hittas nu en företagspark. En minnestavla sattes upp på en skola (nu riven) men stals och ersattes aldrig. Genom ett privat initiativ upprättades en ny minnestavla på Fujitsu Services för några år sedan.
Newton Heath hittade sitt nya hem vid Bank Street i området Clayton, ett par kilometer söder om North Road. Från Old Trafford är det ungefär åtta kilometer till Bank Street, samma avstånd som från North Road alltså. Aningen ironiskt låg Bank Street inte ens en kilometer från det som idag är City of Manchester Stadium.
Newton Heath hyrde Bank Street av Bradford and Clayton Athletic Company åtta månader om året. Klubben fick även använda platsen för försäsongsträning under vissa sommarkvällar. Newton Heath övervägde att flytta sina relativt nya läktare från North Road, men det visade sig vara omöjligt och läktarna såldes för den nätta summan av 100 pund.
Newton Heaths premiärmatch på Bank Street spelades mot Nottingham Forest i september 1893, då 10 000 åskådare såg Bob Donaldson göra hemmalagets mål i en 1-1-match.
Förhållandena på Bank Street var bättre än på North Road men de var inte bra. Såväl spelare som åskådare drabbades emellanåt av rökgaser från skorstenarna på den näraliggande kemifabriken. Det ryktades om att arbetarna eldade lite extra när hemmalaget låg under i slutet av matcherna, för att distrahera motståndarna.
I mars 1895 möttes Newton Heath och Walsall Town Swifts (idag Walsall) på Bank Street. Hemmalaget vann en förkrossande seger, 14-0! Gästerna protesterade emellertid och menade att de förfärliga förhållandena på arenan tydligt gynnade Newton Heath. Protesten godkändes och matchen spelades om. Nu var det dock mer än bara förhållandena på arenan som bidrog till Newton Heaths storseger. Även i omspelet blev det en förkrossande seger, om än bara 9-0. Så protesten tjänade mest till att radera matchen från rekordböckerna. För om Newton Heaths 14-0-seger hade godkänts hade det än idag varit den största segern i Football Leagues historia.
Under hösten samma år köpte Newton Heath en läktare med kapacitet på 2000 åskådare från Broughton Rangers och byggde själv ytterligare en läktare. I slutet av 1800-talet hade klubben storslagna planer på ytterligare förbättringar av Bank Street men saknade finanser för genomförandet. Ekonomin försämrades ytterligare i början på 1900-talet och konkurs hotade klubben.
På ett krismöte meddelade lagets kapten, Harry Stafford, att han kände till fyra personer som kunde hosta upp de 2000 pund som behövdes för att rädda klubben. Dessa fyra var Mr Taylor från Sale, Mr Brown från Denton, Mr Jones från Manchester och Mr Davies från Old Trafford. På mötet bestämdes dessutom att klubben skulle byta namn till Manchester United, vilket formellt accepterades av Lancashire FA i maj 1902. John Henry Davies utsågs till ordförande.
Det ryktades om att arbetarna eldade lite extra när hemmalaget låg under i slutet av matcherna, för att distrahera motståndarna.
Davies visste inte mycket om fotboll men han hade ett bra affärssinne. Han betalade själv för en ny läktare och några år senare fanns det tak över alla läktare på Bank Street. Men Davies var inte nöjd med förhållandena på Bank Street och tyckte att arenan var en förlägenhet för klubben. Då hade arenan ändå en publikkapacitet på omkring 50 000 åskådare och den fick dessutom vara värd för representantmatch mellan engelska och skotska ligan i april 1904.
När Manchester United så vann sin första ligatitel 1908 kände Davies att nog var nog, klubben var redo för en ny arena. United spelade sin sista match på Bank Street den 22 januari 1910, då blott 5000 åskådare (långt ifrån de 30 000 som brukade besöka arenan) såg United besegra Tottenham med 5-0. Arenabytet kom i rättan tid, bara några dagar senare förstördes en av arenans läktare i en kraftig storm. Detta till trots fortsatte Bank Street att husera Uniteds reservlagsmatcher till och med den 31 december 1911, då hyreskontraktet gick ut.
Efter att United lämnade Bank Street såldes det som var kvar av arenan. Sedan huserade diverse industrier på platsen i ungefär 80 år. I början på 1990-talet gjordes dock plats för Manchester Velodrome. Platsen där fotbollsarenan stod är idag parkeringsplats till velodromen. En minnestavla markerar att platsen är en del av Manchester Uniteds historia.
John Davies sökte över hela Manchester efter en lämplig plats för Manchester Uniteds nya arena. Till slut bestämde han sig för en yta i Old Trafford, sydväst om Manchesters centrum. Området låg längs Bridgewater Canal, där gatan Warwick Road North (idag Sir Matt Busby Way) slutade. Old Trafford huserade redan en stor cricketarena och diverse mindre idrottsanläggningar. Dessutom var platsen lättillgänglig då den låg vid järnvägen samtidigt som även spårvagnen hade en station i Old Trafford.
När Old Trafford hade valts som plats för arenan blev Cheshire Lines Committee, det lokala järnvägsföretaget, kraftigt involverade. De undersöktes huruvida det gick att bygga en station i närheten av den nya arenan. Med en förmodad arenakapacitet på 100 000 åskådare beräknades 10 000 kunna ta tåget till arenan från Manchesters centrum (ungefär fem minuters resa) varje match. Det skulle generera en årsintäkt på 2750 pund, att ställas mot de 9800 pund det skulle kosta att bygga stationen. En station, Trafford Park, skulle byggas, men en kilometer längre ner än planerat.
Uppdraget att designa arenan gick till den skotska arkitekten Archibald Leitch, idag känd som fotbollsarenans fader.
Cheshire Lines Committee byggde till slut, 1935, en blygsam station precis vid arenan. Ursprungligen fick stationen namnet United Football Ground men snart bytte den namn till Old Trafford Football Ground och senare Manchester United Football Ground (railway station). Senare kom stationen att kallas Manchester United FC Halt eller Old Trafford Halt. Den lilla stationen användes bara på matchdagar. Sedan 2018 är stationen inte längre i bruk. Det var klubben som, av säkerhetsskäl, begärde att den skulle sluta användas.
Uppdraget att designa arenan gick till den skotska arkitekten Archibald Leitch, som då var verksam i Manchester. Idag är Leitch känd som fotbollsarenans fader och han designade ett stort antal arenor i Skottland och England under sitt liv. Efter diverse rekonstruktioner och arenaflyttar kan hans originalarbete idag emellertid bara ses på Craven Cottage i London, Goodison Park i Liverpool och Ibrox i Glasgow.
Den 2 mars 1909 accepterade Stretford District Council planerna på att arenan skulle byggas. För att få tillstånd att bygga arenan tvingades United upprätta en bro över järnvägen och dessutom bredda Warwick Road. Arenan kostade 60 000 pund att bygga, en enorm summa pengar på den tiden (inflationsjusterat dock inte mer än 7 miljoner pund i dagens penningvärde). Då sparade klubben ändå in 30 000 pund på att begränsa arenans kapacitet till 80 000 åskådare istället för 100 000 som ursprungligen tänkt.
Arenan byggdes med sittplatser på Main Stand, läktaren närmast järnvägen. Main Stand var också den enda läktaren som hade tak över åskådarna. Den andra långsidan, Popular Side, liksom de två kortsidorna, Stretford End och Old Trafford End, bestod bara av ståplatser.
Så kom då arenan att invigas den 19 februari 1910, något senare än planerat. Uppskattningsvis 50 000 åskådare (den officiella publiksiffran anges som 45 000 men ytterligare 5000 personer tros ha tagit sig in utan att betala) såg United förlora med 4-3 mot Liverpool, trots att United ledde med 2-0. Åskådarna betalade 6d (2,5 pence) för ståplats (i dagens penningvärde ungefär 30 pence). Inträde på Main Stand kostade 1 shilling (5 pence) för de sämsta platserna medan inträde till de bästa platserna mitt på läktaren kostade 5 shilling (7,50 pund i dagens penningvärde).
Före decimaliceringen gick det 12d (pence) på 1/- (shilling) och 20/- på £1. Hur är det inte självklart?
Efter den inledande förlusten skulle Uniteds form på den nya arenan snabbt förbättras. United vann sina resterande sju hemmamatcher under säsongen. Under den första hela säsongen på Old Trafford skulle United vinna ligan, med bara en enda förlust på hemmaplan.
Redan sin första vår var Old Trafford värd för en FA-cupsemifinal och året efter spelades omspelet av FA-cupfinalen på arenan. Cupsemifinaler blev vardagsmat och 1915 fick Old Trafford också arrangera den ”riktiga” FA-cupfinalen. En tredje FA-cupfinal spelades på Old Trafford 1970, då omspelet mellan Leeds och Chelsea avgjordes på Old Trafford.
Första världskriget kom och lämnade. Lite av intresse hände på Old Trafford, förutom att några amerikanska soldater använde planen för att spela baseboll. Efter kriget blev det väldigt populärt att gå på fotboll. Den 27 december 1920 såg 70 500 personer, med tusentals utelåsta, United förlora mot Aston Villa. Det skulle stå sig som publikrekord för United på Old Trafford till efter millennieskiftet. I slutet av samma säsong sattes också arenans absoluta bottenrekord då blott 13 personer betalade för att se Stockport mot Leicester (Stockports arena var stängd av FA). Den siffran är dock kraftigt missvisande. United hade spelat mot Derby precis innan och många åskådare stannade kvar och såg den andra matchen gratis.
Den första rugbymatchen på arenan spelades 1924. Lancashire County hyrde arenan för att möta New Zealand All Blacks. Ett par år senare var det dags för den första landskampen på arenan, då Skottland vann mot England i ländernas 50:e möte. Ytterligare ett par år senare spelades det tennis på arenan, då Wimbledonmästaren Suzanne Lengle spelade en uppvisningsmatch.
Även om Uniteds resultat på 1920-talet var dåliga så gick det bättre för klubben ekonomiskt. Efter mycket debatt bestämde sig klubben 1927 för att köpa marken där Old Trafford ligger. Kort därefter avled emellertid John Henry Davies och United saknade hans expertis när lagets prestationer blev allt sämre. Publiksiffrorna föll i takt med prestationerna. När United 1931 spelade sin hemmapremiär i Division 2, mot Southampton, kom bara 3507 åskådare till Old Trafford, ett bottenrekord som lär överleva alla som läser det här.
Säsongen 1933/34 var Uniteds sämsta någonsin och bara en seger mot Millwall i sista omgången räddade United från spel i Division 3. Segern blev vändningen för United, James W. Gibson tog vid där Davies tidigare hade opererat. Rykten om att United var på väg att lämna Old Trafford dödades när klubben byggde tak över United Road. Snart byggde klubben också tak på Main Stands hörn och gjorde diverse mindre uppfräschningar. Old Trafford var alltjämt en av Englands bästa arenor och var alltid en kandidat för att arrangera stora evenemang. FA-cupsemifinalen 1939, mellan Wolves och Grimsby, sågs av 76 962 åskådare, än idag rekord på Old Trafford.
The Cliff
Trafford Training Centre
Sedan kom kriget. Old Trafford användes som en militärdepå medan träningsanläggningen The Cliff (som United hade börjat nyttja ett par år tidigare) användes av Royal Air Force. Myndigheterna förbjöd till en början klubbarna att spela fotboll men detta ändrades snart. Regionala ligor spelades, där restriktioner gjorde att publiksiffrorna som regel hölls runt 8000. När restriktionerna lyftes på sommaren kunde dock 40 000 se United mot Manchester city.
Sommaren 1940 involverades England i större utsträckning i kriget, sedan Frankrike kapitulerat. Fotbollen fortsatte emellertid. På juldagen 1940 var det meningen att United skulle möta Stockport på Old Trafford. Den 22 december 1940 bombades dock Trafford Park av tyska flygplan, 300 mancunians dödades och Old Trafford skadades.
Matchen mot Stockport flyttades till Stockport men Old Trafford snyggades snart till och var återigen spelplats för fotboll. Den 8 mars 1941 vann United mot Bury med 7-3 inför 3000 åskådare, sedan både Johnny Carey och Jack Rowley gjort hattrick. Det skulle visa sig vara Uniteds sista match på Old Trafford på åtta år.
Den 11 mars 1941 kom en ny tysk bombräd mot Manchester. Den här gången drabbades Old Trafford betydligt hårdare, större delen av Main Stand, med kontor och omklädningsrum, förstördes.
United var nu hemlösa. Ett tillfälligt högkvarter skapades i Cornbrook Cold Stores, som ägdes av James Gibson. Samtidigt kom klubben överens med Stretford Corporation om att ta vara på stålet från Main Stand och också riva övriga delar av arenan som var farliga. Manchester city erbjöd United att hyra Maine Road, vilket accepterades. United fortsatte spela fotboll.
Uniteds prioritet efter kriget var naturligtvis att återvända till Old Trafford. Det skulle dock visa sig vara en svår affär och under några säsonger använde klubben Manchester citys arena Maine Road för hemmamatcherna (Maine Road låg i Moss Side i södra Manchester, några kilometer sydost om Old Trafford och ungefär fem kilometer sydväst om dagens City of Manchester Stadium). Det var förstås ingen optimal lösning. För United innebar det både ökade utgifter (United betalade hyra till city) och minskade intäkter på matchdagen (city fick procent på biljettintäkterna). Samtidigt tyckte city att Uniteds närvaro på Maine Road skapade organisatoriska problem.
Den 11 mars 1941 kom en ny tysk bombräd mot Manchester. Den här gången drabbades Old Trafford betydligt hårdare, större delen av Main Stand, med kontor och omklädningsrum, förstördes.
På Maine Road skulle United registrera sin högsta publiksiffra någonsin i en hemmamatch, då 82 771 åskådare klämde sig in för att se United spela 1-1 i FA-cupen mot Bradford Park Avenue. Vissa källor hävdar förvisso att 83 260 åskådare packade Maine Road för att se United mot Arsenal i januari 1948, men Uniteds officiella statistik anger publiksiffran i den matchen som 81 962. Även en cupmatch mot Yeovil lockade över 80 000 åskådare, då 81 565 personer såg matchen på Maine Road. Till dags dato är Uniteds bästa publiksiffra på Old Trafford därför blott klubbens fjärde bästa hemmasiffra totalt. Största publik på en Unitedmatch var 135 000, då United mötte Real Madrid på Santiago Bernabéu i Europacupen 1957.
United ansökte om bidrag för att restaurera Old Trafford och detta beviljades i augusti 1945 av krigsskadekommissionen. United fick 4800 pund för att rensa arenan från skräp och bråte medan beviljades ytterligare 17 478 pund för att bygga upp läktarna igen. Det dröjde dock till början 1947 innan de sista pengarna betalades ut.
I samband med reparationerna passade klubben också på att byta ut gräsmattan, trots att den var i skapligt skick. United hade hoppats att vara tillbaka på Old Trafford redan 1946/47. Efter kriget var det emellertid brist på byggmaterial, så de planerna fick skrotas. Fotboll kunde ändå spelas på arenan och en träningsmatch mellan Reds och Blues lockade 30 000 åskådare. Både United och city spelade reservlagsfotboll på Old Trafford. Sommaren 1947 lockades 36 000 av en skolmatch, då ett stort polisuppbåd såg till att ingen åskådare tog sig in på de skadade delarna av arenan.
Överoptimistiska planer gjorde gällande att Old Trafford skulle ha en publikkapacitet på 125 000 när arenan var färdigrestaurerad. Bygget gick emellertid långsamt och kanske var citys påtryckningar nödvändiga för att bygget skulle fortlöpa. Först i april 1949 skulle arenan vara fri från krigsskador, mycket tack vare ett par hundra supportrars frivilliga hjälp. En betongläktare med med 3000 sittplatser byggdes. Den nya läktaren blev dock utan tak, den lyxen reserverades för direktörerna och pressen.
Numer är det Old Trafford som är Uniteds självklara hem. United har emellertid spelat hemmamatcher på en rad andra arenor.
North Road
Bank Street
Maine Road
Andra arenor:
Tak eller inte, United var glada att vara hemma igen. När säsongen 1949/50 sparkades igång var Old Trafford åter Manchester Uniteds hemmaplan. Återkomsten till Old Trafford blev en kvällsmatch mot Bolton, onsdagen den 24 augusti klockan halv sju. Det hade gått tio år sedan Old Trafford sist stått värd för en ligamatch. United gladde de hemvändande supportrarna med en stabil 3-0-seger.
Två år senare var taket på huvudläktaren på plats och Crvena zvezda (Röda Stjärnan) välkomnades, som första utländska lag, till arenan för en träningsmatch (1-1). Förbättringarna på arenan fortsatte, den östra läktaren utrustades med en resultattavla. Detta skulle senare ge läktaren namnet Scoreboard End.
Moderna tider närmade sig. United vann ligan 1952 och fick således spela Charity Shield. Old Trafford valdes som spelplats. BBC tyckte emellertid att matchen förtjänade en större publik än vad som rymdes på Old Trafford (åskådarna höll inte med, bara 11 381 såg matchen på plats, vilket kan jämföras med Uniteds hemmasnitt på 35 000) och beslutade att tevesända matchen. Ja, i alla fall andra halvlek. Tur för tevepubliken var att andra halvlek skulle vara matchens bästa och United vände 0-1-underläge till seger 4-2 mot Newcastle.
United fortsatte förbättra arenan efter hand. Nya kontor och omklädningsrum gladde men arenan saknade belysning, något träningsanläggningen The Cliff hade fått redan 1949. Andra förbättringar prioriterades och den belysning United ville ha skulle bli landets bästa och kostade således mycket pengar.
Förbättringar på arenan fortsatte, den östra läktaren utrustades med en resultattavla. Detta skulle senare ge läktaren namnet Scoreboard End.
Att Old Trafford saknade belysning blev ett problem när United blev engelska mästare 1956. Ligatiteln gav United – sedan Matt Busby övertygat både sin egen styrelse och FA – chansen att spela i Europacupen. Alla matcher i Europacupen spelades mitt i veckan och United fick återigen vända sig till Manchester city som redan hade installerat strålkastare på Maine Road. Så kom det sig att Maine Road var arenan när United gjorde hemmadebut i Europacupen och dessutom noterade sin största seger någonsin, Anderlecht krossades med 10-0 den 26 september 1956.
Det dröjde ytterligare några månader innan Old Trafford utrustades med strålkastare, till en kostnad av 40 000 pund (ungefär 1 miljon pund idag). Den 25 mars 1957 spelades den första matchen med konstgjord belysning på arenan, när Bolton besegrade United med 2-0. En månad senare användes belysningen igen när United mötte Real Madrid i Europacupens semifinal (2-2, vilket gav Real en plats i finalen).
Läktare:
I september 1957 redovisade United en vinst på närmare 40 000 pund på sitt årsmöte. Samtidigt meddelade klubben planer på att bygga ut arenan. Tak på Popular Side och en ny tvåetageläktare skulle ta arenans kapacitet till 100 000. Arbetet skulle börja året efter.
Då kom tragedin. Åtta spelare, tre ledare, en supporter och totalt tjugotre personer dog. Old Trafford kom att fungera som centrum för sörjande och de som jagade senaste nytt. När de döda kom hem till Manchester i kistor två dagar senare förvarades de tillfälligt i Old Traffords sporthall.
Livet måste dock gå vidare och redan den 19 februari var United tillbaka i spel. Den första matchen efter olyckan var en hemmamatch mot Sheffield Wednesday i FA-cupen. Alla ville se den matchen och biljetterna såldes slut på rekordtid. Ett nykonstruerat United äntrade Old Traffords plan i arenans mest emotionella stund. Efter den tysta minuten fortsatte både lag och spelare att visa sin respekt för de döda. Wednesday kunde, ville och fick inte vinna. När matchen var slut stod United som segrare med 3-0. En gnutta hopp återvände till Old Trafford.
Några dagar senare tog United emot Nottingham. När insläppet stängdes, med 66 124 åskådare på plats, fanns uppskattningsvis 20 000 personer kvar utanför. Då var det fortfarande två timmar till avspark. Före matchen hölls en minnesceremoni av domprost Herbert A. Jones. Den planerade ceremonin fick extra stark mening då Duncan Edwards dött dagen innan.
När United mötte West Brom i FA-cupkvartsfinalen fortsatte historien med utelåsta människor. Den här gången var uppskattningsvis 30 000 utelåsta, i tillägg till de 60 000 på plats. Många var arga och polisen fick kämpa hårt för att hålla massorna utanför arenan. Manchester polischef beskrev stämningen: ”Under de 22 år jag har kontrollerat publiken på Old Trafford har jag aldrig sett något liknande.”
Alla ville se den matchen och biljetterna såldes slut på rekordtid. Ett nykonstruerat United äntrade Old Traffords plan i arenans mest emotionella stund. Efter den tysta minuten fortsatte både lag och spelare att visa sin respekt för de döda. Wednesday kunde, ville och fick inte vinna.
Varje match på Old Trafford tycktes ha en speciell mening. Några dagar efter cupmatchen möttes United och West Brom igen på Old Trafford, den här gången i ligan. Läkare och sköterskor från Rechts der Isar-sjukhuset var inbjudna och publiken visade sin tacksamhet. Innan matchen talade dessutom Matt Busby i högtalarsystemet, genom ett inspelat meddelande.
Livet återvände till slut till det normala. Innan 1950-talet var över hade Stretford End utrustats med nya ingångar och ett tak. Dessutom infördes förköpsmöjlighet på samtliga sittplatser på arenan. Vidare utsmyckades arenan med en plakett och en speciell klocka som hyllade de som dog i München.
Det tidiga 1960-talet såg Stretford End och Stretford Paddock (hörnet mellan Stretford End och Popular Side) restaureras. Snart följde ett nytt tak på Popular Side, nu ofta kallad United Road. United hade svårt att klara kostnaderna för detta. Manchester United Development Association (MUDA), som åtminstone in på 2000-talet fanns kvar, skapades för att ta hand om dessa kostnader. MUDA:s första bidrag till arenan var 1700 trästolar som installerades längst upp på Stretford End. Publikkapaciteten var nu 66 500. Nya kontor byggdes för klubbens administration, biljettavdelningen och MUDA på arenans gårdsplan.
United kunde stolt konstatera att Old Trafford var en av de utvalda arenorna när det 1963 meddelades att England skulle få arrangera 1966 års VM. Arenan förbättrades med ett konsoltak (tak utan pelarstöd) över United Road. Bygget beräknades kosta 250 000 pund, mer än United egentligen inte råd med. Matt Busby meddelade dock att han var nöjd med sin trupp och utan utgifter för spelarförstärkningar gick det ihop, bygget kunde börja.
Den färdiga läktaren hade 10 500 sittplatser och 10 000 ståplatser. Den största nyheten var dock de 37 privata boxar som läktaren utrustades med. Varje box tog sex personer och kostade 250 (på kanten) eller 300 (centralt) pund för en säsong. Barriärer sattes upp på de båda kortsidorna för att undvika att folk vandrade från Warwick Road End till Stretford End, detta underlättade publikkontroll och skapade distinkta sektioner på läktarna. Old Trafford rymde nu 64 000 åskådare. Större delen av arenan var fortfarande ståplats, det fanns bara 18 500 sittplatser men 52 000 av arenans platser var åtminstone taktäckta. Notan för bygget stannade på 320 000 pund, långt över budget. Med bara 75 000 pund på banken tvingades United skuldsätta sig.
På planen kämpade United med Leeds om att vinna ligan. Den 26 april möttes United och Arsenal på Old Trafford samtidigt som Leeds mötte Birmingham borta. Det var Leeds sista match för säsongen, United hade dock en match mindre spelad och ledde ligan med en poäng. United hade dessutom en överlägsen målkvot.
United tog en tidig ledning genom George Best. Ett större jubel hördes dock då det annonserades i högtalarna att Birmingham ledde med 3-0. Detta sporrade också laget och snart gjorde Denis Law 2-0. Arsenal reducerade och när det annonserades att Leeds hade knappat in till 3-2 började det bli nervöst. Men Law avgjorde för Uniteds. Publiken intog planen samtidigt som spelarna begav sig till omklädningsrummens säkerhet.
Tankarna fokuserades nu på Leeds och Old Trafford tystnade. Så, efter en evighets väntan, vaknade högtalarsystemet till liv: ”Slutresultatet från St Andrews är Birmingham City 3, Leeds [paus] 3.”
United var mästare.
Drygt tre veckor senare delades medaljerna ut när United tog emot Strasbourg i Inter-Cities Fairs Cup (Mässcupen, det som senare blev Uefacupen). Denis Law klev in på planen i en röd träningsoverall och tog emot bucklan till publikens jubel, varefter spelarna fick sina medaljer individuellt. Till sist, och till störst jubel, tog Matt Busby emot sin medalj. Firandet var dock inte slut. Law fick kliva fram en gång till, den här gången för att ta emot den europeiska guldbollen. Spelarna sprang sedan ärevarv. Med det var festen slut, United hade bortabesegrat Strasbourg med 5-0 och returmatchen, en trist 0-0-historia, var således i praktiken betydelselös.
United kunde stolt konstatera att Old Trafford var en av de utvalda arenorna när det 1963 meddelades att England skulle få arrangera 1966 års VM. Arenan förbättrades med ett konsoltak (tak utan pelarstöd) över United Road.
Old Trafford började nu förberedas för VM. United Road, med sitt konsoltak, stod färdig i oktober och ombyggnaden hade också sett ordentliga förbättringar av faciliteterna. Inträde på United Road kostade 5 shilling (25 pence) för ståplats och 10 shilling för sittplats.
I den här vevan blev det också allt vanligare att publiken sjöng på matcherna. På Old Trafford var det Stretford End som gjorde mest väsen av sig.
De sista förberedelserna inför VM såg pressläktaren utökas ordentligt, på bekostnad av vanliga sittplatser. Portugal, Ungern och Bulgarien spelade tre gruppspelsmatcher på Old Trafford. Arrangemanget ansågs vara en stor framgång men publiken, som betalade mellan 7 shilling och 7 pund för inträde blev fåtalig, ingen match lockade över 30 000 åskådare.
Ett knappt år senare lockades närmare 30 000 åskådare till Old Trafford, för att titta på teve. Sju storbildsskärmar visade matchen mellan Arsenal och United, den första ligamatchen som visades på det sättet.
Uniteds första klubbshop sattes upp på Old Traffords gårdsplan i september 1967, en liten byggnad som kostade blott 1000 pund att bygga. I slutet av säsongen fick Old Trafford åter stå värd för en FA-cupsemifinal, den första efter kriget. Samtidigt vann United Europacupen på Wembley. Klubbshopen blomstrade och behövde en ny lokal. Lösningen blev MUDA:s gamla kontor samtidigt som 40 000 pund satsades på nya faciliteter för MUDA.
Europacupsegern gav United en chans att möta Estudiantes i Interkontinentalcupen. Matchen blev ingen framgång för laget men klubben sålde rekordmånga 74 680 matchprogram och biljettintäkterna på 63 438 pund var också rekord. Uniteds matchprogram uppmanade upprepade gånger Uniteds supportrar att bete sig civiliserat, dock utan större framgång skulle det visa sig.
I början på 1970-talet spenderade MUDA 400 000 pund på att bygga ett konsoltak även över Scoreboard End. Ståplats, sittplats och privata boxar samsades även här på samma läktare. Samtidigt ersattes den manuella resultattavlan av en ny, elektronisk. Färgteve och nya Uefadirektiv tvingade också klubben att byta ut strålkastarna.
Även Stretford End såg förändringar, dessa var dock påtvingade på grund av stökiga supportrar. I en match mot Newcastle kastade en supporter in en kniv på planen. United straffades med böter och tvingades dessutom spela två hemmamatcher minst fyra mil från Old Trafford. Efter justeringar för att öka säkerheten på arenan lämnades 1500 platser bakom målet tomma. På ett årsmöte föreslogs ett staket framför läktaren men i slutändan gjordes inget och platserna öppnades igen.
Old Trafford hade nu sittplatser på alla läktare och var utan tvekan en av Englands absolut bästa arenor. Planen matchade dock inte läktarnas faciliteter. Kompakt mark under gräsmattan visade sig vara problemet. Lösningen var att skära hål i marken och fylla hålen med sand.
Uniteds form på planen var dålig. När det var dags för den näst sista matchen säsongen 1973/74 behövde United vinna mot Manchester city för att ha en chans att undvika degradering till Division 2. Redan innan avspark var det stökigt på läktarna, hundratals supportrar invaderade planen men matchen startade som planerat. Den första halvleken var en rätt trist, mållös, historia. I den andra halvleken fortsatte problemen på läktarna. På Stretford End tände Uniteds supportrar en eld bakom citys målvakt, som också fick åtskilliga objekt kastade mot sig. Flera personer tog sig in på planen och domaren tvingades tillfälligt avbryta matchen medan dessa eskorterades ut.
Klubben upprättade ett högt spikstaket bakom båda målen. En disciplinär kommission från FA besökte Old Trafford och var nöjda med vad de såg. Så när som på notan för kommissionens omkostnader klarade sig United undan böter.
Klockan närmade sig 90 minuter och matchen såg ut att sluta mållös när Denis Law, som nu hade lämnat United och spelade för city, fick bollen i Uniteds straffområde. Med ryggen mot mål klackade Law nonchalant bollen in i mål. Det var det sista Law gjorde på en fotbollsplan, han ignorerade sina firande lagkamrater och vandrade omedelbart till omklädningsrummet. United var degraderade.
Resultat från andra arenor visade senare att United aldrig hade en chans att klara kontraktet. Det visste dock inte Uniteds supportrar. En planinvasion följde och den här gången var det för många som letade sig in på planen. Matchen avbröts men resultatet stod.
United kunde räkna med rekordstora böter. Istället för att vänta på FA:s dom tog klubben saken i egna händer. Klubben upprättade ett högt spikstaket bakom båda målen, till en kostnad av 4500 pund. En disciplinär kommission från FA besökte Old Trafford och var nöjda med vad de såg. Så när som på notan för kommissionens omkostnader klarade sig United undan böter.
Om huliganerna var ovälkomna så var klubben mer intresserad av att bjuda in de blinda och de rika. Sex platser på huvudläktaren utrustades med högtalare för syntolkning. Vidare genomfördes en stor renovering av huvudläktaren som äntligen utrustades med ett konsoltak. Dessutom byggdes en svit med två restauranger och fler privata boxar installerades. En yta gjordes dessutom tillgänglig för rullstolsburna supportrar. Allt till en kostnad av 500 000 pund.
Ett problem som uppstod i samband med renoveringen av Main Stand var att den ursprungliga Münchenplaketten skymdes av läktaren. Först fanns planer på att flytta plaketten, men den visade sig sitta fast i väggen och kunde inte flyttas intakt. Istället gjordes en kopia som sattes upp i hörnet mellan östra och södra läktaren. Något år senare hade även den ursprungliga Münchenklockan gjort sitt. En ny placerades över plaketten.
När United kvalificerade sig för Uefacupen till säsongen 1976/77 utrustades Old Trafford med nya strålkastare. Klubben valde också att bygga ut staketen bakom målen så att dessa täckte hela planen. Den säkerhetsåtgärden var emellertid inte tillräcklig då Uniteds supportrar betedde sig illa i samband med bortamatchen mot Saint-Étienne. Först kastades United ut ur turneringen men efter överklagan nöjde sig Uefa med att ge United böter på 7500 pund. United tvingades också spela sin nästkommande hemmamatch minst 20 mil från Manchester.
Old Trafford fortsatte förbättras. Ett dräneringssystem byggdes i hopp om att planen skulle nå en acceptabel standard. Stora diken, som fylldes med 230 ton sand och grus, grävdes längs planen. Annars var det säkerheten som prioriterades. Högtalarsystemet förbättrades och fler säkerhetsbarriärer sattes upp. Vidare byggdes ett rum för polis och brandkår.
Sommaren 1981 spelades cricket för första och enda gången på arenan. Rugbymatcher var däremot vanligare och blev nästan en årlig tradition. Tio år senare spelade Rod Stewart, Status Quo och Joe Cocker i den första konserten på arenan (en konsert med Queen var planerad långt tidigare men stoppades av myndigheterna, liksom en konsert planerad i slutet av 1980-talet). Ett par år senare avgjordes även en VM-match i boxning och ytterligare några år senare var arenan hem för en bröllopsceremoni.
Old Traffords gräsmatta var alltjämt ett problem skulle fortsätta att så vara en bit in på 2000-talet. I början på 1980-talet grävdes gräsmattan upp för första gången på ett par decennium. Några år senare, efter flera uppskjutningar av olika orsaker, installerades äntligen elvärme under gräsmattan men problemen fortsatte. En av de första matcherna där värmen skulle utnyttjas höll på att bli uppskjuten på grund av frusen plan. United slapp till slut skämmas då domaren godkände planen efter en sen inspektion. Men, 15 månader senare hade skyddet runt värmeslingorna bränts sönder och gräset fick grävas upp. Ytterligare ett par år senare behövde värmesystemet bytas helt och hållet. Senare ställde arenans höga tak till med problem, gräsmattan fick för lite solljus.
Arenans faciliteter förbättrades ordentligt inför säsongen 1983/84, då klubben skulle delta i cupvinnarcupen. Deltagandet i cupvinnarcupen skulle se en av Old Traffords mest minnesvärda matcher. United lottades mot Maradonas Barcelona i kvartsfinalen och efter en förlust med 2-0 på bortaplan såg det kört ut. Men 58 350 åskådare fyllde Old Trafford och skapade en magisk stämning, en sån stämning som bara tycks vara möjlig att skapa mitt i veckan under strålkastarnas ljus.
Under ledning av lagkapten Bryan Robson gjorde United en fantastisk match. Lagkaptenen själv kvitterade Barcelonas ledning med två mål innan Frank Stapleton skulle ge United ledningen tidigt i den andra halvleken. En nervös avslutning följde men den fantastiska publiken kunde till slut andas ut när domaren blåste av matchen.
En ny klassiker kunde väntas i semifinalen mot Juventus (till slut förlust med 3-2). Kent Yxell minns besviket hur den tidens biljettsystem rånade honom på ett besök på Old Trafford:
Biljetter innan mailens tidevarv köptes brevledes av [Uniteds sekreterare] Ken Ramsden. Man skickade med en postangivelse med pengar och svarsporto. Fick man svar, ibland fick man aldrig det, så hämtade man biljetterna på biljettkontoret, som låg där bortasupportrarna har sin ingång idag.
Jag, brorsan och en kompis ville efter den berömda Barcamatchen i cupvinnarcupen 1984 se semin mot Juventus på Old Trafford och skrev och ansökte. Vi vittjade brevlådan dagligen och skrev en gång till. Sista veckan innan vi skulle åka så var vi hemma ständigt och vittjade brevlådan dagligen, och skrev en gång till. Inget kom och vi fick stanna hemma, ingen båtresa utan biljett tyckte vi.
Jag har aldrig blivit så besviken som då jag skrev igen efter matchen och bad om pengarna tillbaks och fick svaret att vi hade haft biljetter som låg och väntade på oss. Fy fan, när jag tänker på det! Vad bra det är med mail ibland. Men därefter hade jag aldrig några problem med Ken Ramsden och att få biljetter.
I mitten på 1980-talet byggdes den östra läktaren om. I tillägg till 1800 nya sittplatser och 15 privata boxar byggdes också ett museum och ett nytt biljettkontor. Vidare skapades en familjeläktare, där vuxna bara var välkomna om de ackompanjerade ett barn. En svit döptes efter Sir Matt Busby och en byst på den stora mannen upprättades på utsidan av läktaren, något Busby uppskattade betydligt mer än idén att döpa om Old Trafford till Sir Matt Busby Stadium. Läktaren utsmyckades också med en neonskylt med klubbens namn. Tre av arenans fyra sidor hade nu konsoltak och publikkapaciteten var 56 000.
Sommaren 1981 spelades cricket för första och enda gången på arenan. Rugbymatcher var däremot vanligare och blev nästan en årlig tradition.
Publikproblem har några gånger flyttat Uniteds hemmamatcher från Old Trafford. Klubben har faktiskt också spelat ett par bortamatcher på sin egen arena, båda gångerna i ligacupen mot klubbar från närområdet. I augusti 1978 var det Stockport som valde att spela sin bortamatch på Old Trafford och i november 1987 var Bury hemmalag mot United. Båda bortamatcherna slutade med seger för United.
Stockports ordförande Freddie Pye förklarade klubbens beslut: ”Till våra supportrar säger jag det här, anledningen till att vi kom till Old Trafford var för er, 30 000 hade nekats tillträde till matchen hemma, nu kan alla se den. Så är det det ekonomiska, 24 000 pund låter betydligt bättre för vår bankkamrer än de 4000 pund vi förväntade oss från en match på Edgeley.”
Inte för att vara cynisk, men givetvis handlade det bara om ekonomin. Bury tryckte upp ett eget matchprogram till sin hemmamatch. Därmed blev det den första seniormatchen på Old Trafford där Uniteds matchprogram United Review inte såldes.
Hillsboroughkatastrofen 1989, då 96 Liverpoolsupportrar dog i samband med en FA-cupmatch mellan Liverpool och Nottingham, skulle för all framtid förändra den engelska fotbollsarenan. Några år tidigare, 1985, hade 56 supportrar dött i en brand på Valley Parade i Bradford. De båda katastroferna hade kanske inget gemensamt men statusen på arenorna i England var undermålig. En förändring var absolut nödvändig för att förhindra fler dödsolyckor på arenorna.
Lord Taylor fick i uppdrag att arbeta fram en lösning på problemen. Hans arbete skulle resultera i The Taylor Report. Taylors rapport ställde en rad krav på arenorna, bland annat skulle ståplatserna försvinna från arenorna (en dum idé, vi återkommer till det i det avslutande avsnittet), liksom staketen runt planen (en bra idé). Vare sig klubben ville eller inte blev det således nödvändigt med stora förändringar på arenan.
Det första steget var att staketet runt planen gjordes om till ett mindre, som i händelse av en katastrof var lättare att forcera. Nya ingångar till läktarna följde. I nästa steg försvann ståplatserna på de två långsidorna, delvis med hjälp av statligt bidrag.
Den största utvecklingen var på Stretford End. Istället för att bara installera sittplatser valde United att riva den klassiska ståplatsläktaren läktaren helt och hållet och bygga om från grunden, äntligen med konsoltak. När ståplatserna försvann minskades kapaciteten drastiskt och när Stretford End hade byggts om skulle arenan bara rymma 43 000 åskådare. Många protesterade och menade att det var för lite men klubben lyssnade inte. Minskade biljettintäkter till följd av minskad kapacitet? Ja, det löstes förstås med en rejäl höjning av biljettpriserna. Samtidigt meddelades det att Old Trafford var en av arenorna som skulle få arrangera matcher under EM 1996.
Stretford End skulle rivas efter säsongen 1991/92. I en av de sista matcherna möttes United och Middlesbrough i ligacupens semifinal. Den matchen är känd som Stretford Ends sista show. Kent Yxell minns det som igår och berättar också om fördelarna och nackdelarna med ståplats:
Till matchen mot Middlesbrough i ligacupsemin så betalade vi vid vändkorsen på Stretford End trots att vi hade pappersbiljett till North Stand. En kvällsmatch på ett lerigt och snöigt Old Trafford. En oförglömlig upplevelse i snöyran, mitt i heliga Old Trafford, som slutade med seger och en oerhörd stämning på läktaren.
Det mest fantastiska med ståplats var ju annars att man stod tillsammans och att alla sjöng. Man kunde flytta runt, prata med folk och ställa sig med de man kände. Och när det blev mål eller något hände så flyttades man av massan fram och tillbaka flera meter. Värst var det när det blev mål, då kunde man rasa framåt tills en barriär sa stopp, vilket var bra men också farligt om man inte var beredd.
Något som inte var så kul var ju att faciliteterna på ståplats oftast inte var de bästa – och en del pissade på plats så att säga. Men var det kallt så gick man till kiosken och köpte sig en souvenirflaska konjak och kaffe eller varm choklad. Det var tider det.
Nya Stretford End kostade 12 miljoner pund att bygga och rymde 10 500 sittande åskådare, med många privata boxar och VIP-platser. Nybygget av Stretford End såg också familjeläktaren flyttas dit och läktaren fick formellt namnet West Stand. Fler förändringar på arenan inkluderade ett nytt högtalarsystem och elektroniska resultattavlor. Ett nytt pressrum byggdes medan omklädningsrummen och spelartunneln flyttades. Även South Stand (tidigare Main Stand) restaurerades. Bygget gick dock inte helt smärtfritt och en av arbetarna dog tyvärr i en olycka.
Den 12 februari 1993 döptes Warwick Road North, gatan som går vid Old Trafford, om till Sir Matt Busby Way. Det var nu också möjligt att besöka Old Traffords innandömen i form av en stadiumtour.
Bland annat skulle ståplatserna försvinna från arenorna (en dum idé), liksom staketen runt planen (en bra idé).
På planen var det 26 år sedan United sist vann ligan. Förbannelsen skulle dock brytas den 2 maj 1993 när Oldham besegrade Aston Villa. United var spellediga och supportrarna flockades på Old Traffords gård. Festen varade natten lång och fortsatte dagen efter, då United skulle ta emot Blackburn i Premier League. Matchen blev en lång fest i väntan på att United äntligen skulle få ta emot ligabucklan. Stämningen på läktarna var lika mycket lättad som glad.
Den 20 januari 1994 dog Sir Matt Busby. Manchester och Manchester United sörjde mannen som i allmänhetens ögon var synonym med United. Supportrar lämnade blommor, halsdukar och annan memorabilia runt Old Trafford. När United tog emot Everton två dagar senare var alla åskådare på plats långt innan avspark. Sir Matt Busbys stol stod dock tom. Efter en perfekt observerad tyst minut vann United fotbollsmatchen tack vare ett mål av Ryan Giggs. När Busby begravdes några dagar senare samlades fler än 5000 supportrar på Sir Matt Busby Way för att ta ett sista farväl av Uniteds manager.
Uniteds första ligaseger på 26 år skulle följas upp av titel efter titel de kommande åren. Samtidigt kom fotbollsboomen i England och det stod klart att Old Trafford var för liten. United annonserade att klubben tänkte bygga två etage till på den norra läktaren. Samtidigt öppnade klubben en Megastore på Stretford End. Bygget av de två nya etagen på norra läktaren, som numer hette North Stand officiellt, skapade problem. Efter en mängd olika förslag beslutades det att den gamla läktaren skulle rivas för att ersättas av en helt ny i tre etage. Detta skulle öka publikkapaciteten till 55 000.
Efter att gamla North Stand hade rivits var Old Traffords kapacitet kraftigt begränsad under säsongen 1995/96. United fick dispens och behövde inte följa reglerna som säger att ett visst antal biljetter måste göras tillgängliga för bortasupportrar. Således spelade United sina matcher inför en exklusiv hemmapublik. Bygget gick enligt planerna, under säsongen blev fler och fler platser tillgängliga. Snart var bortasupportrar åter välkomna på Old Trafford.
Den 12 mars 1996 fick United oväntat besök, då några tjuvar tog sig in på ordförande Martin Edwards kontor efter att ha gjort ett hål i arenans tak. Tjuvarna fick med sig ett kassaskåp från kontoret och det slängdes ner på marken… och fastnade där. Det gick inte att få loss kassaskåpet och tjuvarna försvann in i natten utan att larmet hade gått.
Old Trafford tog åter emot fler än 50 000 åskådare, då Arsenal kom på besök den 20 mars. En månad senare öppnades North Stands tredje etage (Tier 3) för första gången, när United tog emot Leeds. Den som lider av svindel eller har svårt att klättra uppmanades att inte köpa biljetter till etage 3. Supportrarnas åsikter om platserna varierade. Bygget hade kostat 28 miljoner pund, varav mer än en tredjedel användes för att köpa marken bakom arenan. Det var ”den största, den mest kostsamma och den mest ambitiösa utbyggnaden som Manchester United någonsin har åtagit sig,” enligt ordförande Martin Edwards.
Den 26 april 1996 placerades en tre meter hög bronsstaty på Sir Matt Busby framför Old Traffords östra läktare. Inne i statyn fanns många av de souvenirer som hade lämnats vid Old Trafford när Busby dog. Detta följdes, i september 2002, av en staty på Denis Law som placerades i gången upp till Stretford Ends övre del. I maj 2008 upprättades en staty på George Best, Sir Bobby Charlton och Denis Law – The United Trinity – mitt emot statyn på Busby.
Tillbaka till 1996, bygget av North Stand var klart lagom till säsongsavslutningen mot Nottingham. Arenan var därför i fullskaligt bruk när EM kom till Manchester. Tre gruppspelsmatcher, en kvartsfinal och en semifinal spelades på Old Trafford. Precis som i VM 1966 var publiksiffrorna en besvikelse.
Det är inte bara stora fotbollsmästerskap som har spelats på Old Trafford. Sedan 1998 har arenan varit värd för rugbyns Super League Grand Final, med det nuvarande avtalet gällande till och med i år. Både år 2000 och år 2013 spelades VM-finalen i rugby league på Old Trafford. Rugby union har också spelats på arenan, om än inte lika ofta.
Så här dags var Manchester United hela världens angelägenhet, inte ens en kapacitet på 55 000 åskådare var tillräcklig. Först skulle emellertid klubbens museum flytta till den norra läktaren. Museet, som invigdes av Pelé, lockar hundratusentals besökare varje år.
Under säsongen 1999/2000 adderade United ytterligare ett etage på den östra läktaren. Året efter gjordes samma sak på West Stand. Samtidigt flyttades klubbens Megastore till den östra läktaren, som också utsmyckades med en glasfasad. Publikkapaciteten ökades först till 62 000 och sedan till 68 000. Den här gången kunde United bygga nytt utan att tillfälligt reducera publikkapaciteten. Ånyo gick bygget planenligt.
Tjuvarna fick med sig ett kassaskåp från kontoret och det slängdes ner på marken… och fastnade där. Det gick inte att få loss kassaskåpet och tjuvarna försvann in i natten utan att larmet hade gått.
Old Trafford var nu en av Europas bästa arenor och fick 2003 arrangera Champions League-finalen mellan Milan och Juventus (Milan vann med 3-2 på straffar efter en mållös match). Just Champions League-matcher tycks annars ta fram det bästa av Old Trafford och några av arenans mest minnesvärda matcher de här åren är segrarna mot Porto (4-0, 1997), Roma (7-1, 2007) och Barcelona (1-0, 2008).
Under åren 2001 till 2007 fick Old Trafford ofta arrangera Englands landskamper då Wembley byggdes om. Fem VM-kvalmatcher och tre EM-kvalmatcher spelades på arenan.
Inte ens en publikkapacitet på 68 000 var tillräcklig och 2005 började hörnen (kvadranterna i folkmun) mellan kortsidorna och den norra läktaren byggas ut. Detta adderade ytterligare 8000 sittplatser till publikkapaciteten och ännu en gång gick bygget planenligt. Nya platser öppnades efter hand. Den 9 april 2006 såg 70 908 personer United möta Arsenal, nytt rekord för United på Old Trafford och första matchen på 85 år med mer än 70 000 åskådare. Fem dagar senare såg 72 519 personer United mot Sunderland och i ligaavslutningen mot Charlton skrevs publikrekordet till 73 006. Rekordet slogs flera gånger säsongen efter. Den 31 mars 2007 besökte 76 098 åskådare Old Trafford, då United besegrade Blackburn med 4-1. Det gäller fortfarande som rekord för en Unitedmatch på Old Trafford.
Våren 2005 köpte Glazerfamiljen Manchester United. Då var utbyggnaden av de båda kvadranterna redan planerat. Glazers godkände den planerade utbyggnaden. Kvadranterna är fortfarande den sista stora utvecklingen av arenan. Sedan publikrekordet 2007 har kapaciteten på arenan faktiskt minskat.
Viss utveckling har ändå skett på Old Trafford. I samband med 50-årsminnet av Münchenkatastrofen öppnades Munich Tunnel under South Stand. Tunneln under den gamla huvudläktaren fungerar numer som en permanent utställning för olyckan.
Den 5 november 2011 firade Manchester United, i samband med en hemmamatch mot Sunderland, att Sir Alex Ferguson hade varit klubbens manager i 25 år (Ferguson anställdes den 6 november 1986 men det var förstås lämpligt att fira i samband med match). Inför matchen meddelades att North Stand på Old Trafford framgent skulle kallas för Sir Alex Ferguson Stand. Samtidigt meddelades också att en staty på Ferguson skulle upprättas utanför läktaren. Statyn stod klar inför säsongen 2012/13, som skulle bli Fergusons sista säsong som manager.
Det var VD:n David Gill som kom med idén och arbetet utfördes i hemlighet. ”Jag visste ingenting om det,” sa Ferguson. ”Jag måste tacka klubben, för det är ett stolt ögonblick.”
Sommaren 2012 spelades OS-fotboll på Old Trafford. Uniteds arena har därmed varit värd för VM, EM och OS, samt Champions League-finalen och dessutom har de båda inhemska cupfinalerna spelats på arenan.
Inte ens ett halvår efter att Ferguson hade pensionerat sig döptes vägen Waters Reach om till Sir Alex Ferguson Way. Vägen leder till Old Trafford norrifrån, medan Sir Matt Busby Way leder till arenan söderifrån.
Dessförinnan hade Stretford End återigen blivit Stretford End. Efter några år som West Stand (i folkmun kallades läktare alltid Stretford End) återfick läktaren sitt rätta namn. Det hela markerades genom att texten Stretford End sattes upp på läktarens tak. Namnet avtäcktes i samband med 2-1-segern mot Liverpool i januari 2013.
Nästa läktare att döpas om var South Stand, som den 3 april 2016 blev Sir Bobby Charlton Stand. Detta i samband med firandet av att det var 60 år sedan Charlton blev Unitedspelare.
Inne på gamla J Stand avtäcktes en väggmålning på Bryan Robson i augusti 2017.
Inför matchen meddelades att North Stand på Old Trafford framgent skulle kallas för Sir Alex Ferguson Stand.
Old Trafford hade länge haft färre platser för funktionshindrade än regelverket krävde, något som var sant även för många andra arenor. Detta fick uppmärksamhet under mitten av 2010-talet. Inför säsongen 2017/18 byggdes därför en ny sektion för funktionshindrade, längst ner på East Stand. Detta resulterade i att publikkapaciteten på Old Trafford minskade något. Ytterligare mindre förändringar har sedan dess minskat kapaciteten ytterligare.
Inför säsongen 2018/19 var den officiella publikkapaciteten på Old Trafford 74 879 åskådare. Någon uppdaterad siffra meddelades inte inför säsongen 2019/20. Klart är dock att kapaciteten har minskat ytterligare. Säsongens (hittills) högsta publiksiffra är 73 737, vilket är lägre än samtliga ligamatcher förra säsongen. För vuxna kostar de ordinarie biljetterna nu mellan 36 och 58 pund.
Och där är vi idag. Nästa förändring på arenan är potentiellt väldigt nära förestående. Manchester United har nämligen ansökt om att få införa Safe Standing (säker ståplats) på arenan. Får klubben sin vilja igenom kommer det redan innan den här säsongen är slut finnas en sektion med 1500 ståplatser på Old Trafford.
Taylor hade fel när han i sin rapport identifierade ståplats som ett problem. Det är inte farligt att stå och titta på fotboll. Däremot är det faktiskt farligt att stå på sittplats, framför allt i samband med vilda målfiranden. Då det finns många som vill stå under fotbollsmatcher har det, på många arenor, bildats sektioner där alla supportrar står, trots att det egentligen är sittplats.
Den gamla ståplatsen var farlig. Läktarna var sämre och barriärerna som skyddade supportrarna var få eller inga. Ännu farligare blev det när läktarna fylldes av fler personer än de hade kapacitet för. Värst av allt var ändå staketen runt planen. I händelse av kris hade åskådarna ingenstans att ta vägen. Det slutade med att 96 Liverpoolsupportrar klämdes ihjäl på Hillsborough. Det kunde inte ha hänt på vilken arena som helst men det kunde ha hänt på många arenor och det kunde ha hänt vilken stor supportergrupp som helst.
Nu är ståplatsen på väg tillbaka. Det kommer inte att bli som förr. Ingen kommer behöva riskera att dö. De som vill sitta kommer att kunna göra det utan att störas av de som vill stå. För de som vill stå blir det återigen tillåtet.
Hur publikkapaciteten påverkas av att ståplatsen återinförs är svårt att sia om. Lika tätt som förr kommer publiken aldrig packas igen.
Manchester Uniteds arena är mäktig, tvivelsutan en av världens bästa. Den har en stolt och unik historia. Old Trafford är dåtiden, nutiden och framtiden.
Ståplats är hur som helst inte lösningen på att öka publikkapaciteten på Old Trafford. Och publikkapaciteten behöver ökas. Old Trafford är (under ligamatcher) alltid fullsatt. Länge låg United i framkant. Old Trafford var överlägsen konkurrenternas arenor, större och bättre. Fortfarande är Old Trafford störst. Bäst? Nej, det kan vi i ärlighetens namn inte påstå. Tottenhams skrytbygge får på många sätt Old Trafford att skämmas.
Vad kan United göra? Först och främst underhålla det som redan finns. En arena blir aldrig färdig, den måste alltid putsas. Det har United inte gjort de senaste tio åren och det börjar märkas.
Att öka publikkapaciteten är möjligt om bara viljan finns. Ett andra etage på Sir Bobby Charlton Stand är inget enkelt bygge. Järnvägen bakom läktaren ställer till med problem. Anno 2020 är det emellertid ingalunda något omöjligt bygge. Ett etage till på Sir Bobby Charlton Stand samt utbyggda hörn mot kortsidorna skulle kunna ge en publikkapacitet på närmare 100 000. Det skulle dessutom innebära en estetisk förbättring och sannolikt skulle det också förbättra arenans akustik.
För Manchester United är det ett nödvändigt bygge. Ärligt talat, att vi har vårt publikrekord på Maine Road är bara fel. United kan inte flytta. Old Trafford är vår identitet, vår själ.
Manchester Uniteds arena är mäktig, tvivelsutan en av världens bästa. Den har en stolt och unik historia. Old Trafford är dåtiden, nutiden och framtiden.
