I sann covid-anda beslöt jag mig att falla in i det populistiska ledet av människor som bestämt sig för att börja åka längdskidor, det i kombination med en framtidsvision om att kriga sig igenom ett vasalopp, i alla fall en gång i mitt liv.
Sagt och gjort lånade jag ett par längdskidor, pjäxor och stavar och trillade in i kategoriseringen nybliven friluftsmänniska, som jag motvilligt får dela med alla som köpte årets julklapp 2020 – ett stormkök. Och jag är inte ens en naturmänniska trots att jag bor – typ – i den norrländska skogen. Väl ute i spåret som cirkulerar som en åtta kring villaområdet förvånades jag över min balans och teknik, efter 100 meter kände jag mig som jag antar att Frida Karlsson känner sig efter en mil – 100 meter senare kändes det som att jag behövde ringa 112, som en hypokondriker ville jag tro att mina lungor skulle explodera och att mitt hjärta skulle stanna och att jag som 31-åring skulle stupa bakom en grannes hus i skidspåret – 06.12 på morgonen. Men på något vis lyckades jag på ett halvtaskigt sätt forcera mig igenom tre kilometer på 24:21, typ inte ens gåfart, för att skamset gå hem och erkänna mitt nederlag på skidspåret. Vasaloppet kunde inte kännas längre bort, det är nog större sannolikhet att Ole Gunnar personligen ringer upp och värvar mig till startelvan mot Milan än att jag gör nio mil i skidspåret. Nåväl, det är väl ungefär såhär jag kan tänka mig att Bruno, Rashford och Shaw känner sig, trots att vi pratar om elitidrottare.
*
Vi ska än en gång konstatera att man ibland kan förundras över Solskjaers uttagningar, det ska bestämt spelas Bruno i varenda match oavsett om motståndet heter Manchester City eller Molde Fotballklubb. Vi kan leda mot ett Real Sociedad med 4-0 men ingen spelare vilas innan minut 85, och jag kan tyvärr inte förstå det. Den här säsongen kan vi väl ändå säga att vi har haft ”tur” med skador sett till vad vi har utsatt våra spelare för. Speciellt spelare som kanske har en mer angenämhet mot att bli skadade, t.ex. Rashford, Shaw och Martial, vilket också är synonymt med sättet de spelar på. Ser man till exempel till vänster och kollar på Manchester City kan man se att Pep väljer att rotera konstant, klart att det går att argumentera för att City har en bredare trupp än vad vi har och mer kvalité på bänken än vad vi har men vi har faktiskt också spelare på bänken som kan göra nytta. Donny, Amad, Mason, Telles – Spelare som har visat att de besitter kvalité. Och att Brunos poängsnitt har minskat de senaste matcherna är jag helt övertygad om att det varken är på grund av att vi inte har fått straffar som vi kanske borde ha haft eller att det rör sig om någon universal slump, det handlar helt enkelt om trötthet.
**
Nu står vi här igen, inför två raka måstematcher mot Milan och Leicester, egentligen känns alla våra matcher som måstematcher just nu och jag ser hellre än vinst i FA-cupen än i EL. Europa League osar av champions league-förlorare och torsdagar är rent krasst jäkligt dåliga fotbollsdagar. Men nu står vi här inför ett möte med Zlatans Milan och kommer förmodligen att spela vårt starkaste lag, som troligtvis handlar mer om Oles törst efter en titel och att han ska få bevisa att han faktiskt också kan lyfte troféer än något annat. ”Fördel Manchester United – Zlatans Milan åker ut” skanderade fotbollskanalen på sin Instagram. Ja kanske, men om en såg förra mötet mot ett Zlatanlöst Milan går jag in i kvällens möte med en nypa skepticism. Vinna eller försvinna men på bekostnad av vad? En baksida på Rashford, en ljumske på Shaw eller en öroninflammation på Bruno. Då står vi där på söndag med våra bästa spelare borta och snoppen ensamt flängande i vädret.
När Zlatan skjuter in 2-1 ikväll kommer jag inte ens vara upprörd, jag kommer att besviket småle och tänka att Zlatan är ju faktiskt Zlatan, ”Gud har återvänt” och det ska banne mig bli något extraordinärt.
Nästan som att åka längdskidor utan lungor.