Loading
Muss åkte till Manchester för att bevittna Manchester Uniteds hemmamatch mot Everton den 3 april 2016. Det som följer här är ett resereportage i strikt kronologisk oordning.
Thelan är mitt uppe i en berättelse. Kanske är det en anekdot, kanske ska han förklara något. Jag minns inte riktigt, men det är faktiskt inte så noga. Han behöver namnet på en påskblomma, det är väldigt viktigt för berättelsen. Ni vet en sån där blomma som en klipper, en sån som kan finnas i en rabatt. Vi konstaterar att det inte handlar om tulpaner eller liljor.
Runt bordet, som råkar befinna sig på 57 Thomas Street, sitter ett gäng dubbelvikta svenska grabbar. Jag har hunnit göra ett gäng Manchesterresor, som regel i grabbgäng. Diskussionerna varierar, det gör de. Får ändå säga att påskblommor tillhör de minst väntade diskussionsämnena.
När vi åt middag på Rosso diskuterade vi generationer. Förr kunde man se ungefär hur gammal någon var bara genom att kolla på dennes kläder. Det finns inte alls på samma sätt längre. Generationerna är på väg att suddas ut.
Eller så är det vi som börjar bli äldre…
Min personliga känsla är att dagens ungdomar vet mer än vad min generation gjorde när vi växte upp. Det skulle jag gissa beror på att jag tillhör den sista generationen som växte upp utan internet.
Det var första besöket på Rosso. Rio Ferdinand var inte där. Åt kanin, det smakade ungefär som kyckling. Maten var bra och vinet var gott. Beställer man kött kan det dock hända att det serveras utan tillbehör.
Wem-ber-lee, Wem-ber-lee,
We’re the famous Boston United and we’re going to Wem-ber-lee.
Det finns sånger en räknar med att höra på en resa. Sånger om the famous Boston United tillhör inte den kategorin. Men Bostonsupportrarna – som anlände i chartrad supporterbuss – höll låda på Broadhurst Park. Åtminstone i baren före matchen.
När jag vaknade den dagen var det kolsvart i rummet. En kort stund senare utsattes jag för en systemchock när jag kollade på klockan och upptäckte att den var 11.47. Säga vad man vill om Holiday Inn men bra kvalitet på mörkläggningsgardinerna är det! Sovmorgonen var inte planerad. Väckte Bävern, som var svag den dagen – han har inte anammat Musstempot ännu, och en stund senare var vi på plats på Broadhurst tillsammans med Janne.
Broadhurst Park är, som ni kanske känner till, FC Uniteds nybyggda arena (premiärmatchen spelades våren 2015). Arenan ligger i Newton Heath, Manchesterområdet där Manchester United en gång i tiden bildades (okej, ska vi vara riktigt petiga så ligger arenan i Moston men det är inte lika vackert i narrativet).
Don’t take me home,
Please don’t take me home,
I just don’t wanna go to work,
I wanna stay here, drink all your beer,
Please don’t, please don’t take me home.
Supportersångerna till tonerna av Billy Ray Cyrus Achy Breaky Heart har exploderat våren 2016. Bostonsupportrarna kopierade dängan som de engelska supportrarna körde i Tyskland några dagar tidigare. Den har en förmåga att fastna. De engelska supportrarna hade i sin tur stulit texten av Newcastle. Celtic använde melodin för att sjunga om Paddy McCourt 2012. Våren 2016 används melodin bland annat av West Ham (Dimitri Payet), Arsenal (Mesut Ozil) och Tottenham (Dele Alli).
Jag tror inte att någon blir förvånad om jag säger att Manchester Uniteds supportrar, våren 2010, var först med Achy Breaky Heart. Det brukar ju vara så.
Don’t sell my Park,
My Ji-Sung Park,
I just don’t think he’ll understand,
And if you sell my Park, my Ji-Sung Park,
You’re gonna have a riot on your hands.
Tyvärr hördes sången om Park nästan bara på pubarna. Men vi var först, det är det viktiga. (Om ni inte litar på en uppenbart objektiv Unitedskribent, som undertecknad är, att United var först.)
På Sam Platts är det fortfarande sången om att supa med Georgie Best i efterlivet som dominerar. Möjligen kan sången om Ronaldo konkurrera men jag kan inte minnas någon annan sång som har haft ett så stort genomslag och också så lång hållbarhet. Skillnaden är förstås att Ronaldo spelade för United och var världens bästa spelare när vi sjöng om honom. Många av de som sjunger om Best har inte ens sett honom spela.
One Bobby Charlton!
There’s only one Bobby Charlton!
Sir Bobby Charlton hyllades med en egen läktare inför matchen mot Everton. Manchester Uniteds supportrar sjunger högt och länge om George Best varenda match. När Bobby Charlton hyllades sjöng vi om honom i en halvminut. I relation till vad Charlton har gjort för Manchester United är han väldigt lite hjälte på läktarna. Många som har gjort väldigt mycket mindre hyllas väldigt mycket mer. Känslan är att Sir Alex Ferguson nästan är på väg åt samma håll. Men Fergie är så pass extremt stor att hans namn förr eller senare återigen torde dominera på läktarna.
Det var dåligt med nya sånger den här gången. Det gjordes några halvhjärtade försök att sjunga om Marcus Rashford, men inget som fastnade. Jag hoppas verkligen att varianten på Depeche Modes Just Can’t Get Enough aldrig får fart på allvar. Liverpool använde ju den för att sjunga om Luis Suarez. Efteråt fick jag höra att Stretford End sjöng i tio minuter, men det var inget jag hörde på min plats på East Stand.
Som vanligt blev det ett nattbesök på Castle Hotel. Jag, Bävern och Trelleborgsgrabbarna hade en lång en diskussion om Glazers. Sammanfattningen är att Glazers är dåliga.
Dåliga är också Manchester United. En eftermiddag satt jag med Åke, Jerka och Bävern på Piccadilly Tap och löste alla Uniteds problem. Tyvärr tappades anteckningarna bort. Det var mitt första besök på den puben, mycket trevligt. På övervåningen fanns ett foosballbord men till min stora besvikelse vågade inte de andra svenskarna ställa upp på match.
Nykomlingarna FC United kommer att klara sig kvar i National League North. Det var i princip klart före matchen. Boston slåss om uppflyttning till National League (divisionen under League Two). Således ingen överraskning att Boston var det bättre laget på Broadhurst. Gästerna tog ledningen redan efter ett par minuter och gjorde också 2-0 i första halvlek. Andra halvlek var en icke-händelse tills FC United slumpade in en reducering på tilläggstid. De sista minuterna trollade FC fram ett rejält tryck men Boston gjorde tillräckligt för att vinna matchen. Även om matchen var tämligen trist så kan det konstateras att båda lagens båda ytterbackar spelade bättre fotboll än Manchester Uniteds vänsterback gjorde i första halvlek dagen efter.
Om Bostonsupportrarna var högljudda före matchen så hördes de inte alls under matchen. Det här var bara ett par dagar efter att om problemen i FC Uniteds styrelserum, men det var långt ifrån någon upprorsstämning på läktarna. Det var en liten grupp, två eller tre personer bara, som sjöng protestsånger men de höll sig för sig själva och ignorerades av resten på den välfyllda arenan. Sedan dess har flera styrelsemedlemmar lämnat sina poster och FC United tvingades ställa in sitt årsmöte då fler ville vara på plats än vad som rymdes i möteslokalen.
Det var mitt första besök på Broadhurst och det var en mycket trevlig upplevelse. Jag kan varmt rekommendera ett besök! Rätt billigt är det också. Efter snabb huvudräkning konstaterade jag att det inkluderat resa och inträde är billigare att dricka 15 pints på Broadhurst Park än att göra det i city. Öppettiderna gör dock att 15 pints på Broadhurst inte rekommenderas.
Rekommendationen är att ta spårvagn till Broadhurst och buss hem. Gör man det släpps man av utanför Dusk Til Pawn, som ser ut som en pantbank men i själva verket är en cocktailbar med stort whiskyutbud. När vi var där så var det, mycket överraskande, en överlägsen majoritet tjejer bland gästerna. Vakten var väldigt noga med att säga åt svenska killar att ta av sig sina jackor. Viktigt är också att inte sitta för nära toaletten, då blir vakten butter.
På Common blev vi istället ombedda att sätta på oss jackorna. Men det var för att det var matchdag och för att det under jackorna fanns matchtröjor, vilket är ganska frowned upon i Manchesters Northern Quarter.
Vakterna var på hugget också på Caine & Grain. På listan över dos och don’ts går svenska snapsvisor in under don’ts. Slutar en sjunga får en vara kvar. Fortsätter en sjunga får en följa med vakten ut. Har jag hört.
Vi träffade en Ricky Gervais-lookalike som varken var eller försökte vara lik Ricky Gervais. Men jag får ge Janne att killen lät som Gervais. Nåväl, Ricky var väldigt sugen på att diskutera politik. Jag tyckte att det var ett olämpligt samtalsämne klockan mitt i natten. Janne var dock all in på diskussionen.
Det slutade med biljard på Black Dog. Jag kan inte spela så jag styrde upp matchen. Sverige mot England, Janne och Bävern mot Ricky och Rickys kompis. Min kalkyl missade dock att varken Janne eller Bävern är biljardproffs medan Rickys kompis såg ut som att han faktiskt har hållit i en biljardkö förut.
Andreas Isakssons karriär var ett hett diskussionsämne under resan. ”Jag är hundra procent säker … men jag kan ha fel,” konstaterade Thelan tvärsäkert. Tyvärr för Thelan så lever vi i en tidsålder där sånt kan kollas upp.
Före matchen gick vi till Sam Platts. Vi brukar göra det numer. Det blir bättre för varje besök. Den som är så lagd sjunger sig hes i tältet, den som föredrar en lugnare uppladdning hittar sittplats däruppe. Som kan en emellertid stöta på antisociala tendenser. Burköl kan vara lite sunkigt men är faktiskt att föredra på ett ställe som Sammy Platts.
Det var nästan inget snack om den stundande matchen. Desto mer snack om Louis van Gaal. Ingen verkar gilla managern längre.
”Ska du ha en öl?”
”Ska på toaletten.”
”Ja, men efteråt!?”
”Okej!”
Sen hade vi dubbelt så många öl som planerat.
På Brewdog var vi representerade av hela Sverige. Från Trelleborg i söder till Pajala i norr. Jag beställde en Ship Wreck. När den doftade whisky kände jag mig nöjd. Efteråt var alla överens om att den var äcklig.
Jag ska kanske säga något om matchen också? Matchdagen var bra. Matchen? Meh. United vann i alla fall, vilket är det viktiga. Andra känner säkert annorlunda – och de första gångerna tyckte jag inte likadant – men personligen tycker jag inte att matchen är så värst viktig. Det är förstås skitviktigt hur det går i matchen och när det råkar bli en episk match blir matchen också resans epicentrum. Annars fungerar matchen mest som en humörsvängare.
Steve Armstrong, som håller i de flesta avsnitten av , brukar vara inne på det: Unitedsupportrar bryr sig inte så värst mycket om fotboll. Resan dit och hem är viktigare, upplevelsen runt matchen är viktigare. Berra brukar säga att Unitedsupportrar är kända för att dricka mycket.
Ena kvällen hade vi en fantastisk restaurangupplevelse på Almost Famous. Min femöresrecension säger att själva köttet är aningen bättre på Solita men att totalupplevelsen är bättre på Famous. Utmärkta burgare, fantastiska pommes i kopiösa mängder och massor av bacon. Nästa gång blir det piggy style. Men en boozy shake var kanske overkill.
Thelan kom till slut* på vad det var för blomma han sökte**. Vi väntade ivrigt på fortsättningen av berättelsen. Det var bara det att ingen längre mindes vad berättelsen handlade om … men vi kan vara säkra på att det hade varit en fantastisk berättelse. Det var en sådan kväll.
* Typ en kvart senare.
** Om någon desperat undrar vilken blomma det var så finns svaret på min Twitter.
