Loading
2018 grundades Manchester United Women – decennier efter andra Premier League-klubbar gjort liknande satsningar. 2021 tycks detta en gång så lovande bygge stå på avgrundens rand.
Att världens största klubb ska gå in helhjärtat i de satsningar den tar sig för är tydligen för högt ställda förväntningar.
För ett knappt år sedan skrev undertecknad en krönika – som för den nyfikna går att läsa här – om damlagets mantra att: ”gå, jogga, spring.”
Alltså, tanken att klubben skulle växa i rätt takt för att undvika växtvärk, men samtidigt aldrig upphöra i sin utveckling.
Då summerades texten med en förhoppning, en önskan. Att Casey Stoney fortfarande skulle stå där på sidlinjen och kommendera sina soldater när klubben väl vuxit sig mogen och redo att utmana om titlar i både England och ute på kontinenten.
Den förhoppningen dog i samma stund som hon tillkännagav att hon skulle lämna klubben. Och, som ett barn hade uttryckt det, blev önskan ”jättedöd” i samma stund som exodusen inleddes.
Amy Turner flyttade till Orlando Pride i juni. Jane Ross till Rangers i juli, ungefär samtidigt som Jessica Sigsworth skrev på för Leicester. Abbie McManus lämnade i juli sedan hennes kontrakt löpt ut.
Även den mycket lovande talangen Lauren James packade väskorna. Hon går hädanefter att finna i Chelsea, där hon anslöt till sin storebror Reece James.
Att amerikanskorna Christen Press och Tobin Heath också skulle flytta vidare efter förra säsongen kom nog inte som någon större chock för någon, med tanke på att de bara skrivit på för ett år vardera.
Samtidigt säger ryktet på stan att de två världsmästarna valde att inte förlänga sin respektive kontrakt därför att klubben inte uppfattades vilja satsa helhjärtat på verksamheten.
Särskilt träningsanläggningen ska ha varit under all kritik. Åtminstone i jämförelse med vad amerikanskorna var vana vid på den andra sidan dammen.
Rykten är visserligen rykten, men en händelse som tycktes sätta fingret på Manchester Uniteds ambivalenta hållning till damlaget var då den kommande säsongens nya tröjor lanserades. På postern från Adidas fanns en bild på Millie Turner – som varit en central bricka i lagbygget sedan starten.
Bildtexten lydde: ”Amy Turner.”
Jag menar inte att samtliga som lämnat gjort det på grund av en besvikelse gentemot klubben. Somliga gjorde det som en naturlig följd av brist på speltid, en hunger efter nya utmaningar eller på grund av bristande prestationer.
Sedan kontrakten generellt är kortare på damsidan i förhållande till hos herrarna, blir det oundvikligen en stor spelarruljangs mellan säsongerna.
Samtidigt är det lätt att tolka just denna vallfärden som något annat. Det är onekligen svårt att hålla kvar i spelare som inte vill stanna, men det symboliska i att lagets största talang tillsammans med två världsmästare och en stabil mittback väljer att gå samtidigt är påtagligt.
Emellertid slog ingen av de annonserade flyttarna ned med lika delar häpnad och rädsla som Casey Stoneys.
Att hon blivit eftertraktad genom sin framgångsrika sejour i Manchester United var ingen hemlighet. När Phil Neville lämnade förbundskaptensuppdraget förra året ryktades det ett tag om att Stoney stod näst på tur.
När så inte blev fallet var vi många som gav ifrån oss en lättnadens suck.
Sedan, som en obarmhärtig blixt från klar himmel kom beskedet.
Också här säger ryktet att hon lämnar som en direkt följd av att hon inte känner att klubben backat henne. Hon har inte givits de verktyg som hon blivit lovad och satsningarna som hon förväntade sig uteblev.
Hur det är med den saken är svårt att veta. Inte minst sedan damlaget bevakas cirka en promille så mycket som kollegorna på Carrington.
Vad som däremot är klart är att hon som lagt grunden för Manchester United Women nu har låst om kontoret för sista gången och bokat en flygbiljett till San Diego.
Sedan maj har hennes stol stått tom. Om det beror på att ledningen noga väger sina alternativ, eller på att de helt enkelt inte tagit tag i frågan ännu kan vi heller inte veta.
Det sägs hur som helst att Orlando Prides tränare Marc Skinner ska vara både intresserad och nära en flytt till Manchester.
Bortfallen från truppen, fråntaget manager, har visserligen mötts upp av nyförvärv.
Hittills har Manchester United Women värvat norskan, tillika mittfältaren Vilde Bøe Risa; målvakten Sophie Baggaley; försvararna Hannah Blundell och Aoife Mannion; och anfallaren Martha Thomas.
Än så länge har alltså blott en ny anfallare rapporterat in på träningsanläggningen, trots att fyra (!) – Sigsworth, James, Press och Heath – lämnat. Det är inget annat än olycksbådande.
Lyckligtvis har transferfönstret öppet i några veckor till. Och även om det blir svårt att fylla skorna efter de som lämnat anländer förhoppningsvis någon, eller några, som är mer än bara lovande.
Om laget någonsin ska komma bortom joggandet behövs mer än halvmesyrer.
