Villarrreal i all ära, 2-0 i all ära, men matchen i sig kändes väl nja. Likaså att Michael Carrick känns nja som tillfällig tränare, inget illa menat mot varken resultatet eller Carrick men skillnaden jämfört med den numer kallade Ole-eran är för mig marginell, om ens så pass mycket.
Nu står vi här med, för att engelskt parafrasera, en interimtränare-före-interimtränaren-före-den-riktiga-tränaren och det låter jävla i mig exakt som cirkus Manchester United. På ett sätt kan det faktiskt bli någorlunda bra, det kan faktiskt vara så att vi för en gångs skull inte rusar till första ”bästa” tränaren för att någon högt upp säger något om någon. Istället har vi kanske lärt oss att gamla stora namn med dinosauriefotboll kanske inte är så värst aktuellt om man vill nå framgångar år 2021. Nu i skrivande stund verkar det vara så att Ralf Rangnick ska bli vår tillfällige tränare , i alla fall tills sommaren när Pochetino, om man ska tro medierna, ska komma. För mig som är aningen svag när det kommer till Rangnick-kuriosa och vad herr Rangnick står för, vet inte riktigt vad jag ska tro. Jag är medveten om att han är ett stort namn i Tyskland, han gjorde bra grejer med Leipzig och han verkar ha inspirerat personer som Tuchel och Nagelsmann. Det ger ju en viss smak av sötma och ett stänk av dregel när man tittar till vänster över axeln och ser vad herrar som Klopp och Tuchel har åstadkommit. Med det i handen så kanske det kan bli riktigt bra.
”Iron Maiden och Rock n’ Roll-fotboll”
Om rangnick står för rock n’ roll-fotboll så vet jag inte vad Pochetinos fotboll står för. Det är sällan jag har möjlighet och tid att pussla ihop familjeliv, jobb och att se andra matcher än de som Manchester United spelar. Men då och då trillar jag över lite extra tid och passar på att se något annat än Manchester United. I det här fallet föll lotten på Manchester City – PSG, och det som Paris galacticos utförde på Etihad Stadium kan inte vara annat än någon form av anti-fotboll. Det var i alla fall inte ens en tillstymmelse till något lagspel och det har möjligtvis att göra med att Paris som lag är framtungt, och att Paris numer känns som en klubb som styrs av sig själv mer än av tränaren. Jag var i vart fall inte särskilt imponerad av Pochetinos Paris, och om Rangnick ger en smak av sötma börjar Pochetino ge an avsmak av svavel och gammalt ägg. Samtidigt som man ändå vet att det han åstadkom med Tottenham var något alldeles extraordinärt. Men på något vis får vi börja med att finna oss i att det blir Rangnick, Iron Maiden och Rock n’ Roll-fotboll. I alla fall inom den närmsta framtiden
”Han bråkade sig inte bort”
Sen tycker jag också att vi ska beröra den här lynchstämningen som fortfarande infinner sig mot Ole Gunnar Solskjaer. Det blev inte något bra med Ole som tränare, samtidigt är det ju inte enbart hans fel. Jag förstår att han håller kvar vid klubben med näbbar och klor och att han tackar ja till att träna världens största klubb. Det hade jag också gjort, och jag hade troligtvis inte ens överlevt en dag och hashtagen #kimout hade trendat på sociala medienätverk, förmodligen omgående. Det blev skit som med alla andra tränare som har efterträtt Sir Alex och nu är det vad det är. Det som däremot ska sägas är att han är den enda tränaren av Moyes, Mourinho, LvG som verkligen har älskat vår klubb. Han är den enda som genuint har brytt sig om klubben mer än att blåsa upp sitt ego med gamla framgångar och titlar. Jag är helt övertygad om att Ole hade offrat en arm för att vår klubb ska vara så framgångsrik som den bara kan vara och det är väl det som vi på något vis får ta med oss. Han bråkade sig inte bort, han skapade inte sig ovänner hit och dit och krävde en hutlöst massa pengar bara för att sluta. Det finns väl något fint i det med.
Sen ska vi inte glömma att han skänkte sitt avgångsvederlag till välgörenhet.
Vi ska komma ihåg människan och Manchester United-ikonen Ole Gunnar Solskjaer och vi ska försöka att glömma tränaren Ole Gunnar Solskjaer.
Livet går trots allt vidare och det ljusnar i decembermörkret för Manchester United.