Om vi inte körde fordon med oljebaserat material skulle inte bara miljön se annorlunda ut – utan även fotbollsvärlden. I ett veckoslut som detta tåls det extra mycket att tänkas på.

Vi får aldrig vänja oss vid att det här är det normala. Och whataboutismen bör aldrig få råda. Det är kukigt att folk som blivit miljardärer/diktatorer för att dom råkar ha olja i sitt land ska få bestämma över något som så många öser så oerhört mycket kärlek över. Så oavsett hur usla Glazyrerna är så är dom moraliskt sett inte lika jävla usla som till exempelvis Newcastles ägarfamilj.

Det var lite kort om utanför-planen-eländet.

Nu till vad som ska ske planen för att saudiarabernas leksak ska åka på (olje)pumpen. United har knappast gått som tåget under säsongsstarten, men det ser mer ut som ett ånglok än dressinen som Raffe ansvarade för under våren. Ännu saknas en hel del energi för att vi ska förvandlas till ett japanskt Shinkansen, men kolet finns åtminstone redo för att förvandlas till diamanter.

I min värld är följande namn alltid givna när United spelar:

Raphael Varane

Lisandro Martinez

Christian Eriksen

Casemiro

Antony

Det innebär att laget således ska byggas runt denna kvintett, som lätt skulle kunna vara en del av ett potentiellt ligavinnande lag. Bruno Fernandes då? Ja, men med tanke på att Christian Eriksen i möten med lag på den högre nivån inte håller i en defensiv roll är tämligen avgörande. Och än så länge har dansken imponerat mer än portugisen under höstuppstarten.

Newcastle har ett (spelmässigt, med oljepengar utbetalda en masse) utmärkt 2022 bakom sig och även utan Alexander Isak (och Emil Krafth) är det ett tungt lag att möta. Mycket beroende på att 1) dom alltid spelar bra mot United och 2) man aldrig vet var man har dom. Exempelvis är en spelare som Almirón aldrig bra om han inte spelar mot oss. Inte heller Longstaffarna.

Ändå kan jag skymta ett litet vågskålsskifte i Uniteds favör. Som exempelvis i mötet med cyprioterna i veckan; för ett år sen hade vi vare sig haft 35+ avslut eller fått in bollen till slut. Oavsett motstånd var det lite The United of Old när det kom våg efter våg av anfall med avslut. Det var inte det trista, Dödgrävarspelande, laget vi fått se alltför ofta under alltför många år. Nu hävdar jag absolut inte att United har hittat Vägen, men vi är i alla fall på stigen på väg ut mot huvudleden. Tidigare har vi mest legat och hängt vid dikeskanten som en tonårscyklist på väg hem efter premiärfyllan.

Så här långt har alltså Erik ten Hag, med allt ihopslaget, bevisat mer att han är namnet att ta oss vidare än motsatsen.

Manchester United gjorde en gedigen insats på Goodison Park. 

Trots de darriga slutminuterna var det totalt sett en av de stabilare insatser jag sett under 2022. 

Och förhoppningsvis kommer vi att titta tillbaka på den här matchen som början på Uniteds nya mittfältsera med Casemiro som det tunga ankaret.  

Bäst:

• Lisandro Martinez. Bäste försvarare och bäste spelfördelare. Allt i ett. 
• Varanes inhopp. Kom in sista två och körde en block en avgörande nickrensning. Strålande fingertopp av ten Hag. 
• Casemiros återhämtning efter supermissen vid 0-1 var härlig att skåda. Brassen viisade vilken repertoar han har och gick från 4 av 10 i betyg till 8 av 10 bara så där. Besitter en repertoar ingen annan defensiv mittfältare i klubben har. Måste vara given i alla matcher framöver. 
• Luke Shaw. Malacias intåg verkar ha gett honom en välbehövlig boost. Mot Everton spelade han som den Shaw jag trodde vi skulle få se under alla dessa år sen han som tonåring skrev på. Full fart uppåt, full fart hemåt, läste spelet skickligt och låg rätt i positionerna. 

Stort plus:

• Även om Everton var generöst med att ge United bollen så såg gästerna trygga ut, både i försvars- och anfallsspelet. 
• Cristiano Ronaldo i det läget är mål 11 gånger av 10. Oavsett hur spelet i övrigt ser ut eller hur gammal han blir kan man lita på det. Och 700 klubblagsmål skojar man inte bort. 
• Antony gjorde totalt sett sin bästa insats i United. Inte bara för målet utanför övriga spelet. Han fick mer utrymme också när ten Hag valde att flytta in Dalot i banan i offensiven. 

Inte okej:

• Dalots passningsspel. Alldeles för svart eller vitt. Får inte chansa som han gjorde i uppspelsfasen. Han har växt enormt under hösten, men det finns så klart en hel del att finjustera. 
• Casemiros Pogba-bolltapp i början. Så får man inte göra. 
• Handsregeln. Fotbollen måste tydligen alltid ha den i fokus, varje säsong. Ingen hands på Arsenalspelaren timmarna innan, och ingen på Antonio som tog med bollen på liknande sätt. Men Rashfords var alltså hands. Obegripligt. Och det ännu sjukare är att det förmodligen hade räknats om han passat bollen till en medspelare som gjort mål i stället. 
• Nu gjorde ju visserligen Martial en assist, men att han startade trots att han haltade av efter uppvärmningen visar knappast på någon självinsikt, vare sig från honom eller ledningen. 

Slutligen:

• Två raka vinster efter slakten på Etihad visar att ten Hags United har förmågan att komma igen efter att ha fått självförtroendet mörbultat. Det lovar gott. 
• Gör inte motståndarna oproportionerligt många drömmål mot United?
• Att Onana protesterade mot sitt gula efter överfallet på Antony kan ha varit bland det märkligaste jag sett. Det fanns liksom inga tvivel och det var närmare rött än inget gult. Osannolikt underlig reaktion. Och sen kom Gordon med nästa vårdslösa tackling och blev lika upprörd han.  

Efter förnedringen på Etihad senast – och en knapp vinst på Cypern i någon av de lägre Uefatävlingarna – är det dags för United att återvända till Premier League för att spela klockan 20 en söndag?!

Oh well.

Det lutar väl åt ännu en säsong i bakvattnet och med ”hopp” om en återkomst till titelrace om några år igen. Ibland känns det lönlöst, men – som det heter – det är som det är. Vi nöter på och det ska väl ändå inte gå 26 år en gång till? Eller?

För att få en blick i hur stor skillnaden varit – och fortfarande är – mellan dagens United och lagen ovanför kan vi bara göra något så enkelt som att titta på offensiven hos city kontra ”offensiven” hos United. Sen hösten 2018 har city gjort 412 ligamål. United har gjort 272.

Våra blå grannar har alltså gjort ETTHUNDRAFYRTIO fler mål i ligan på drygt fyra säsonger. Det är nästan ett mål mer. Varje match. I fyra år. Om inte det säger något så säger ingenting någonting någonsin. Det är en enorm övervikt och att United, kanske världens största fotbollsföretag, ska vara inne på sin tionde säsong utan att ha en chans att vinna ligan är förbluffande.

Men vi fans traskar oförtrutet på och i kväll väntar Everton. Erik ten Hag har precis som väntat tagit över stafettpinnen i berg- och dalbaneracet och med tanke på den senaste tidens insatser borde det vara dags att sakta klättra uppåt. Så länge inte Snorungen spelar har vi också chansen. Rashford och Martial såg ut som prime Tev-z-Rooney eller Yorke-Cole i perioder i andra halvlek mot mäktiga Omonia senast, så jag hoppas att båda startar.

Sen kanske det kan vara läge att ge Casemiro fem-sex matcher att visa om han är så duktig som det påstås.

Och: Jadon Sancho. Man glömmer lätt bort att han också hämtades in för sisådär miljarden och även om man måste vara blind för att inte se potentialen är det fortfarande ingen social verksamhet Uniteds fotbollsdel av företaget pysslar med. Han måste börja vara konsekvent typ 25 procent bättrre.

Jag tror på 1-1 i kväll.

Casemiro från 30 meter nätar för våra pojkar. Alltid något.

Man trodde ju att förra säsongens slakter var det värsta man upplevt som Unitedsupporter. Och visst, det är ju alltid värre att förnedras på hemmaplan, men det här var bland det mest pinsamma jag sett. 

Herre min skapare, vilken fullständig massaker det var på Eastlands. Och det värsta var ju att den var helt rättvis!  

I nuläget är det osannolikt svårt att föreställa sig att United någon gång ska kunna passera grannarna och bli bäst i stan igen. 

Men ge upp? Nej, nej. Det går ju inte, som vi alla vet. 

Unitedklass:

• 1-4-målet.
• Rött-svart-svart. Vi borde – trots förlusten – alltid spela i den kombinationen. Obestridligt bäst och vackrast. 

Sanslöst bedrövligt: 

• Vi hittade alldeles för många detaljer i spelet som inte håller tillräckligt hög nivå. Exempel: Som att sätta passningarna på rätt spelare istället för att spela mellan två medspelare. Och passningarna överlag. Okej, City vet vad dom gör och vad dom ska göra i de flesta situationer, men det är inte för mycket att kräva att man ska kunna slå en passning på fem meter till en medspelare och hitta rätt positioner både defensivt och offensivt? 
• City är ett riktigt bra lag, men titta på hur andra lag klarat sig på Eastlands innan derbyt? Inget annat lag har blivit slaktat på samma sätt som detta United blev. Om vi trodde att United skulle klara oss bättre än förra säsongen hade vi fel. Otroligt fel. Klasskillnaden är fortsatt enorm, trots att vi bara har landslagsspelare från bland annat England, Portugal, Brasilien och Frankrike på planen. 
• Erik ten Hag och United hade inte skuggan av en chans. Men tittar vi spelare för spelare mellan lagen kan man ju argumentera för att lagen har hyfsat jämbördiga spelare på många positioner – och ändå är det som att se två lag där det ena är som ett självspelande piano och det andra ihopsatt av elva spelare som man plockat in från publiken fem minuter innan avspark.
• Och det för oss in oss på inställningen. Var fanns aggressiviteten? The grit? Hur kan de Bruyne få springa förbi och igenom tre spelare utan att någon ens trycker omkull honom? 
• Marcus Rashford blev utsedd till månadens spelare i september, men kan ha varit sämst på planen (i stor bortakonkurrens) denna eftermiddag. 

Frågetecken: 

• Hur kan Casemiro vara fortsatt bänkad? Har United alltså värvat en 700-miljonersspelare för att nöta bänken en hel höst? Hur usel kan han vara på träningarna? Ju fler gånger han får sporadiska minuter här och där, desto längre tid lär det ta för honom att slussas in.  
• Hur kan City fortfarande, i ledning med 6-1 i matchminut 75, fortfarande springa mer och vilja mer än United? Jag förstår inte. 
• Vad förväntar sig ten Hag ska hända om Eriksen markerar Haaland på hörna? Att dansken med sin matchande fysik ska plocka bort norrmannen? Skit i att Varane är ute tillfälligt på grund av skada, professionella spelare ska väl kunna lösa sånt ändå?!

Sist:

• Raphael Varane-Lisandro Martinez-partnerskapet var väl hyfsat sönderskjutet redan innan Varanes skada, men med tanke på att fransmannen än en gång gick sönder lär det få dröja innan vi får se det igen. Skulle inte förvåna mig om vi får Lindelöf-Maguire inom kort heller…
• Tack och lov är det match efter match som gäller de kommande fyra veckorna. Dags att gräva upp sig ur gropen av självömkan snabbt, alltså. Framförallt för spelarna, men även för oss supportrar. 
• Vi ska givetvis komma ihåg att Guardiola och hans lag har haft sjukt mycket längre tid på sig att spela ihop ett system som passar både nya och gamla spelare som handen i handsken. Erik ten Hag har endast haft några månader. Det förklarar en hel del av det som hände på planen, men samtidigt förklarar det inte allt. Spelarna har en hel del soul-searching att göra innan torsdag.