Gennaro Gattuso vräkte ur sig det bäst på en presskonferens efter någon match någonstans i Italien som hade ett någorlunda metaforiskt förklarande för varför det går som det går, ”Sometimes maybe good, sometimes maybe shit”.
Ett mantra som följer mig själv genom livet och som blir det maskinella själlösa svaret när någon frågar mig hur det egentligen går för Manchester United, och hur det är att vara en supporter för en klubb som har samma rytm som låten ”Havregryn on the rocks” av jazzbandet Kvintetten som sprängdes, som jag av en slump såg en sen kväll i Stockholm. För en som mig själv som kanske inte är särskilt insatt i modern Jazz eller som kanske betecknas som en ohipp gubbjävel av den yngre generationen kunde inte förstå vad som hände på den där jazzscenen och lämnade snabbt lokalen för att hitta något mer bekvämt för öronen. Ungefär som Manchester Uniteds tillfälliga ögonbedövande soptunnefotboll som varvas med nostalgitrippar mot en svunnen tid när det var mer vanligt med titlar än förluster mot bottenlag.
*
För vi alla kan nog ställa oss i ledet som förvirrade när man talar om Manchester United, efter ha radat upp upp två poäng mot WBA, Sheffield och Everton var känslan mot Newcastle minst sagt oroväckande. Jämför man resultat månad för månad så skulle nog inte ens Albert Einstein kunna karva fram en ekvation som skulle framkalla någon logik i poängskörden, vi har förmodligen större chans att reda ut mysteriet om hur Freddy Adu gick från att vara nästa Pelé till att få kicken av Österlen FF. Kanske kan jag finna ledtråden till lösningen i de första två minuterna av stökiga oljud i låten Havregryn on the rocks som förövrigt skeppar iväg till nästan tio minuter av oljud, eller så finner jag lösningen långt inne i de djupaste av Old Traffords katakomber där Sir Alex Fergusons gamla ord sitter inristat på någon skolbänk i ett gammalt videorum, ”Alex Ferguson was here -93”. Sannolikheten är väl ungefär lika osannolikt för de båda exemplen. För något rakt svar kommer vi aldrig att hitta, vi kommer att leva i en gråzon av ibland kanske bra och ibland kanske skit tills det övergår till ibland alltid bra eller ibland alltid skit.
Med andra ord vet vi inte riktigt något om något.
**
Vi har alltså absolut ingen aning om vad vi kan förvänta oss av laget från match till match. Ena dagen kan vi se ut som ett gäng halvfeta rörmokare som får grabbarna på puben att skämmas för att nästa match se ut som den europeiska stormakten som vi en gång har varit. Skillnaden kan synas på endast några dagar. Vi kan bokstavligt tala asfaltera ett Southampton med 9-0 för att veckan efter spela lika mot West Bromwich, en match som gav mig känslan av att gräva ner mig naken i snö troligtvis hade varit ett mer angenämt sätt att spendera min söndagseftermiddag. Att form sviktar till och från under en säsong är inte ett ovanligt eller underligt fenomen, men när det händer flera gånger under en och samma vecka om och om igen då måste vi inse att det är ett problem. Vilket i sin tur leder till att vi inte har någon aning vilket Manchester United vi kommer att se när matchen väl sparkas igång, mina amatöriska köp av aktier osar mer stabilitet än vad Manchester United gör och tro mig, den aktieplånboken hade fått en fondförvaltares ögon att blöda, vilket har gjort att den här oron har spridit sig till andra aspekter i mitt liv. Varje god upplevelse leder numer till misstänksamhet och följdfrågan ”men hur blir det nästa gång?”, kommer ölen på puben smaka annorlunda nästa gång? Bara för att bilen gick bra idag kommer den då att haverera mitt i en korsning i centrum? Eller kommer jag att för första gången bli matförgiftad på pizzerian som har byggt min hälsa de senaste 20 åren? Man är alltså ett oroligt vrak mest nästan hela tiden cementerad i sammetssoffan med ölkorven en armlängd bort. Det enda som stillar matchoron.
***
Det är det som det handlar om att vara supporter av Manchester United just nu, att vi inte kan rå på våra stökiga blå grannar i år det får vi tyvärr leva med och att leva med att ha åsikter som vänder i takt med vinden det får vi tyvärr också leva med. Samtidigt som Ole är vår frälsare Jesus Kristus ena dagen så är han #oleout andra dagen. Ena timmen skriker vi ut att vi förtjänar att vara i toppen av ligan, nästa timme undrar vi hur fa-an vi har hamnat där och jorden fortsätter att snurra.
Så nästa gång någon frågar mig hur det går för Manchester United kommer jag att suga på mitt pekfinger, lyfta upp det mot atmosfären, känna åt vilket väderstreck vinden blåser och svara det allra mest självklara svaret..
”Ibland kanske bra, ibland kanske skit.”