Då var tiden kommen och Manchester United väljer att förlänga herr Solskjaers kontrakt med ytterligare tre år. Något som för mig ter sig som aningen konstigt med tanke på vår historia med att betala avgångsvederlag i all oändlighet. Välkommen till Manchester United – fotbollsvärldens arbetslöshetskassa.
Myntet är dock som vanligt oförändrat och har fortsatt två sidor, precis som förlängningen av Oles kontrakt. En kan välja att se det negativa med det, att vi förlängde ett pågående kontrakt med tre(!) år istället för att låta Oles sista år på kontraktet spela ut sig under kommande säsong för att då göra en revidering om hans vara eller icke vara i Manchester United, vilket enligt min åsikt, var en alldeles ypperlig plan. Jag har svårt att se något annat lag försöka locka över honom i Januari 2022, när han hade haft sex månader kvar på sitt kontrakt. Jag har också svårt att se Ole själv välja en annan klubb än Manchester United om han har den möjligheten. En kan också se det från den sidan att han har högst vinstprocent av alla tränare sedan Sir Alex Ferguson med sina 55,6 procent.
”Vi åkte en tidsmaskin fyra år tillbaka”
Säga vad man vill om ovanstående men jag har faktiskt haft ett roligare fotbollsliv sen Ole Gunnar tog över Manchester United, absolut det har funnits många dippar, det finns inget ”silverware” att stoltsera med men det finns en helt annan optimism inför matcherna än vad det gjorde när tränaren hette Moyes, van Gaal eller Mourinho. För en gångs skull ser jag faktiskt fram emot varenda match vi ska spela, det kan jag inte säga att jag har gjort sedan sir Alex Ferguson valde att tugga sitt sista tuggummi och ställa bordsvinet på hyllan hemma i Salford. Nu när Sancho är officiellt presenterad och Varane står och knackar på porten är det svårt att inte se fram emot säsongen. Trots att det kändes som att vi åkte en tidsmaskin fyra år bakåt i tiden när man såg startelvan mot Queens Park Rangers, Matic, Pereira och Lingard, som en krigsveteran med PTSD spelades bilder upp med Phil Jones som slog hörnor, långa bollar på Bengt (Fellaini) eller tiden när varenda spelare i laget kastades under tvåvåningsbussen med Mourinho som förare. Nä, dagens Manchester United osar norsk harmoni.
”Knäpper till oss på huvudet med en lusekofte”
Det lämnar oss med två val, att stå bakom Ole kommande säsong och förhoppningsvis många fler lyckade säsonger, att vi står enade från fjällen i norr hela vägen söderut till rosengård, eller att fortsatt hänga på hashtaggen #oleout och klaga på allt som går att klaga på, som ett dåligt äktenskap där enda anledningen till att man är fortsatt äktade är att det inte finns någon annan att gifta sig med. Låt Ole vara Ole, låt han säga att allt är ”fantastikkk” trots att man förlorade med 4-2 mot QPR, låt han vara ”at the wheel” en sista färd, låt han vara huvudgestalten i en dålig film om riddare som rider ut i en sista strid tillsammans. Sen kan vi utvärdera om vi ska ge honom ett saftigt avgångsvederlag och låta alla ”nej-sägare” peka med fingret och smattra iväg ett ”vad var det jag sa” på tangenterna.
Eller så blir det Ole som får sista ordet och knäpper till oss på huvudet med en lusekofte.
Men livet är bra underbart när man är korkad, dum och glad. Och ovetandes.