Premier League-klubbarnas transferfönster är nu igenbommat för den här gången. För Manchester Uniteds del slutade det i moll, efter att klubben inte gjort en enda värvning sedan Fred, Diogo Dalot och Lee Grant presenterades tidigare i sommar.
Bristen på aktivitet har upprört många supportrar, däribland mig själv. Därför undrar jag: Var är ambitionen?
Förväntningar är överskattade ting
Inför sommarens transferspektakel var det tämligen enat bland fansen, vi behövde fyra nya spelare. Minst.
Fyra uppenbara hål som alla behövde fyllas, med hög kvalité. Det första var givet; laget har haft ett skriande behov av en spelare som kan komplettera duon Nemanja Matic och Paul Pogba centralt i banan. José Mourinho pin-pointade Shakhtar Donetsks 25-åring, Fred, redan i januari till den rollen.
Efter hård konkurrens från bland annat stadsrivalen Manchester City, kunde klubben presentera brassen redan några dagar innan VM-premiären. Allting gott, så långt.
Som ett brev på posten offentliggjorde klubben den 19-åriga högerbacken Diogo Dalot – en spelare som få, med handen på hjärtat, kunde säga sig ha koll på sedan tidigare. United hade här fått en flygande start på fönstret och ryktades samtidigt till diverse storstjärnor ute i Europa.
När hål ett av fyra nu var fyllt, förväntades klubben snabbt skifta fokus och med det lägga vantarna på nästa transfermål. Så, vad behövdes mer?
Efter att varken Alexis Sanchez, Marcus Rashford, Anthony Martial eller Juan Mata för den delen lyckats göra högerkanten till sin egen (eller tja, att José Mourinho inte helhjärtat ville satsa på någon av dem), var det påtagligt att den positionen behövdes förstärkas.
Chelsea-brassen Willian var länge det hetaste spåret, men det var något som aldrig riktigt tog fart på allvar. Gareth Bale var mångas våta dröm – men efter Cristiano Ronaldos exit från Real Madrid var det lika glasklart som David De Geas Player of The Year att det skulle förbli just en dröm.
Till vänster i backlinjen har United haft ständiga problem med att hitta rätt. Luke Shaw som värvades dyrt som den kanske mest lovande vänsterbacken i världen, har inte lyckats övertyga och valet har istället landat på Ashley Young. Den 33-åriga engelsmannen som skolats om från sin ytterposition och konkurrerat ut sin landsman. Young har inte gjort bort sig, men det är samtidigt tydligt att han inte är av den nivå som krävs för att utmana om de allra ädlaste av titlar.
”Men en vänsterback kan ju inte betyda SÅ mycket?”, tänker ni. Ställ då frågan till Pep Guardiola, svarar jag. City-managern som var tydlig med att sina ytterbacksalternativ inte räckte till, spenderade över en miljard kronor på nya spelare till både vänster och höger i försvarslinjen och vann sedermera ligan i överlägsen stil. Ytterbackar, i dagens fotboll, är så mycket viktigare än gemene man tycks tro.
Avslutningsvis behövdes en mittback. En försvarare med både ledaregenskaper och rutin som kunde skjuta bröderna Piff och Puff (Smalling och Jones) än längre bort från elvan. Eric Bailly och Victor Lindelöf har många intressanta, lovande och viktiga egenskaper för att bli ett mittbackspar av väldigt hög klass – men där finns ett par betydande frågetecken.
Eric Bailly är tyvärr, tro det eller ej, mer skadebenägen än självaste Owen Hargreaves. Men, om Uniteds 24-åring skulle kunna hålla sig frisk en hel säsong, då är han topp tre i ligan på sin position.
Ett annat problem är att de ovan nämnda, Phil Jones och Chris Smalling, är våra alternativ så fort det behövs roteras eller tvingas bytas. Vi har ju Marcos Rojo också, men han håller precis samma ojämna nivå som de två just nämnda.
Vi får givetvis inte heller glömma sommarens största nyförvärv – Lee Grant. Skäm åsido så fyllde värvningen av den förre Stoke-målvakten en viktig funktion, nämligen att våra yngre målvakter kunde garanteras speltid genom utlåningar till andra klubbar.
Gåtan med stort G
Manchester United är VÄRLDENS rikaste fotbollsklubb, med intäkter som slår nya rekord i år efter år. För att laget skulle kunna ta nästa kliv krävdes förstärkningar till flertalet nyckelpositioner – Ed Woodward, som sköter all business, misslyckades fundamentalt.
Det har ständigt rapporterats i media att de spelarna Mourinho skrivit upp på sin lista helt enkelt varit ”för dyra”. Jag förstår resonemanget kring att det inte är bra att låta säljande klubbar kräva överpris endast för att de vet om vilken enorm kassakista som kommer och knackar på dörren. Men det är en fin gräns därifrån till att istället bli dumsnål.
Det har inte handlat om att det inte funnits tillräckligt bra spelare på marknaden, för det har det i stor utsträckning faktiskt gjort. Det har inte heller handlat om att vi inte haft råd, för det har vi – av uppenbara skäl. Det handlar helt enkelt om att Woodward samt övriga i klubbledningen varit just det, dumsnåla.
José Mourinho tilldelades ett nytt kontrakt så sent som i våras. Många ställde sig frågande då laget varit inne i en ganska svag period ett tag. Men, man visste åtminstone att klubben gjort ett val – de hade en manager de trodde på, en manager de tänkte backa.
Just detta gör mig något oerhört konfunderad. Varför satsa på en manager som man sedan uppenbarligen inte tror på? Varför ge honom ett nytt kontrakt om man inte anser honom vara rätt man för jobbet? Flertalet rapporter har gjort gällande det faktum att Woodward och ledningen inte velat köpa de spelare Mourinho pekat ut. Så varför anställa en manager med en transferfilosofi som inte passar klubben?
United avslutade förra säsongen på en andraplats, men hela 19 (!) poäng bakom stadsrivalen Manchester City. Den andra stora utmanaren – förutom United själva – är största rivalen, Liverpool. De förstnämnda har finpolerat en redan fantastisk trupp, medan Merseyside-klubben spenderat hejdlösa pengar, men samtidigt på spelare till nyckelpositioner som definitivt stärker laget avsevärt.
Vi har inte tappat någon viktig spelare, men vi har följaktligen endast förstärkt laget marginellt. I ett transferfönster där vi skulle ta oss närmre världseliten (igen), går det att argumentera för att vi snarare tagit oss längre ifrån.
Men, vi vet ju sedan gammalt: Klubbledningen och framförallt ägarna, Glazers, är endast intresserade av att håva upp de stora slantarna när laget missat Champions League – en alldeles för stor intäkt för att inte investera sig tillbaka till. Men att spendera för att nå den absoluta toppen, det anses uppenbarligen inte vara lika viktigt. Steppa upp ert game, eller lämna över till folk som verkligen förstår sig på FOTBOLL.
Jag frågar mig återigen: Var är ambitionen?
Läget i laget
Truppen i sig är långt ifrån dålig. Det finns till och med fog till att tro att det här laget skulle kunna vinna i det mesta, så länge de fick rätt verktyg att jobba med. Problemet är att José Mourinho inte verkar ha tillgång till dessa redskap, utan snarare använder de styrkor som finns i laget på fel sätt – sitt sätt.
Men vi ska inte föra en Mourinho-diskussion nu, utan fokusera på det vi faktiskt har (eller inte har) tillgång till.
De som har lämnat är Sam Johnstone till West Brom, Daley Blind tillbaka till Ajax, Dean Henderson till Sheffield United (lån), Axel Tuanzebe till Aston Villa (lån) och slutligen Timothy Fosu-Mensah till Fulham (lån). Allt som allt en ganska väntad skara spelare, bortsett från att ett par namn till möjligen borde ha flyttats vidare – däribland Matteo Darmian, som dock troligtvis lämnar innan det europeiska fönstret stänger.
Positivt? Jo, det finns faktiskt en del. Vi innehar fortfarande världens bästa målvakt i David De Gea. Spanjoren har nu varit i klubben i hela sju år, och längre verkar det bli. Efter att Real Madrid värvat Chelseas förstaslips Thibaut Courtois, tyder det mesta på att 27-åringen kommer tillbringa sina bästa år i den finaste delen av Manchester.
Efter en sommar med ideliga rykten om en flytt ifrån United, blev Anthony Martial till sist kvar i klubben. Åtminstone flyttar han inte inom ligan, och en transfer till utomstående lag känns i nuläget rätt avlägset.
Mourinho har gjort det tydligt hur besviken han varit över det faktum att han inte fått in en offensiv spelare, om klubben då skulle sälja en av de bästa – utan att kunna värva en ersättare – skulle det bokstavligen slå eld och lågor om portugisen.
Det är visserligen realia att Martial vill lämna klubben, men min känsla är att det endast beror på den bristande tron från managern. Förhoppningsvis blir det antingen ändring i tron på honom, eller ändring på tränare, innan nästa fönster öppnar.
En annan spelare som nyligen ryktats bort är lagets största stjärna, Paul Pogba. Den nyblivna världsmästaren sades vilja lämna för Barcelona, som även kom med ett bud (vilket United bestämt tackade nej till), men rapporteras nu gärna vilja stanna i klubben.
Utöver detta har vi en Alexis Sanchez som visat fin form under försäsongen och äntligen tycks ha acklimatiserat sig till laget. Romelu Lukaku har ett år av lärdom på nacken och Marcus Rashford har samtidigt alla möjligheter till att ta nästa kliv – han plockade ju trots allt tröja nummer tio!
Det finns mycket att oroa sig över gällande Manchester United anno 2018, men en sak är säker: We’ll Never Die.