21 februari 1958, 15 dagar efter flygolyckan i München. Ännu en sorgens dag. Ett sista offer skördas. Duncan Edwards förklaras död. Idag är det exakt 51 år sedan.
”När Muhammad Ali förkunnade för världen att han var den störste, då brukade jag le. För den störste av dem alla var en engelsk fotbollsspelare och hans namn var Duncan Edwards”
– Jimmy Murphy
Sörj inte de döda, var glad åt att de levde. Det vackra uttrycket fyller inte sin fulla funktion i fallet Edwards. Supertalangen, stjärnan och frontfiguren var bara 21 år när han så tragiskt lämnade jordelivet.
Störst av dem alla
Edwards 21 år på jorden var visserligen tillräckliga för att övertyga den fotbollsvärld han spelade i. Än i dag betraktas Duncan Edwards som den störste. Såväl de som spelade med honom, tränade honom och såg honom spela. De hävdar bestämt att Edwards inte bara var United’s eller Englands bästa spelare, utan den främste i världen. Det är inte heller utan att överdriva jag påstår att många anser Edwards vara den störste än i dag. Detta i konkurrens med spelare som Pele, Maradona, di Stefano, Cruijff och Beckenbauer.
Det ska dock tilläggas att vissa hävdar att Edwards skulle kunnat bli den bästa spelaren i världen om han fått möjligheten att utveckla sig ytterligare, medan vissa är övertygade om att det aldrig funnits någon bättre spelare. På listan över United’s främsta spelare genom tiderna är han utan tvekan i topp med spelare som Bobby Charlton, George Best, Eric Cantona och Ryan Giggs.
Någon har beskrivit honom som ”en blandning av Roy Keane och Bryan Robson. Fast mer sammansatt som spelare, och ännu bättre”. Tja, det finns många uttalanden och omdömen som gör Duncan Edwards – eller Big Duncan – till en av de mest mytomspunna spelarna som någonsin existerat. De flesta av United’s fans har aldrig sett honom spela, mig själv inkluderad. Vi har läst och sett en del korta videoklipp, men ingen av oss kan ändå ha missat hur stor han verkligen var.
”Om jag var tvungen att spela för mitt liv och bara kunde ta en man med mig, så skulle det vara Duncan Edwards”, har Sir Bobby Charlton en gång sagt.
Rekordung landslagsdebut
Hur bra Duncan egentligen kunnat bli kan vi i dag bara spekulera i. Möjligen hade han stått som segrare i den engelska högstadivisionen betydligt fler gånger än de två titlar (1956 och 1957) han vann. Intressant fakta är att United’s Busby Babes vann FA Youth Cup fem år i rad (1953-1957). Efter München har United vunnit samma titel fyra gånger… Fantasin kan flöda iväg, men visst hade United haft väldiga chanser att plocka betydligt fler pokaler än man gjorde, under 50- och 60-talet.
Edwards debuterade i United blott 16 år gammal, i det engelska landslaget gjorde han debut som 18-åring. Redan sju år tidigare hade Duncans lärare påsått att han nyss sett en blivande landslagsspelare… Vid debuten var han den yngsta spelare någonsin att representera nationen. Rekordet stod sig ända tills en Michael Owen drog på sig landslagsdressen 1998.
Charlton indikerar att det kunnat bli ett lyckligt år för England 1958, kanske framför allt för Duncan Edwards. VM spelades, som vi alla vet, i Sverige och Pele var turneringens stora stjärna. Charlton uttrycker sig som sådant att Pele stal allas uppmärksamhet, men om Edwards kunnat delta hade han definitivt haft en utmanare. Förmodligen hade Edwards även varit med i det engelska landslag som vann VM-guld 1966.
”Ge honom den jävla bollen”
Duncan Edwards har beskrivits som en gigant, stor och muskulös. En fysiskt stark spelare. Hans spelsinne var enormt, och hans passningsspel hans kanske största styrka. Han var förstås duktig i luftrummet och hade en extrem vilja att vinna. Dessutom hade han ett fruktat skott, med både höger och vänster fot. Han var en komplett fotbollspelare. Av många ansedd som den idealiska fotbollsspelaren. Han spelade half-back, men faktum var att Duncan Edwards kunde spela var som helst, och ändå vara bäst.
Det finns en rolig anekdot där Jimmy Murphy, Matt Busbys högra hand, inför en ungdomsmatch mot Chelsea gav sina spelare ordern att inte ständigt spela bollen till Duncan. Han ville nämligen inte att en enda spelare skulle lysa, och därav att resterande spelare skulle söka andra alternativ. Efter 45 minuter hade United problem och Murphy oroade sig över att laget skulle förlora den viktiga matchen. Så i halvtid instruerade han åter sina spelare:
”Kommer ni ihåg, grabbar, jag sa åt er att inte spela bollen till Duncan vid varje tillfälle. Glöm det. Ge honom den jävla bollen så fort ni kan.”
45 minuter senare stod United som såklart som segrare.
Många reflekterar också kring Duncan Edwards kamp mot döden. Samtliga spelare som omkom i den tragiska flygkraschen i München för 51 år sedan avled omedelbart. Alla utom en. Givetvis Duncan Edwards. Han kämpade för sitt liv på sjukhuset Rechts der Isar i 15 dagar. Sedan avled även Duncan Edwards – talangen, stjärnan och Englands framtid.
Walter Winterbottom, Englands förbundskapten, sade att det var i Duncan Edwards han såg Englands framtid.
Hans manager, Matt Busby, sade att när Duncan kom till United försökte han omedelbart hitta fel på sitt nyförvärv. Han lyckades aldrig.
”Vad du än behövde i en fotbollsspelare, så hade han det”, berättade Matt Busby långt efter Duncans död.
En tragisk död
Dagen innan Duncan Edwards avled besöktes han av Jimmy Murphy, som inte var med på resan till Belgrad. Följande konversation kom att bli en mycket ihågkommen sådan.
– När är det avspark mot Wolves på lördag?
– Klockan tre, som vanlig Duncan.
– Jag behöver inte missa den matchen.
På natten, den 21 februari, avled Duncan Edwards til sviterna av sina skador.
Inte bara Dudley, Manchester och England hade blivit en fotbollsprofil, en vän och en son fattigare.
Hela världen hade mist den störste.
I hemstaden Dudley står idag Duncan Edwards staty, med undertexten:
”The most complete footballer I have ever seen”.
Där finns även två kyrkfönster med text och bild på Duncan och hans grav står sällan tom på blomster. Ständigt kommer besökare för att hedra Big Dunc.
Den 5 februari var sista gången Duncan Edwards drog på sig tröja nummer 6.
Dagen därpå dog sju av hans lagkamrater, och två veckor senare somnade han själv tragiskt in.
Lest we forget.
Vila i frid!