Loading
Det är den 6 februari 2016. Som varje år den här dagen minns vi Busby Babes. I år är det 58 år sedan flygolyckan i München dödade 23 personer, varav åtta var Manchester United-spelare och tre var ledare i klubben.
We’ll never die, we’ll never die,
We’ll never die, we’ll never die,
We’ll keep the Red flag flying high,
Cause Man United will never die.
I slutet av mellankrigstiden var Manchester United en helt annan klubb än idag. Säsongen 1933/34 är den sämsta i klubbens historia. Den 5 maj 1934 reste United till London för match mot Millwall. Det var den sista omgången i Division 2 (motsvarande Championship idag). United låg näst sist i tabellen, Millwall var tredje sist, en poäng före. De två sämsta lagen skulle åka ur. Det var alltså vinn eller försvinn, på riktigt.
Det är inte obefogat att påstå att det var klubbens viktigaste match någonsin.
Mål av Tommy Manley och Jack Cape säkrade en 2-0-seger och United klarade sig kvar i Division 2.
United hade nyligen överlevt en finansiell kris, tack vare James W. Gibsons investeringar. Med Gibsons pengar hade United, även om klubben fortfarande var skuldsatt, råd att, 1932, anställa en riktig manager. Man satsade modernt. Scott Duncan tillhörde den nya tidens managers, den typen av managers som – hör och häpna – faktiskt hade spelat fotboll själv. Det började inte bra men trots de rekordusla resultaten 1934 stadgades skeppet så sakteliga. En femteplats 1935 följdes av en förstaplats 1936: United var tillbaka i Division 1.
Det är inte obefogat att påstå att det var klubbens viktigaste match någonsin.
Uppehållet i Division 1 den gången blev bara ettårigt. Förlusterna från Division 1 följde med ner i Division 2 och efter 0-0-matchen hemma mot Plymouth avgick Duncan. United låg på den nedre halvan i tabellen och hade bara gjort 15 mål på 14 matcher. Sekreteraren Walter Crickmer, som ledde laget även före Duncan, tog över på tillfällig basis. (John Alexander som Louis van Gaals efterträdare, någon?) Crickmer fick omedelbart fason på verksamheten och inledde med fyra raka segrar och 18-5 i målskillnad. Den 7 maj kunde 1938 hade United chansen att ta sig tillbaka till Division 1. Allt som krävdes, då Sheffield United hade spelat sin sista match en vecka tidigare, var en seger hemma mot Bury och det lyckades United med. Den här gången klarade man sig kvar i högstadivisionen.
Sedan kom kriget. Tyskarna bombade Old Trafford. Manchester United var skuldsatta, hemlösa och managerlösa.
Med facit i hand fanns det emellertid anledning att ha framtidshopp. Gibson och Crickmer hade i slutet av 1930-talet dragit igång Manchester United Junior Athletic Club, ett av de bästa besluten i klubbens historia. Louis Rocca var chefsscout och fick nu i uppdrag att locka de bästa unga spelarna i England till Manchester United.
Rocca hade en hand i det mesta United företog sig. Han anses vara den som, 1902, kom på namnet Manchester United, även om det inte finns några faktiska bevis för detta. Han var även involverad när Gibson lockades att investera i klubben. Han var Manchester Uniteds fixare.
Framför allt var det Rocca som låg bakom att Matt Busby fick chansen som manager i United. Rocca hade försökt värva spelaren Busby till United redan 1930 men övergångssumman på 150 pund var 150 pund mer än United hade råd med. Rocca och Busby höll dock kontakten.
Busby hade en hygglig karriär som spelare i Manchester city och Liverpool. Han vann FA-cupen med city 1934 och nådde det skotska landslaget, även om det bara blev en landskamp. Under kriget gästspelade han, som många andra spelare, för många klubbar. Han jobbade också som fotbollstränare i armén. Den erfarenheten gjorde att han erbjöds jobbet som assisterande manager i Liverpool. Busby var dock inte överens med ledningen i Liverpool om hur en fotbollsklubb skulle drivas. Rocca var medveten om detta och på ett styrelsemöte i december 1944 övertygade han United om att ge jobbet till Busby, som då var 35 år gammal.
Framför allt var det Rocca som låg bakom att Matt Busby fick chansen som manager i United.
Ponera, för en stund, ett styrelsemöte i Manchester United om några år där någon föreslår att James Milner ska få jobbet som manager.
Styrelsen accepterade Roccas förslag. Han skrev ett brev till armén adresserat till Busby. Brevet var, i händelse av att det skulle hamna i orätta – det vill säga Liverpoolledningens – händer, svävande och nämnde bara ett jobbförslag. Det var sista gången Rocca spelade en avgörande roll för United. Han dog några år senare. Roccas arv levde dock vidare. Joe Armstrong tog över som chefsscout och såg till att United fortsatte att leta rätt på de bästa unga spelarna. Efter kriget var också många av spelarna som Rocca hade scoutat redo för ledande roller i a-laget.
Så kom det sig att Matt Busby, fortfarande i uniform, den 19 februari 1945 dök upp på Cornbrook Cold Storage, ett av Gibsons företag, för att diskutera innehållet i brevet. Kontraktet skrevs på den dagen. Men inte förrän Gibson hade gått med på Busbys krav.
Busby var en visionär. På den tiden hade fotbollsmanagern fortfarande ett relativt litet ansvar. Busby krävde fullständig kontroll: ansvar för de dagliga träningarna, taktik, laguttagningar, val av tränare och scouter samt värvningar och spelarförsäljningar. Han erbjöds ett treårskontrakt men förklarade att han behövde fem år för att genomföra sitt uppdrag och Gibson accepterade det också.
Matt Busby återvände sedan till armén. Först i oktober 1945 tillträdde han som manager för United. Ett av hans första beslut var att anställa Jimmy Murphy som assisterande manager. Det var kanske Busbys allra bästa beslut. Murphy, som lärde känna Busby i armén, blev Busbys högra hand och hade ett särskilt fokus på ungdomslaget.
Det var inte ett dåligt lag som Busby tog över. Johnny Carey, Stan Pearson och Jack Rowley hade etablerat sig i a-laget redan före kriget. John Aston Senior, Charlie Mitten, Johnny Morris, Allenby Chilton, Henry Cockburn och Jack Crompton fanns alla i klubben när Busby tog över, redo för viktiga roller. De var i sina bästa år, 23-27 år gamla. Här är det framför allt två spelare som verkligen utmärker sig: irländaren Carey, som Busby utsåg till lagkapten, och målskytten Rowley. Båda nämns oförtjänt sällan när Uniteds bästa spelare diskuteras. Rowley är fortfarande den fjärde bästa målskytten i Uniteds historia, trots att han förlorade sju säsonger under kriget.
Busby skred omedelbart till verket. Sju spelare transferlistades, Jimmy Delaney köptes in och ett antal spelare fick finna sig i att spela på nya positioner. Den första säsongen efter kriget slutade United på en bitter andraplats i ligan, bara en poäng bakom Liverpool.
Busby var en visionär. Han krävde fullständig kontroll: ansvar för de dagliga träningarna, taktik, laguttagningar, val av tränare och scouter samt värvningar och spelarförsäljningar.
Ett år senare blev det en ny andraplats i ligan. Mindre bittert den här gången då United vann FA-cupen, Busbys första trofé med United och Uniteds första trofé på 37 år. James W. Gibson fick tyvärr inte uppleva finalen på plats, då han drabbades av en stroke nära inpå finalen. Spelarbussen åkte direkt till Gibsons hus då man kom tillbaka till Manchester. Gibson avled tre år senare och fick aldrig se United bli engelska mästare.
United slutade tvåa för tredje året i rad 1949 och efter en fjärdeplats blev man tvåa igen 1951. Så nära, men så långt borta. Sett i relation till att Uniteds tre bästa ligaplaceringar före Busby var mästartitlarna 1908 och 1911 samt fjärdeplatsen 1913 var det ändå inte så illa.
Busbys första lag började nu bli gammalt, men hade lite krafter kvar. Säsongen 1951/52 föll allt på plats. I praktiken säkrades ligatiteln den 21 april 1952, då United vann mot Chelsea med 3-0 (Carey, Pearson och självmål med målen) samtidigt som Arsenal föll mot West Brom. United var två poäng före Arsenal (som till slut blev trea i ligan) och hade överlägsen målkvot (det var två poäng för seger och målkvot, inte målskillnad, på den tiden) inför lagens möte på Old Trafford. United var fast beslutna att visa att man verkligen var Englands bästa lag. Tre mål av Rowley, två av Pearson och ett av nya vänsterbacken Roger Byrne låg bakom Uniteds förkrossande 6-1-seger. Manchester United var engelska mästare för första gången sedan 1911.
I 0-0-matchen på Anfield den säsongen debuterade Byrne och Jackie Blanchflower. Duon beskrevs som ”United’s Babes” i matchrapporten i Manchester Evening News. Även Mark Jones debuterade under den säsongen.
Efter titeln 1952 var krafterna i Busbys första stora lag slut. United slutade åtta i ligan 1953, men med facit i hand är det enkelt att se att det var början på något nytt och inte slutet på något gammalt: Busby Babes började ta form. David Pegg, Dennis Viollet, Bill Foulkes och Duncan Edwards debuterade alla den säsongen. Eddie Colman, Albert Scanlon och Billy Whelan skulle också få chansen inom kort, Bobby Charlton något år senare.
Det var dock inte bara egenproducerade spelare i laget. Johnny Berry värvades från Birmingham 1951. Målvakten Ray Wood hämtades från Darlington 1949 men etablerade sig först efter titeln 1952. Harry Gregg blev världens dyraste målvakt när han värvades från Doncaster i december 1957. Den största värvningen var dock köpet av anfallaren Tommy Taylor i mars 1953. Busby ville inte börda Taylor med att vara en spelare som kostade 30 000 pund, så han förhandlade ner priset till 29 999 pund och gav det sista pundet damen som serverade te under förhandlingarna.
United närmade sig toppen igen, det blev en fjärdeplats 1954 och en femteplats 1955. Det unga laget lämnade det talangfulla stadiet och blommade för fullt. United var överlägsna 1956 och vann ligan med hela elva poäng mer än tvåan Blackpool.
United slutade åtta i ligan 1953, men med facit i hand är det enkelt att se att det var början på något nytt och inte slutet på något gammalt: Busby Babes började ta form.
The Busby Babes fortsatte vara bäst i England. Efter en besvikelse med bara oavgjort mot Birmingham i premiären 1956/57 var det först den 1 september som United tog över serieledningen, detta efter fyra raka segrar. United behöll sedan förstaplatsen säsongen ut, med undantag för efter omgång 16 då Tottenham tillfälligt gick förbi på bättre målkvot. United vann ligan i överlägsen stil för andra året i rad, den här gången åtta poäng före Tottenham.
United tog sig till final i FA-cupen men dubbeldrömmen fick ett abrupt slut. I den sjätte minuten räddade Wood enkelt efter en nick från Villas anfallare Peter McParland. Anfallaren fortsätter framåt och springer helt sonika rakt in i målvakten och knockar honom medvetslös.
Då det inte var tillåtet med byten på den tiden fick Blanchflower ta över målvaktssysslan. Wood återkom till spel men var i praktiken en passagerare. United stod emot länge men till slut var Villa för starka.
Säsongen 1955/56 spelades Europacupen (dagens Champions League) för första gången. Som engelska mästare var Chelsea inbjudna men FA sa nej och så var det med det. Inför säsongen 1956/57 sa FA sa nej också till Manchester United. Men Matt Busby var som sagt en visionär. Busby förstod att Europacupen var framtiden, han övertygade styrelsen att trotsa FA och den 12 september 1956 spelades för första gången en Europacupmatch med ett engelskt lag, då United vann med 2-0 borta mot Anderlecht. I returen på Maine Road (United tvingades spela där då Old Trafford saknade elljus) var United totalt överlägsna, United vann med 10-0, vilket än idag är klubbrekord.
Det var tuffare mot de tyska mästarna Borussia Dortmund men United gick vidare efter 3-2 hemma och 0-0 borta. I kvartsfinalen väntade Athletic Bilbao och efter 5-3 till baskerna i den första matchen talade inte mycket för United inför returen på Maine Road. Berry, Taylor och Viollet bäddade dock för en klassisk vändning. United tog sig till semifinal, där Real Madrid dock blev för svåra.
Men det skulle ju snart komma en ny chans och laget borde fortfarande ha sina bästa dagar framför sig. När lagkaptenen Roger Byrne lyfte ligabucklan för andra året i rad 1957 var han 28 år gammal. Han var näst äldst i laget. Bill Foulkes, 25 år gammal, var tredje äldsta utespelaren.
United inledde mycket starkt, med fem segrar och en oavgjord, säsongen 1957/58. Men sedan försvann oövervinnerligheten. United åkte på några förluster här och där. Måhända överskattade det unga laget sin egen förmåga. Måhända orkade man inte strida på tre fronter. Runt årsskiftet tycktes man dock hitta formen, 4-0 mot Leicester den 21 december följdes upp med sex segrar och tre oavgjorda.
Den sista matchen i den sviten var borta mot Arsenal den 1 februari 1958. Det skulle bli Busby Babes sista match på engelsk mark. Avskedsföreställningen blev en av de bästa matcherna i fotbollshistorien. Så säger även Arsenalsupportrar (, , , ).
United inledde fantastiskt. Duncan Edwards sköt 1-0 till United med ett mäktigt skott efter tio minuter. Innan första halvlek var över hade Bobby Charlton och Tommy Taylor adderat varsitt mål. Arsenal reducerade 13 minuter in på andra halvlek genom David Herd, som senare skulle spela för United. Målet fick fart på Arsenal, blott två och en halv minut senare var det 3-3 efter två mål av Jimmy Bloomfield. Men matchen tog en ny vändning bara några minuter senare då Dennis Viollet gav United ledningen på nytt. Taylor gjorde 5-3 till United med sitt andra för dagen, mindre än en kvart efter Herds reducering till 3-1. Derek Tapscott reducerade då det återstod 13 minuter men United lyckades hålla undan och tog två viktiga poäng efter en fantastisk match.
Det skulle bli Busby Babes sista match på engelsk mark. Avskedsföreställningen blev en av de bästa matcherna i fotbollshistorien. Så säger även Arsenalsupportrar.
United var ingalunda favoriter att vinna titeln. Wolves hade ett fantastiskt lag den säsongen och ledde ligan i stor stil, fem poäng före Preston och sex före United. Men momentumet var med United och i nästa omgång var det United mot Wolves på Old Trafford. Bara en dåre räknade bort United. (Nu ska det sägas att Wolves avslutade säsongen fantastiskt, med 22 poäng av 28 möjliga, så Uniteds uppgift hade varit närmast obeskrivligt svår. Men om och om och om…)
Busby Babes spelade i Europacupen för andra året i rad. Shamrock Rovers var chanslösa i första omgången (totalt 9-2 till United) och United var klassen bättre än Dukla Prag (totalt 3-1) i omgång 2. I kvartsfinalen väntade en betydligt tuffare uppgift mot Jugoslaviska Crvena zvezda (Röda Stjärnan). Med mål av Colman och Charlton sista halvtimmen vände United underläge till seger 2-1 i den första matchen på Old Trafford. Det var alltså upplagt för en dramatisk retur i Belgrad.
Precis som mot Arsenal öppnade United starkt. Viollet gav United ledningen redan efter ett par minuter och med en halvtimme spelad slog Charlton till med två snabba mål. Crvena zvezda gav dock inte upp, matchen fortsatte att påminna om den mot Arsenal och hemmalaget gick ikapp till 3-3 första kvarten i andra halvlek. United fick sedan kämpa frenetiskt för att bevara sin knappa ledning (ett till mål för hemmalaget hade inneburit omspel). Det blev emellertid inga fler mål och United tog sig till semifinal för andra året i rad.
Sen skulle United bara åka hem.
Avståndet från Belgrad till Manchester var för långt för att flygas i ett svep, en mellanlandning planerades in i München. Det var när planet skulle lämna München för Manchester som olyckan slog till. Två startförsök avbröts på grund av motorproblem, vilket inte var ovanligt för flygplanstypen.
Det började snöa kraftigt och det såg ut som att laget skulle tvingas övernatta i München. ”All flights cancelled, flying tomorrow. Duncan,” skrev Duncan Edwards i ett telegram till sin hyresvärd.
FA var fortfarande inte nöjda med Uniteds beslut att spela Europacupen och man var pressade att ta sig hem. Att flyga på fredagen skulle inte vara positivt i uppladdningen inför matchen mot Wolves. Att matchen skulle skjutas upp var uteslutet.
Till slut bestämde man sig för att göra ett nytt startförsök. Många av passagerarna var nervösa. ”Det här kan bli min död, men jag är redo,” uppges Billy Whelan ha sagt. Flera, däribland Duncan Edwards, Eddie Colman, Tommy Taylor och Mark Jones, valde platser långt bak i planet då de hade hört att det var säkrare.
Klockan 15.03 (GMT) fattade piloterna Thain och Rayment beslutet att göra ett startförsök. Planet accelererade till 117 knop. ”V1,” annonserade Thain – point of no return. Bara två ynka knop till behövdes för att planet skulle lyfta. Den förväntade hastighetsökningen kom aldrig, istället droppade farten. Piloterna kunde inget göra, planet fortsatte in i staketet som omgärdade flygplatsen och fortsatte okontrollerat innan det stoppades i en kollision med ett hus. Det var den 6 februari 1958, klockan var 15.04.
Olyckan dödade 23 personer.
Kapten Thain överlevde. Han såg planet stå i lågor och beordrade alla som kunde att omedelbart ta sig därifrån.
Harry Gregg vaknade till liv inne i planet. Han blödde från huvudet men vågade inte känna efter. Han forcerade sig ut ur planet. I ett förvirrat tillstånd tog han sig fram och tillbaka till planet och räddade livet på överlevande.
Initialt fick piloterna, felaktigt, skulden för olyckan. Fortfarande nära inpå kriget var de brittiska myndigheterna av politiska skäl ovilliga att ifrågasätta den tyska utredningen. Kapten Thain (Rayment avled på sjukhus några veckor efter olyckan och räknas som en av de 23 som dog i olyckan) fick länge kämpa för att rättfärdiga sitt namn. Först 1968 friades han från ansvar. Idag är den officiella förklaringen att det var snöslask på banan som stoppade planets acceleration.
De skadade togs till Rechts der Isar-sjukhuset i München där chefskirurgen Dr. Georg Maurer anses ha gjort ett fantastiskt arbete. Han erhöll senare en CBE för sina insatser.
Bland de allvarligt skadade fanns Duncan Edwards. Det var närmast ett mirakel att han inte dog omedelbart. Det sägs att han vaknade en stund, då Jimmy Murphy var vid hans sida. ”När är matchen mot Wolves, Jimmy? Jag får inte missa den matchen,” uppges han ha sagt. Det var i så fall hans sista ord. Han dog 15 dagar efter olyckan, den 21 februari 1958.
Johnny Berry och Jackie Blanchflower spenderade lång tid på sjukhuset och skulle aldrig spela fotboll igen. När Berry vaknade hade han minnesförlust och var totalt omedveten om olyckan. Först en månad senare förstod han vad som hade hänt, när han läste om det i en tidning.
Managern Matt Busby tillhörde också de värst skadade. Han var kvar på sjukhuset i ett par månader. Två gånger lästes de sista riterna för honom men han överlevde. Busby funderade på att ge upp fotbollen men kom på andra tankar när hans fru Jean övertygade honom om att fortsätta. Sakteliga återvände han till fotbollen och han såg FA-cupfinalen 1958 på plats, om än bara som åskådare.
Geoff Bent
Roger Byrne
Eddie Colman
Duncan Edwards
Mark Jones
David Pegg
Tommy Taylor
Billy Whelan
Walter Crickmer (sekreterare)
Tom Curry (tränare)
Bert Whalley (tränare)
Willie Satinoff (supporter)
Alf Clarke (journalist)
Don Davies (journalist)
George Follows (journalist)
Tom Jackson (journalist)
Archie Ledbrooke (journalist)
Henry Rose (journalist)
Frank Swift (journalist)
Eric Thompson (journalist)
Kenneth Rayment (pilot)
Bela Miklos (reseledare)
Tom Cable (flygvärd)
Matt Busby
Johnny Berry (spelade aldrig igen)
Jackie Blanchflower (spelade aldrig igen)
Bobby Charlton
Bill Foulkes
Harry Gregg
Kenny Morgans
Albert Scanlon
Dennis Viollet
Ray Wood
Margaret Bellis (flygvärdinna)
Rosemary Cheverton (flygvärdinna)
George William ”Bill” Rodgers (radioofficer)
James Thain (pilot)
Ted Ellyard (telegrafist)
Peter Howard (fotograf)
Frank Taylor (journalist)
Vera Lukic (fru till en jugoslavisk diplomat)
Vera Lukics dotter
Eleanor Miklos (Bela Miklos fru)
Nebojsa Bato Tomasevic (jugoslavisk diplomat)
I Busbys frånvaro var det Jimmy Murphy som fick leda United. Murphy kombinerade jobbet i United med att vara förbundskapten för Wales och då Wales hade en VM-kvalmatch följde han aldrig med till Belgrad (Wales tog sig till VM, där man nådde kvartsfinal).
Murphys uppgift var närmast omöjlig. Ett helt lag skulle ersättas och United hade egentligen inga resurser. Inte bara det, United förlorade också ledarna Tom Curry och Bert Whalley samt sekreteraren Walter Crickmer i olyckan, så organisationen var också den kraftigt försvagad.
Murphy jobbade mer eller mindre dygnet runt. Matchen mot Wolves sköts givetvis upp. FA-cupmatchen hemma mot Sheffield Wednesday, den 19 februari, blev den första matchen efter olyckan.
Uniteds ordförande Harold P. Hardman skrev minnesvärt på framsidan av Manchester Uniteds matchprogram United Review.
UNITED WILL GO ON…
On 6th February, 1958 an aircraft returning from Belgrade crashed at Munich Airport. Of the twenty-one passengers who died twelve were players and officials of the Manchester United Football Club. Many others lie injured.
It is the sad duty of we who serve United to offer the bereaved our heartfelt sympathy and condolences. Here is a tragedy which will sadden us for years to come, but in this we are not alone. An unprecedented blow to British football has touched the hearts of millions and we express our deep gratitude to the many who have sent messages of sympathy and floral tributes. Wherever football is played United is mourned, but we rejoice that so many of our party have been spared and we wish them a speedy and complete recovery. Words are inadequate to describe our thanks and appreciation to the truly magnificent work of the surgeons and nurses of the Rechts der Isar Hospital at Munich. But for their superb skill and deep compassion our casualties must have been greater. To Professor Georg Maurer, Chief Surgeon, we offer our eternal gratitude.
Although we mourn our dead and grieve for our wounded we believe that great days are not done for us. The sympathy and encouragement of the football world and particularly our supporters will justify and inspire us. The road back may be long and hard but the memory of those who died at Munich, of their stirring achievements and wonderful sportsmanship ever with us, Manchester United will rise again.
H. P. HARDMAN, CHAIRMAN
UNITED KOMMER ATT GÅ VIDARE…
Den 6 februari, 1958 kraschade ett flygplan som återvände från Belgrad på Münchens flygplats. Av de tjugoen passagerarna som dog var tolv spelare och ledare från Manchester United Football Club. Många andra ligger skadade.
Det är den sorgliga plikten för oss som arbetar för United att erbjuda de sörjande vår uppriktiga sympati och våra kondoleanser. Här är en tragedi som kommer att göra oss ledsna flera år framåt, men i detta är vi inte ensamma. Ett aldrig tidigare skådat slag för brittisk fotboll har rört hjärtana hos miljoner och vi uttrycker vår djupa tacksamhet till de många som har sänt meddelanden av sympati och blomsterhyllningar. Var fotboll än spelas sörjs United, men vi gläds att så många av våra resenärer har sparats och vi önskar dem en snabb och komplett återhämtning. Ord är otillräckliga för att beskriva vårt tack och vår uppskattning till det verkligen magnifika arbetet av kirurgerna och sköterskorna på Rechts der Isar-sjukhuset i München. Utan deras superba skicklighet och djupa medkänsla hade otvivelaktigt våra förolyckade varit fler. Till professor Georg Maurer, chefskirurg, framför vi vår eviga tacksamhet.
Även då vi sörjer våra döda och lider med våra skadade tror vi inte att de fantastiska dagarna är över för oss. Sympatin och uppmuntran från fotbollsvärlden och framför allt våra supportrar kommer att rättfärdiga och inspirera oss. Vägen tillbaka må vara lång och svår men med minnet av de som dog i München, av deras gripande bragder och med deras underbara sportsmannaanda alltid med oss, kommer Manchester United att resa sig igen.
H. P. HARDMAN, CHAIRMAN
Det var länge oklart vilka spelare United skulle kunna ställa upp med mot Sheffield Wednesday. I matchprogrammet var det blankt där spelarnas namn skulle stå.
Murphy visste inte vilka spelare som var tillgängliga. Glädjande besked från München berättade att Harry Gregg och Bill Foulkes var redo för spel. Senare under säsongen kunde överlevarna Bobby Charlton, Kenny Morgans och Dennis Viollet också representera laget. Laget mot Wednesday bestod av fyra debutanter: de egna ungdomarna Shay Brennan och Mark Pearson samt nyförvärven Ernie Taylor (Blackpool) och Stan Crowther (Aston Villa). Det var bara en timme till avspark när Crowthers övergång kompletterades. Egentligen skulle han ha varit cup-tied, då han redan hade spelat för Villa i cupen, men han fick dispens av förbundet.
Det hastigt ihopsatta laget stod för en mäktig insats och besegrade Wednesday med 3-0 en emotionell kväll. Debutanten Brennan sköt Uniteds två första mål. Alex Dawson fastställde slutresultatet.
United hade inte mycket krafter kvar till ligaspelet, man vann bara en av de fjorton avslutande matcherna. I FA-cupen kunde man heroiskt vinna mot West Brom i kvartsfinalen och Fulham i semifinalen, båda efter omspel. Mirakulöst hade man tagit sig till final. Där skulle dock Bolton visa sig vara för svåra. Nat Lofthouse gjorde båda Boltons mål. Det andra borde ha blivit bortdömt då det kom sedan Lofthouse forcerat både bollen och målvakten Gregg över linjen.
I Europacupsemifinalen stod United för en smärre bragd då man vann med 2-1 mot Milan på Old Trafford. United var emellertid chanslösa i returen i Milano. Uppgiften försvårades markant då United inte kunde använda Charlton, som istället var tvungen att spela träningsmatcher med landslaget.
Inför säsongen 1958/59 erbjöds United en friplats i Europacupen men FA sa bestämt nej. Wolves fick vara Englands representanter. Åren efter olyckan var förstås svåra, även om man tog en osannolik andraplats 1959. United föll sakta i tabellen säsong för säsong och 1963 var man bara några poäng från nedflyttning.
Trots det fanns det hopp igen. United vann nämligen FA-cupen 1963, vilket lade grunden till Busbys sista stora lag. David Herd, målskytt för Arsenal i den berömda 5-4-matchen 1958, värvades från Arsenal sommaren 1961. Denis Law värvades från Torino ett år senare, då som den dyraste brittiska värvningen någonsin. Paddy Crerand skrev på i februari 1963. Bobby Charlton och Bill Foulkes var förstås givna i startelvan. Den egna produkten Nobby Stiles hade etablerat sig i a-laget. I juniorlaget dominerade George Best.
FA-cupsegern gav United chansen i Cupvinnarcupen, vilket gav nyttig europeisk erfarenhet. Inga segrar var givna, trots 4-1 mot Sporting på Old Trafford var United chanslösa i returen i Lissabon.
Busby ledde United till ligatiteln 1965 och United var äntligen tillbaka i Europacupen. I kvartsfinalen vann United med 3-2 hemma mot Benfica, vilket inte kändes betryggande med Sportingmatchen i nära minne. George Best var dock två år äldre, två år bättre. Den här gången åkte United från Lissabon med en utklassningsseger i bagaget. Best var överlägsen och sedan han poserat med en sombrero fick han smeknamnet ”El Beatle”. I semifinalen föll United med uddamålet mot Partizan Belgrad, men man hade visat att man kunde tampas med de bästa.
Trots det fanns det hopp igen. United vann nämligen FA-cupen 1963, vilket lade grunden till Busbys sista stora lag. Denis Law, Paddy Crerand, Bobby Charlton, Bill Foulkes, Nobby Stiles, George Best.
Sommaren 1966 vann England VM. Charlton, Stiles och John Connelly (som kort efter VM såldes till Blackburn) representerade United. Det året utsågs Bobby Charlton till Europas bästa spelare. Denis Law hade vunnit priset två år tidigare och två år senare gick äran till George Best.
United vann ligan igen 1967. En ny chans i Europacupen.
Vägen till semifinalen i Europacupen 1968 gick inte via de kända motståndarna. Hibernians från Malta i första omgången, Sarajevo i andra omgången och polska Górnik Zabrze i kvartsfinalen. I semifinalen väntade emellertid Real Madrid. United vann med 1-0 på Old Trafford, George Best sköt målet. I returen i Madrid stod United emot den initiala pressen. Den sista kvarten i första halvlek lossnade det dock för Real som gick ifrån till 3-1. Det var dyster stämning hos Unitedspelarna i paus.
Matt Busby hade dock uppmuntrande ord att komma med: ”Även om vi låg under med 3-1 den här kvällen, påminde jag spelarna att det totalt stod 3-2 och att vi faktiskt bara låg under med ett mål. Jag talade om för dem att om de låg under med 3-2 i halvtid på en FA-cupmatch så skulle de inte se det som att matchen var över och att de var chanslösa. Jag sa åt dem att helt enkelt gå ut och spela.”
Reglerna i Europacupen var aningen godtyckliga den här tiden. Bortamålsregeln var införd men tillämpades inte alltid. Den här gången skulle det gå till omspel om det var lika efter 180 minuter. Ändå bättre än slantsingling, som var Liverpools segerrecept (the jammy bastards) när de tog sig till semifinal 1965.
United följde Busbys råd och satsade allt framåt. Med en kvart kvar slog Paddy Crerand en frispark till George Best som hittade David Sadler med en nick och kvitteringen var ett faktum. Några minuter senare tog sig Best runt på högerkanten. Han såg en röd tröja i straffområdet och spelade bollen dit. Den röda tröjan tillhörde Bill Foulkes, som aldrig var i offensivt straffområde. ”När jag såg att det var Bill Foulkes önskade jag att jag hade hållit i bollen för jag förväntade mig att han skulle paniksparka den,” kommenterade Best efteråt. Foulkes sparkade dock behärskat och satte bollen i nät. Manchester United var i final i Europacupen.
I finalen, som spelades på Wembley, ställdes United mot Benfica. Det blev en tät match. United tog ledningen genom Bobby Charlton men Benfica kunde kvittera i slutet på andra halvlek. I slutskedet fick Eusebio en jättechans men Alex Stepney svarade med en jätteräddning. I förläningen var United starkast. George Best gjorde 2-1 och Brian Kidd, som gjorde sin första säsong i a-laget, gjorde 3-1. Passande nog var det Bobby Charlton som fick det sista ordet, då han fastställde slutresultatet till 4-1. Cirkeln var sluten för Münchenöverlevarna Busby, Charlton och Foulkes.
”För att vara helt ärlig kan inte återge mina känslor vid det tillfället. Trötthet, definitivt. Det jag minns är vad det betydde att krama om lagkamrater som Bill Foulkes, Nobby Stiles och Shay Brennan, som hade varit involverade så länge – och kanske framför allt Bill eftersom han, som jag, hade varit på det snöiga flygfältet och sett vårt lag, våra vänner, förstöras,” skrev Charlton i sin självbiografi.
”Jag vet att det var en förståelse att någonting var över, någonting som hade dominerat våra liv så länge. Jag gick in i omklädningsrummet och sänkte två flaskor öl…”
Han gick till sängs tidigt den kvällen.
Född 26 maj 1909, död 20 januari 1994.
Manager 1945-1969 och 1970-71.
Matt Busby adlades efter Europacuptriumfen 1968. Han slutade som manager efter säsongen 1968/69 men gjorde tillfälligt comeback då hans efterträdare Wilf McGuinness fick sparken i december 1970. Efter säsongen 1970/71 lämnade han tränaryrket för gott. Han fortsatte sedan som direktör i klubben och 1980 utnämndes han till klubbens president, en position han höll till sin död.
Född 1900, död 6 februari 1958.
Tillfällig manager 1931-32 och 1937-45.
Walter Crickmer dog i München. Han blev Uniteds sekreterare 1926 och behöll den positionen till sin död. I två perioder tog han tillfälligt över managerposten i United. Tillsammans med James W. Gibson var han huvudansvarig för grundandet av Manchester United Junior Athletic Club.
Född 1 september 1894, död 6 februari 1958.
Tom Curry hade en lång karriär som spelare i Newcastle. Han avslutade spelarkarriären med en säsong i Stockport. Efter spelarkarriären jobbade han som tränare i Carlisle i fyra år innan han 1934 fick samma roll i Manchester United. Han behöll den positionen till sin död i München.
Född 4 april 1882, död 9 juni 1965.
Harold Payne Hardman tog över som ordförande efter James W. Gibson och var Uniteds ordförande när olyckan inträffade. Han hade ett förflutet som spelare i United (om än bara fyra matcher) och vann OS-guld 1908. Han avled, 83 år gammal, kort efter Uniteds ligatitel 1965.
Född 8 augusti 1910, död 14 november 1989.
Jimmy Murphy var Matt Busbys högra hand som assisterande manager. Han var särskilt ansvarig för att utbilda klubbens unga spelare. Han stannade som assisterande manager till 1971, trots flera attraktiva erbjudanden. Därefter jobbade han som scout i klubben. I slutet av sitt liv var han tyvärr lite bortglömd, han fick inte den uppskattning han förtjänade.
Efter Murphys död valde United att ära Murphy genom att döpa priset som går till klubbens bästa unga spelare efter honom (Jimmy Murphy Young Player of the Year Award). Idag är också en byggnad på träningsanläggningen Carrington döpt efter Murphy (det är i den byggnaden managerns presskonferenser brukar hållas).
Född 6 augusti 1913, död 6 februari 1958.
Bert Whalley var en medelmåttig spelare i United i slutet på 1930-talet. Efter andra världskriget fick han en roll i tränarstaben. Whalley dog i München.
Född 27 september 1932, död 6 februari 1958.
Ytterback 1954-58, 12 matcher/0 mål.
Geoff Bent kom till United som 16-åring. Han var den minst erfarna spelaren som dog i München. Totalt gjorde han bara tolv matcher för klubben. Säsongen 1957/58 hade han skadebekymmer och gjorde inte en enda match. Han fick följa med till Belgrad bara för att ordinarie vänsterbacken Roger Byrne hade skadebekymmer. I slutändan behövdes inte Bent i Belgrad.
Född 2 februari 1929, död 6 februari 1958.
Ytterback 1951-58, 280 matcher/20 mål.
Vänsterbacken Roger Byrne var Manchester Uniteds lagkapten. Han var också ordinarie i landslaget och sågs som en framtida landslagskapten. Tillsammans med Johnny Berry var han den enda som fick en ligamedalj 1952 som också var med under ligasegrarna 1956 och 1957. Byrne är en av de absolut bästa vänsterbackarna i Uniteds historia. Han dog i München.
Född 1 november 1936, död 6 februari 1958.
Vinghalv, 1955-58, 108 matcher/2 mål.
Salfordpojken Eddie Colman var den yngsta som dog i München. Han var en spelskicklig vinghalv som vanligtvis opererade bredvid Duncan Edwards. Colman fick aldrig chansen i landslaget, men det kan inte ha varit långt borta.
Född 1 oktober 1936, död 21 februari 1958.
Halvback 1952-58, 177 matcher/21 mål.
”Den bäste spelaren jag någonsin har sett, den bäste spelaren jag någonsin har spelat tillsammans med för United eller England, den enda spelaren som fick mig att känna mig underlägsen,” har Sir Bobby Charlton sagt.
När olyckan slog till var Edwards inne på sin femte säsong som ordinarie i a-laget. Han var 21 år gammal.
Född 15 juni 1933, död 6 februari 1958.
Halvback 1950-58, 121 matcher/1 mål.
Mark Jones var på gränsen till en plats i landslaget när han gick bort, han hade varit med i truppen utan att få spela. Han debuterade redan 1950 men det var först säsongen 1955/56 som han tog en ordinarie plats. Den säsongen startade han samtliga ligamatcher. Senare var hans plats i startelvan inte lika självklar. När olyckan inträffade såg han dock ut att på nytt ha etablerat sig som ordinarie.
Född 20 september 1935, död 6 februari 1958.
Ytterforward 1952-58, 150 matcher/28 mål.
David Pegg etablerade sig på allvar i laget säsongen 1955/56. Hans insats mot Real Madrid i Europacupen sägs ha inspirerat spanjorerna att värva en ny ytterback, för att i framtiden kunna stoppa Pegg. Han fick chansen i landslaget en gång. När olyckan inträffade hade han dock tappat sin ordinarie plats i United.
Född 29 januari 1932, död 6 februari 1958.
Anfallare 1953-58, 191 matcher/131 mål.
Nästan 30 000 pund-mannen Tommy Taylor är en av de bästa målskyttarna i Manchester Uniteds historia. Räknat i mål per match är Taylor bäst av alla som har gjort fler än 30 mål för klubben. Han var ordinarie i landslaget med 16 mål på 19 landskamper.
Född 1 april 1935, död 6 februari 1958.
Innerforward 1954-58, 98 matcher/52 mål.
William, Billy eller kanske Liam Whelan lämnade Irland för Manchester som tonåring. Han var en mycket skicklig lirare och gjorde flest ligamål för United säsongen 1956/57. Han var irländsk landslagsman. I slutet av 1957 hamnade han i en formsvacka och han gjorde ingen match efter årsskiftet.
Född 1 juni 1926, död 23 september 1994.
Ytterforward 1951-58, 276 matcher/45 mål.
Johnny Berry värvades från Birmingham 1951. Under sin första säsong i United fick han vara med och vinna ligan. Han fyllde på med nya ligatitlar 1956 och 1957, som lagets äldsta spelare. Han överlevde olyckan men återkom aldrig till fotbollen. Berry blev den första av de överlevande spelarna att dö.
Född 7 mars 1933, död 2 september 1998.
Halvback 1951-58, 116 matcher/27 mål.
Jackie Blanchflower var en nordirländsk landslagsman. Han hämtades till England som tonåring och United var hans enda klubb. Han överlevde olyckan men skulle aldrig spela fotboll igen. När han avslutade spelarkarriären tvingades han lämna det klubbägda huset som han bodde i. Han utbildade sig till revisor.
Född 11 oktober 1937.
Anfallare 1956-1973, 758 matcher/249 mål.
Bobby Charlton överlevde olyckan och var snart tillbaka i spel. Han hade en mycket lång och oerhört framgångsrik spelarkarriär. När han slutade spela hade han gjort flest matcher och flest mål för Manchester United samt flest landskamper och flest mål för det engelska landslaget. Idag är det bara målrekordet i United som är kvar och det hänger som bekant på en skör tråd. När han lämnade United testade han lyckan som manager i Preston, utan framgång. Han var sedan en mångsysslare, ofta med fotbollsanknytning, innan han återvände till Manchester United som direktör 1984. Den rollen har han fortfarande idag.
Född 5 januari 1932, död 25 november 2013.
Mittback 1952-70, 688 matcher/9 mål.
Bill Foulkes fick chockerande nog bara göra en enda landskamp för England. Han gjorde desto fler matcher för United, bara Ryan Giggs, Sir Bobby Charlton och Paul Scholes har gjort fler. Foulkes överlevde olyckan och kunde spela redan mot Sheffield Wednesday, då han också fick kaptensbindeln. Tillsammans med Charlton var han den enda spelaren från München som fick vara med och vinna Europacupen. Efter spelarkarriären hade han en lång karriär som tränare, i England, USA, Norge och Japan. Han dog 2013.
Född 27 oktober 1932.
Målvakt 1957-67, 247 matcher.
Harry Gregg blev världens dyraste målvakt när han värvades till United 1957. Han var den stora hjälten efter olyckan. Han kunde spela direkt efter olyckan och fortsatte spela i många år. En våghalsig spelstil tog dock ut sin rätt och han missade väldigt många matcher med diverse skador. Till sin stora besvikelse missade han FA-cupfinalen 1963 och han gjorde inte tillräckligt många matcher för att få en ligamedalj varken 1965 eller 1967. Efter spelarkarriären fortsatte han inom fotbollen som manager (fler än 500 matcher) och en sejour var han också målvaktstränare i United. Idag lever han i Coleraine och är tillsammans med Sir Bobby Charlton den enda spelaren från olyckan som fortfarande är vid liv.
Född 16 mars 1939, död 18 november 2012.
Ytterforward 1957-61, 23 matcher/0 mål.
Kenny Morgans debuterade i december 1957 och spelade omedelbart till sig en ordinarie plats. Han hann göra tio matcher före olyckan, där han var den yngsta spelaren på planet. Morgans gjorde comeback i april 1958 men han skulle aldrig återfinna sitt rätta jag. Han lämnade United några år efter olyckan, utan att ha gjort ett enda mål för klubben. Han spelade sedan för de walesiska klubbarna Swansea, Newport och Barry. Efter spelarkarriären drev han en pub och han avslutade arbetslivet med att jobba på ett skepp. Han avled hastigt 2012.
Född 10 oktober 1935, död 22 december 2009.
Ytterforward 1954-61, 127 matcher/35 mål.
Albert Scanlon såg ut att äntligen kunna etablera sig i laget runt årsskiftet 1957/58. Av de som kunde fortsätta spela var han den som behövde längst tid för rehabilitering efter olyckan. Först i augusti 1958 gjorde han comeback. Hans tid i United blev tyvärr inte långvarig, i november 1960 såldes han till Newcastle. Han fortsatte spela några år till utan några stora framgångar. Efter karriären jobbade han som säkerhetsarbetare. I slutet av livet syntes han till ibland, bland annat fick han överräcka Premier League-bucklan till United 2007 och han var på plats när United vann Champions League ett år senare. Han dog ett och ett halvt år senare.
Född 20 september 1933, död 6 mars 1999.
Anfallare 1952-62, 293 matcher/179 mål.
Dennis Viollet är den femte bästa målskytten i Manchester Uniteds historia. Säsongen 1959/60 gjorde han 32 ligamål, vilket fortfarande står sig som klubbrekord. Viollet såldes överraskande till Stoke i januari 1962. Han testade sedan lyckan som spelare i USA och även om han tillfälligt återvände till England skulle han avsluta livet som tränare i USA. Viollet jobbade som fotbollstränare fram till sin död 1999.
Filmen Dennis Viollet A United Man har nyligen haft premiär i USA.
Född 11 juni 1931, död 8 juli 2002.
Målvakt 1949-58, 208 matcher.
Ray Wood vaktade målet när United vann ligan 1956 och 1957. Då Busby värvade Harry Gregg förlorade Wood, som hade gjort tre landskamper för England, dock sin plats i laget. Efter olyckan gjorde han bara en enda match för United. Han såldes sedan till Huddersfield. Wood lyckades bra i Huddersfield och då Gregg hade skadeproblem försökte Busby köpa tillbaka Wood men så blev det inte. Han jobbade sedan som manager i tre olika världsdelar. Han dog efter en hjärtattack 2002.
Kvartetten Alex Dawson, Ian Greaves, Wilf McGuinness och Colin Webster missade resan till Belgrad på grund av skador. Ingen av dem hade någon fortsatt spelarkarriär i United att tala om. Däremot fick McGuinness chansen som manager efter Busby, dock utan framgång. Hans son Paul McGuinness är juniortränare i United idag. Dawson och McGuinness lever fortfarande.
Ronnie Cope, Freddie Goodwin, David Gaskell och Peter Jones var alla utanför truppen. Målvakten Gaskell blev kvar i United till 1969. Med Greggs alla skador kom han upp i 120 matcher, trots att han ofta var tredjemålvakt.
De egna produkterna Shay Brennan, Bobby Harrop och Mark Pearson debuterade alla efter olyckan. Brennan, som gjorde två mål i debuten mot Sheffield Wednesday, fick en fantastisk karriär i United. Totalt gjorde han 359 matcher (dock bara fyra mål på de 358 avslutande) och vann två ligatitlar samt Europacupen 1968.
One cold and bitter Thursday in Munich, Germany,
Eight great football stalwarts conceded victory,
Eight men will never play again who met destruction there,
The flowers of English football, the flowers of Manchester.
Matt Busby’s boys were flying, returning from Belgrade,
This great United family, all masters of their trade,
The pilot of the aircraft, the skipper Captain Thain,
Three times they tried to take off and twice turned back again.
The third time down the runaway disaster followed close,
There was slush upon that runaway and the aircraft never rose,
It ploughed into the marshy ground, it broke, it overturned,
And eight of the team were killed as the blazing wreckage burned.
Roger Byrne and Tommy Taylor who were capped for England’s side,
And Ireland’s Billy Whelan and England’s Geoff Bent died,
Mark Jones and Eddie Colman, and David Pegg also,
They all lost their lives as it ploughed on through the snow.
Big Duncan he went too, with an injury to his frame,
And Ireland’s brave Jack Blanchflower will never play again,
The great Matt Busby lay there, the father of his team,
Three long months passed by before he saw his team again.
The trainer, coach and secretary, and a member of the crew,
Also eight sporting journalists who with United flew,
And one of them Big Swifty, who we will ne’er forget,
The finest English ‘keeper that ever graced the net.
Oh, England’s finest football team its record truly great,
Its proud successes mocked by a cruel turn of fate,
Eight men will never play again, who met destruction there,
The flowers of English football, the flowers of Manchester.
