En tillställning som inte ens förtjänade att visas på Public Service slutade rättvist 0-0, samtidigt som matchen i sig överskuggades av superklubben Manchester United som under några dagar hade lyckats med bedriften att kvala sig in- och -ur ESL. Det få titeldrömmarna som hade en speciell gömma i hoppets del av hjärnloben utplånades ganska hastigt när slutsignalen ljöd i West Yorkshire.
Matchen i sig var som sagt inget att hurra för, och vi kan väl alla nästan mer eller mindre konstatera att Manchester City är vinnare av Premier League och säsongen i sig är väl inget som munkar och präster kommer rista in i något antikt femkilos block beståendes av rent guld. I alla fall inte för det sportsliga. Men med det konstaterat behöver vi skrapa ihop fyra poäng på de fem återstående matcherna i ligan för att säkra en plats i champions League. Med tanke på att vi är det laget i ligan som har kryssat flest matcher efter Brighton och Fulham så borde fyra poäng på fem matcher vara en smärre bedrift för Oles manskap. För att sätta det i perspektiv så har vi endast förlorat fyra matcher den här säsongen, samma antal som Manchester City, däremot har vi spelat lika 10 gånger. Ett bevis på att vi saknar förmågan att avgöra täta matcher, speciellt inte när Bruno verkar få vila lika ofta som magmaskinen på pensionärsgymmet där jag tränar. Det vill säga inget alls med tanke på att det endast finns en magmaskin och en bataljon av pensionärer. Det bevisar hur mycket vi behöver en bra striker, Cavani i all ära, han är helt fantastisk, men vi hade behövt en Cavani i sin prime. Jag vet inte om det blir spännande eller oroande inför sommarens transfercirkus, med en pandemi och tomma läktare bakom sig. Glazers kommer väl att hålla i veckopengen med livet som insats, och vi kommer stå handfallna i augusti och hänga läpp över allt som inte blev.
*
Sen var det ju det här med den europeiska superligan som onekligen var lika välskött som ett studentfirande på Stureplan. Att välja ordet pinsamt vore smickrande men jag kan inte komma underfund med något annat ordval. De senaste sju dagarnas kontrovers skapar mer granskning av vad som händer utanför planen än vad som faktiskt händer på planen. ”£2bn stolen Glazers out.” löd texten på en svajande vimpel bakom ett trött flygplan, kommenderat av någon som i mitt huvud ser ut som Tom Cruise karaktär ”Maverick” från filmen Top Gun. Glazers har i mitt tycke stulit så pass mycket mer ifrån oss än bara pengar, de har stulit sportsliga framgångar och numer en del av vår identitet. För skämmas ska de alla göra, alla som hade ens ett lillfinger med i den här soppan. Det ter sig oklart i om Woodward välvilligt valde att lämna skutan eller om det på något vis är en form av ”damage control” från Glazers.
Givetvis var de också typ sist ut med att formulera en tafatt ursäkt till oss fans, ”vi har lyssnat på er fans, vi hade fel…” blaha blaha, lika ryggradslöst som en silverfisk i en golvbrunn, om Glazers har bevisat något på sina cirka 16 år är att de aldrig lyssnat på fansen och troligtvis är fallet inte så den här gången heller, ungefär lika lyhört som en amfibie. Det rör sig helt enkelt om att alla andra lag kände att det här var ingen bra idé och hoppade av tåget, och det är ju svårt att spela en superliga ensam med Real Madrid, inte ens Florentino Perez kan gå igång på den tanken.
UEFA, ESL eller Glazers, det blir svårt att bena ut vad som egentligen är det minst onda av tre ting. Kanske borde man kontemplera att slänga in VAR i potpurrin av ondska men det vore nästan elakt mot VAR.
Nu blickar vi framåt mot Roma och Chris ”Mike” Smalling som rödvinsnäsan van Gaal hade en förkärlek till. Det enda vi har kvar att spela för, hur tragiskt det än låter.
Ursäkter är som rövhål, vi alla har dem och de stinker alltid.