Rent statistiskt började du som läser denna mening följa Manchester United efter det att Sir Matt Busby slutat som huvudtränare för andra och sista gången 1971. Somliga av oss var inte ens födda den dag -94 då han vandrade vidare från sin sjukhussäng i Cheadle. Helt säkert är ändock att hans storhet inte kunnat undgå någon.
Manchester United är kända för sin ungdomsakademi. Och detta med rätta.
Duncan Edwards, Sir Bobby Charlton, Mark Hughes, Paul Scholes, Ryan Giggs och David Beckham. Namn som även den som inte följer United – eller fotboll, för den delen – skulle känna igen.
Och listan kan göras mycket, mycket längre.
Samtidigt är Manchester United och Old Trafford hem till de två kanske största fotbollstränarna genom alla tider. Individer vars status på sätt och vis lämnat både fotbollen och det mänskliga.
De har blivit odödliga. Fenomen. Legender.
En av dem är Sir Alex Ferguson. Den tränare som vunnit flest titlar inom världsfotbollen – någonsin.
Ett fenomen. En legend.
Att bara nämna honom såhär i förbifarten borde vara brottsligt.
Men idag är det hans företrädare som ska avhandlas.
Trots att han lade anteckningsblocket och pennan på hyllan innan de flesta av oss var födda har de stora händelserna fått egna liv.
FA-cupen 1948 som blev den första titeln sedan 1911. Den första ligatiteln säsongen 1951-1952. The Busby Babes.
Den 6:e februari 1958 klockan 15:03.
Återuppbyggandet och den första titeln sedan olyckan, 1963.
Europacupen -68.
De är alla en del av legenden. Men hur han och Manchester United kom dit är mindre känt.
Sir Matt Busby var inte alltid en Sir. Vad han däremot förblev livet igenom var skotte, precis som sin efterträdare.
Osökt frågar man sig om det är en förutsättning att vara född i William Wallace’s högland för att kunna bli en framgångsrik tränare för Manchester United.
Vem vet? Kanske är det så.
Samtidigt är det uppenbarligen inte den enda nyckeln till legendskapet. Fråga bara David Moyes.
Det sägs att läkaren som välkomnade den lille Matt till världen ska ha sagt ”En fotbollsspelare kom in i det här huset idag”.
Hur det är med sådant går aldrig att veta. En matsked tendensiösa familjeutsagor och två deciliter folkliga skrönor kan koka samman det mesta. Men visst är det kittlande.
När Matt var blott fem år gammal sköts en ärkehertig tillsammans med sin fru till döds i Sarajevo och snart låg döda kroppar iklädda ett tiotal olika uniformer i drivor på den europeiska kontinenten.
Pappa Alexander arbetade egentligen i gruvan hemma i Orbiston, men blev liksom så många andra unga män inkallade att tjäna sitt land. I slaget vid Arras 1917 stupade han efter att ha träffats av en fientlig krypskytts kula.
Även om mycket pekade mot att Matt skulle följa sin fars fotspår ner i den lokala gruvan drömde han alltid, enligt egen utsaga, om att bli fotbollsspelare.
Hur det skulle bli med den saken stod sedan och föll då modern under 1920-talet ansökte om att emigrera med sonen till USA. Lyckligtvis skänktes han nio månader att satsa på fotbollskarriären innan ansökan skulle behandlas. Tacka vet jag byråkrati.
Och visst tog han vara på chansen. Det blev bara några matcher i Denny Hiberians innan Manchester City, som var blott några poäng från att klättra tillbaka in i högsta ligan, fick upp ögonen för skotten.
Där tycker jag att vi slutar tala om hans spelarkarriär. För även om han stod för otroliga individuella prestationer gjorde han ytterst beklagliga klubbval. Först de ovan nämnda, sedan flyttade han några mil närmare kusten och iklädde sig istället en röd tröja.
Hursomhelst, i och med speluppehållet som kom vid utbrottet av det andra världskriget satte Matt Busby punkt för sin spelarkarriär.
Emellertid skrev han in sig som tjänstvillig under kriget. Och här lades kanske grunden till vad som komma skulle. Han blev nämligen utnämnd till tränare för den brittiska arméns fotbollslag, the Army Physical Training Corps. Här lade han vikt vid spelarnas, soldaternas, uthållighet och kondition.
(Det är detta som brukar kallas foreshadowing.)
#OTD 1973: Sir Matt Busby discussed Clough, Best, entertaining football and curtailing the cloggers, on Parkinson pic.twitter.com/gOh4ejZeVh
— BBC Archive (@BBCArchive) November 3, 2017
Tiden i armén gav honom inte bara erfarenhet som fotbollstränare, utan också som människa. Man skulle till och med kunna säga att han fick bättre värderingar efter tiden i armén. Åtminstone klubblagsmässigt.
Det var nämligen nu som skotten insåg vad fotboll betydde enligt honom. Och det var inte det som Liverpool spelade.
Så när de efterfrågade hans tjänster som assisterande tränare tackade han nej.
Istället kom en annan klubb snart in i bilden.
Sedan Manchester United försökt värva Busby som spelare 1930 hade Matt blivit god vän med klubbens ”fixare”, Louis Rocca. Och United var ute efter en ny huvudtränare.
Det hade kommit till Roccas kännedom att Busby tackat nej till jobbet i Liverpool. Därför övertalade han ledningen att låta honom, som vän, ta upp jakten.
Som om det vore taget från en spionroman skickade så Rocca ett brev adresserat till Busbys regemente, där han ännu befann sig, och nämnde bara att den gamle vännen behövde lite hjälp med ett ”jobb”. Detta för att inte delinkventerna hos Liverpool skulle få vittring på vad som egentligen försiggick.
Busby anlände till Manchester och Trafford Park, ännu iklädd uniform. Under mötet med styrelsen stod det snabbt klart att han inte skulle acceptera erbjudandet utan vidare. Skotten krävde att få vara direkt involverad i träningarna, välja spelare till matcherna och även få ett stort inflytande över övergångar.
Detta var långt ifrån praxis inom den engelska fotbollen vid den här tiden.
Lyckligtvis för alla parter skrevs det femåriga kontraktet under där och då, den 19:e februari 1945. Den perioden skulle med åren komma att femdubblas.
Och resten är, som man brukar säga, historia.
On this day in 1994, we lost one of the most revered figures in the history of English football.
Remembering the late, great Sir Matt Busby. pic.twitter.com/xnWNOJXXzC
— Manchester United (@ManUtd) January 20, 2021
Sir Matt Busby lade grunden för den fotbollsklubb, den vinnarmaskin och det varumärke som Manchester United är idag. Hans kulturskapande av ungdom och attraktiv fotboll ligger ännu slingrat kring klubbens hjärta.
Och för det förblir han ihågkommen.
Men icke att förglömma blev han en legend, ett fenomen, redan på sin egen tid. Elva år efter att han anlände till Manchester i februari 1945 erbjöds han rollen som huvudtränare för Real Madrid.
Hisspitchen av Santiago Bernabéu, president för den spanska storklubben då, och namngivare till klubbens hemmaarena nu, var att rollen kunde betraktas som en ”tränares paradis.”
Den blivande Sir Matt Busby avböjde artigt med formuleringen:
”Manchester is my heaven.”