Från enorm torka till en skyfall.

Uniteds fortsatta säsong blir minst sagt intensiv. Typ inga matcher senaste veckorna till att nu brassa av NIO på FYRA veckor är ingenting annat än sinnessjukt. Visst, det är inte Liverpool borta på söndagen och Arsenal borta på måndagen-klass, men det är orimligt.

Med ett normalt land som VM-arrangör hade det inte sett ut så här, men eftersom Fifa inte (heller) kan säga nej till oljepengar så ser det ut som det gör.

Och egentligen vill man ju se United spela (bra) så ofta som möjligt. Just nu känns det som att det varit pandemi- eller sommaruppehåll och att det inte ska spelas matcher på flera veckor till. Fast det ska det ju och först ut är våra noisy neighbours.

Efter resultatmässiga – och i viss mån även spelmässiga – styrkebesked mot både Liverpool och Arsenal får United bekänna färg ytterligare en gång mot på papperet hyfsat motstånd.

Förväntningarna då? Eftersom det spelas på den blåa sidan av stan är de inte lika höga som de hade varit annars. Eriks United har dock visat sig påminna en del om Solskjaers prime-kontrings-United, så det är inte uteslutet med en skräll.

Nu är ju både Rashford och Martial sannolikt borta från matchen (åtminstone från att starta), vilket innebär att truppens kanske svagaste offensiva spelare av de offensiva spelarna sannolikt får starta och då sjunker chanserna till vinst drastiskt. Med Snorungen på topp är United kanske 25 procent svagare än utan honom. Det är egentligen osannolikt att det kan vara så, men en snart 38-årig Cristiano Ronaldo är i dag en belastning i United. Det säger en del när man blir glad av att tänka sig Martial starta i stället.

Det kommer alltså att ha gått 31 dagar mellan Uniteds ligamatcher och frågan hur rostigt det kommer att vara. För antingen kommer spelarna att vara som främlingar för varandra eller så har dessa fyra träningsveckor gjort att de svetsats samman än mer. I positiv andra föreställer jag mig att det senare alternativet är det vi blir vittnen till på söndag.

Oavsett facit är det två spelare jag är extra nyfiken på: Anthony och Casemiro. Miljardmannen från Ajax har inte haft så mycket tid att glänsa efter sitt debutmål, och ja, jag vet att det kan ta tid att anpassa sig blabla osv, men det kan knappast komma ett bättre läge än i oktober. Nio matcher på fyra veckor lär han knappast få att spela, men gissningsvis majoriteten av dom, och vi ska – ny eller inte – ha mycket höga krav på honom.

Och så har vi den hittills till största delen bänkvärmande brassen, som alltså ”måste anpassa sig” bättre för att kunna ta Scott McTominays plats på innermittfältet. På avstånd låter det givetvis som ett skämt, men det är så Erik (jag skriver inte ten Hag eftersom det bär emot att använda gemen begynnelsebokstav på en person) har uttryckt det. Nu har brassen haft en månad till på sig att ”anpassa sig” och klarar han inte av att vara ordinarie från och med söndag lär han aldrig göra det.

Okej, McTominay har hållit en oväntat hyfsad nivå so far, men det är Scott McTominay vi pratar om. Det är 2020-talets John O’Shea. Casemiro ska vara 20-talets motsvarighet till typ Michael Essien. Och hur mycket jag än diggade Jompa O så var trots allt Essien klasser bättre. Kan inte brassen ta en plats i det här defensiva mittfältet är det någonting som är galet på många ställen.

Men den jag litar på mest för att briljera på Etihad är allas våra nya favoritdansk. Sällan har jag sett en spelare ta mer plats på ett positivt sätt så snabbt i United än Christian Eriksen.

Det trodde jag ärligt talat inte.

Det bästa med så många matcher på så kort tid? Mindre tid att sörja efter fiaskon. För oavsett hur lovande det sett ut stundtals kan vi fortsatt räkna med berg- och dalbana ett bra tag framöver.

En tant i England har dött och det har inneburit att fotbollen/United fått ta ligauppehåll på obestämd tid. Britterna lägger stor vikt vid sina traditioner och det får man respektera, men man får även kritisera det (om man inte är britt i alla fall) hur mycket man vill.

Det är hyckleriet som är det värsta. Att rugbyn och cricketen tillåts spela medan fotbollen till varje pris ska, ja, vad ska dom göra egentligen? Ligga hemma och tänka på hur deras liv under drottningen förändrats? Och till råga på allt ska vissa matcher spelas i helgen, men på Old Trafford ska det vara tomt. Förklaringen är att Greater Manchester Police lånar ut så många poliser till måndagens begravning i London (och London har bara 34 000 poliser) att det inte går att genomföra matchen.

Trist, men samtidigt kan man ju vända på det till något positivt: Inga blir skadade, de som är skadade får ytterligare chans att komma tillbaka och ten Hag får jobba vidare med att implementera sina spelidéer på Carrington, med några få uppehåll för spel i Europas B-turnering.

Och i mina ögon är nyckeln till mycket av detta Raphaël Varane. Fransosen hade en ojämn första säsong – i den värsta säsongen på eoner – i United, men har sen Lisandro Martinez ankomst sett ut som den ledare han behöver vara. Varane är 29 år och har rimligen åtminstone fyra-fem säsonger (skador borträknade) på toppen kvar. Nu slipper han den allt annat än stabile Maguire och växer för varje gång jag ser honom. Han är nyckeln till hur framgångsrik Uniteds säsong kommer att bli. För framåt kan vi fortfarande göra mål, men det är i defensiven United behöver fortsätta förbättras. Jag får lite Rio-vibbar och det är aldrig fel.

• I går var det match i Moldavien av alla ställen, i en turnering som jag fortfarande inte tar på allvar. Ovärdigt. Kul i alla fall att se att Unitedfansen smugglat med sig banderoller de bara kan drömma om att få behålla inne på Old Trafford.
• Jag läser Matt Dickinsons bok om trippelsäsongen 1999 och den kan varmt rekommenderas. En minnesvärd episod ur den är när Teddy Sheringham minns en utekväll med laget och hur en tankad Roy Keane, i minibussen på väg hem, plötsligt brister ut i ”Why don’t you fuck off back to London in your red Ferrari?!” och spelarna ryker nästan ihop. Dagen efter är Sheringham beredd på fajt, men Keane går bara förbi honom utan ett ord. Sen säger han inte ett ord till Sheringham på 3,5 år, då Sheringham till slut ”fucks off back to London”. Otroligt.

Uniteds transfersommar är till slut över. Vi är väldigt vana vid att det tragglas när det kommer till övergångar och den här gången gick man alltså från de Jong till Arnautovic till 1,2 miljarder för Antony. Så där som man gör om man är världens största fotbollsaffärsverksamhet. 

För att försöka tänka på någonting annat använder vi långtidsminnet en sväng. Och eftersom bloggen som bekant inte gör Europa League får vi här det mastigaste inlägget hittills, som avslutning på en fyra delar lång återblick.

Bloggen har tittat i backspegeln på samtliga Unitedtransfersomrar-/vintrar sedan 1992. Och vi gör det i fyra omgångar: #1 handlade om åren 1992-1999 (och återfinns så klart i arkivet). #2 tog hand om åren 1999-2005, #3 om åren från 2005-2013 och #4 tar oss nu med på resan post-Fergie – från 2013 till dags dato.

Och nu blev det långt. Det har värvats en hel jäkla massa spelare sen Alexander den Store flyttade upp till hedersläktaren.

Betänk på att jag skiter i vilka som drar. Här handlar det rent krasst om utfall av inköpen.

Betygskala på transfertotalen (med referenser)

1. (Alex Büttner)
2. (Fabien Barthez)
3. (Nani)
4. (Teddy Sheringham)
5. (Nemanja Vidic)

2013-14

Guillermo Varela – oklart

Marouane Fellaini – 27,5 mille

Saidy Janko – oklart

Juan Mata – 37,1 mille

Kommentar: Jävlarimej vilken start ”The Chosen One” fick här. Afrotanken kom först när deadlinen var nära (och till ett mycket högre pris) – och det var allt. Mata kom först i januarihelikoptern så förutsättningarna från Fergie var att ”fortsätt trolla med knäna som jag gjorde”.

Afrotanken var bäst i världen på att ta ner bollar på bröstet, men det can only take you so far. Han var en spelartyp som passade lika bra för United som jag passar som Leonardo di Caprios flickvän. Han blev snabbt en måltavla för Moyes misslyckande och även om han var stundtals nyttig så var han ju för dålig. Alldeles för dålig. Det finns ju en anledning till att han flyttade till Kina efteråt.

Saidy Janko och Guillermo Varela försvann i bruset, som så många andra.

Juans helikopter landade i vinterfönstret och sällan har väl en mer älskvärd person anlänt till klubben. Nu, nio år senare, har han lämnat efter att de sista åren varit mycket i periferin. Men jag vidhåller att spanjoren inte bara var den till synes trevligaste personen i laget, utan åtminstone topp 3 när det handlar om avslutningar.

Betyg: 1. Mata i all ära, men annars? Herregud. Visserligen vann Fergie titeln året innan, men han var som bekant one of a kind och den kvartett värvningar som Moyes fick försöka ta över med var inte top of the foodchain om vi säger så.

2014-15

Ander Herrera – 29 mille

Luke Shaw – 30 mille

Vanja Milinkovic-Savic – 1,75 mille

Marcos Rojo – 16 mille

Ángel di María – 59,7 mille

Daley Blind – 14 mille

Timothy Fosu-Mensah – 300k

Victór Valdés – fri transfer

Sadiq el-Fitouri – oklart

Kommentar: Här förändrades Uniteds värvningsstrategi för all framtid. 18 spelare försvann – däribland Dat Guy till Arsenal – och 9 anslöt. United var inte längre klubben som varvade (värvade) unga löften med någon eller några med högre prislapp. Nope, nu var affärsverksamheten i full flow. 5 spelare kostade 14 miljoner pund eller mer – med argentinaren från Real som grädde på moset. En utveckling som tvingats på med tanke på Chelseas och citys till synes outsinliga kassakistor. En utveckling som var lika väntad som oönskad från mitt håll.

Ander Herreras övergång kantades av fejkadvokater i Bilbao och var väl egentligen den mediala starten av det vi fortfarande upplever med Uniteds enorma inkompetens på transfermarknaden. Väl på plats sprang han – hittade ett okej samarbete med Mata – och sprang lite till och så sprang han hela vägen till oljepengarna i Paris.

Luke Shaws karriär i klubben har ju inte alls blivit den han och vi hoppades på. Visst, nästa år firar han tio år i United, men i hur många matcher kan vi säga att vi ba ”wow, vilken enastående värvning den där Shaw var?!”. Jag minns egentligen ingen.

Vår egen toastmaster från Sydamerika hade en märklig tid i klubben. Och så oerhört märkligt att ha två Unitedspelare som drar korsbandet i samma match.

Det känns surrealistiskt att Victór Valdés har spelat i United. Det tycker nog han också.

I Timothy Fosu-Mensah kunde man se vad United ville ha. Speed, styrka och upp-och-ned längs kanten. Men det fanns inga spetskvalitéer så han seglade ut i icke-Unitedvärlden.

Milinkovic-Savic är ”fel” broder i klubben. Spelade heller aldrig då han inte fick något arbetstillstånd.

Di Ma–a nämner vi bara med namn och inget mer.

Betyg: 1. Hur man kan spendera så mycket på så många utan att träffa rätt är ett mysterium. Visst, Herrera var en rivig figur som blev en publikfavorit (tack vare löpstilen?) men i övrigt? Bedrövligt.

2015-16

Memphis Depay – 31 mille

Matteo Darmian – 12,7 mille

Bastian Schweinsteiger –14,5 mille

Morgan Schneiderlin – 24 mille

Sergio Romero – fri transfer

Anthony Martial – 36 mille

Regan Poole – oklart

Kommentar: Åh, herregud, vilket UPPSJÖ av misslyckade transfers. Dödgrävaren visste verkligen hur man hittade dom.

Rapparen Memphis Depay anlände från Eindhoven med höga förväntningar. Dom försvann snabbt. All cred till honom för att han fick fart på karriären i Frankrike – för att sen sabba den igen och gå till ett lag han inte hade i att göra.

Matteo Darmian inledde strålande, men kom ganska snabbt in i Unitedsvängen med medelmåttiga insatser och skeppades iväg under tystnad.

Tyske multimästaren Bastian Schweinsteiger anlände med lite lägre förväntningar. Dom blev aldrig högre. Men han twittrar fortfarande om United. Alltid nåt.

Morgan Schneiderlin hade skaffat sig ett gott rykte för sina insatser i Southampton. Han försvann ganska snabbt till Everton med ett sämre sådant.

Regan Poole låter vi bli då han aldrig behövde skämma ut sig i A-lagsverksamhet.

Sergio Romero var en sjukt överskattad andrekeeper under sin tid i United. Han var ständigt redo för att göra ett obegripligt misstag – och dessutom gick han alltid ut sist på planen. Det ska inte en målvakt göra.

”Oh yes! Welcome to Manchester United! Anthony Martial!”. Martin Tylers speedade Arne Hegerfors-esque kommenterande när fransosen sänkte Liverpool i sin debut glöms inte i första taget. Inte heller när han var som bäst. Tyvärr var – och är – han ”som bäst” i kanske 2 av 13 matcher. Nu är tanken att han, 2022, ska leda ten Hag in i en ny era och förlåt mig men hur fan ska det gå? Han har 5 mål på sina 40 senaste ligamatcher i United och Sevill, blev utlånad till

Betyg: 1,5. Herregud, så här i efterhand, kan man undra vad som egentligen hände. Betyget blir inte det lägsta med tanke på att vi trots allt fått ut lite av Martial. I övrigt borde en sån här drös med fiaskon ha resulterat i massuppsägningar.

2016-17

Eric Bailly – 30 mille

Zlatan Ibrahimovic – fri transfer

Henrik Mkhitaryan – 30 mille

Paul Pogba – 89 mille

Kommentar: 150 miljoner pund och en ”gratis” Zlatan.

Den kufiske Eric Bailly kom att spela totalt 70 ligamatcher på sex säsonger innan till slut skeppades iväg – endast ett år efter att klubben förlängde hans kontrakt … En mittback i Rojos still när det handlar om att stå för det oväntade. Tyvärr är inte det oväntade nog för att lyckas i United, och Bailly gjorde alltför sällan det väntade.

Zlatan vann några cuper, det är det han brukar göra, och skytteligan och får väl anses som en bra värvning på det stora hela. Självklart kom han till United utan att ha haft några allvarligare skador tidigare för att sen dra korsbandet (i samma match som Rojo!). Och så var hans korta tid i Manchester över.

Det har inte kryllat av armenier på Old Trafford, men vi har åtminstone haft en. Mittfältaren med deet svårstavade efternamnet var en av tre Mino Raiola-övergångar till ett Fergie-löst (Sir Alex avskydde som bekant Raiola) United och han gjorde ett drömmål (offside, men det räknades och var innan VAR) och försvann sen för att hans agent ville ha mer övergångspengar.

Paul Pogba då. Han förnekade häromdagen att han använt ”witchcraft” för att kasta en förbannelse över Kylian Mbappe. Räcker så.

Betyg: 1,5. 150 miljoner pund – 1,8 miljarder – för tre spelare som i princip inte gjorde laget särskilt mycket bättre är ju katastrofalt.

2017-18

Victor Lindelöf – 31 mille

Romelu Lukaku – 75 mille

Nemanja Matic – 40 mille

Alexis Sanchez – 35 mille

Kommentar: Ytterligare 181 miljoner pund – i runda slänger 2 miljarder – slantades upp den här transfervändan. Och även om det inte var ett monumentalt fiasko på alla fyra pjäser så är det i alla fall en som sticker ut.

Alexis Beethoven Sanchez trallade in via tangenter och vi trodde att vi fått en liten juvel till vår samling med trubbiga legobitar. Men han jobbade i stället in sig på topp 3 av de sämsta nyförvärv (sett till pris och förväntningar) United gjort de senaste tio åren. Om Cantona verkligen var valuta för pengarna en gång i tiden var Sanchez på raka motsatsen av skalan.

Victor Lindelöf är efter Shaw, De Gea och Martial den i matchtruppen som varit längst i klubben och får väl anses vara en av klubbens fanbärare nuförtiden. Men frågan är inte om hans tid som 35-40-matcher-spelare är över. Och skulle vi ge Vigge ett betyg för hans tid i klubben är det svårt att komma över 2.

Romelu Lukaku var en prestigevärvning för Mourinho, och belgaren var helt okej (sin usla förstatouch till trots) under en säsong. Sen gick det bara nedför och det slutade med att han vägrade träna med klubben och så var det med det.

Nemanja Matic gjorde fem säsonger i klubben och ett par hyggliga insatser. Men han tog samtidigt kladdandet på bollen till en ny nivå och borde kanske ha slussats ut efter två år i stället för efter fem.

Betyg: 1. Spenderar man 110 miljoner pund på Lukaku och Sanchez och får ut så lite är det ingenting annat än sinnessjukt dåligt. Jag vill inte ens tänka på hur många extra miljoner det handlar om i löner.

2018-19

Diogo Dalot – 19 mille

Paul Woolston – fri transfer

Fred – 50 mille

Lee Grant – fri transfer

Kommentar: Omg. Nu har ju visserligen Dalot sett mer och mer ut som en ytterback det skulle gå att förlita sig på, men det är alltså fyra år senare. Halvmiljarden för Fred kan aldrig någonsin anses som ”money well spent” om han nu inte går och vinner Ballon d’or två år i rad.

Lee Grant var ju verkligen en frisk fläkt.

Paul Woolston tvingades tyvärr lägga ned karriären tidigare i år på grund av skador.

Betyg: 1,5. Enkom för att Fred och Dalot inte varit totala misslyckanden på sistone. Kan sänkas eller höjas i en framtida blogg.

2019-20

Daniel James – 25 mille

Aaron Wan-Bissaka – 50 mille

Harry Maguire – 80 mille

Bruno Fernandes – 47 mille

Nathan Bishop – oklart

Kommentar: Så slantades fansens och sponsorers pengar upp igen och det mest remarkabla är ju att scoutingverksamheten faktiskt träffade rätt på en spelare.

Bruno Fernandes må varit hur blek som helst senaste sju-åtta månaderna, men hans första halva som Unitedspelare var ingenting annat än remarkabel. Det bästa nyförvärvet sen Alexander försvann.

När det gäller Aaron Wan-Bissaka är det lätt att dras med i tanken att hans glidtacklande gör honom till en schysst ytterback. Man kan å andra sidan vända på det till att han alltid är felplacerad eftersom han måste tackla. Fick Valencia att framstå som prime Cafú.

Kaptenen – KAPTENEN – Harry Maguire platsar inte längre i förstaelvan och det gjorde han ju egentligen inte heller när han platsade i förstaelvan. Mittbacken, vars övergångssumma betalade för Leicesters nya träningsanläggning, har med rätta fått utstå mycket kritik sen han anlände. I vissa lägen har han fått för mycket, i andra för lite. Klart är i alla fall att han aldrig varit bra nog att leda United till en ny storhetstid.

Vi får svårt att hitta snabbare yttrar än Daniel James, men hans resa efter sin korta tid på Old Trafford säger också en del. Först till Leeds och nu utlånad till Fulham.

Nathan Bishop lär aldrig få spela en match i klubben. 22-årig keeper som dock lär ha några lag att välja bland när han oundvikligen söker sig vidare.

Betyg: 2. Bruno allena drar upp detta.

2020-21

Donny van de Beek – 35 mille

Alex Telles – 15,4 mille

Edinson Cavani – fri transfer

Facundo Pellistri – 9 mille

Amad Diallo – 37 mille

Kommentar: Ännu en transfertid – ännu flera som inte borde ha köpts in.

Vi kan börja med Donny van de Beek som nu har haft tre managers som inte startar honom. Blir han inte såld i januari eller kommande sommar lär han bli en Phil Jones-figur, och ingen vill bli en ny Phil Jones.

Alex Telles har teknik ingen annan vänsterback i ligan har, men han kan tyvärr inte spela vänsterback. Büttnernivå.

Edinson Cavanis första säsong i klubben var strålande, men sen orkade han inte bry sig längre utan stannade hemma i Uruguay och lirade med landslaget i stället. Oförskämt.

Pellistri har spelat fler matcher med Uruguays A-landslag än med Uniteds A-lag. Juryn är fortfarande i överläggning gällande honom, men jag har oerhört svårt att se honom få en karriär i United. Blir 21 i höst och klocka tickar.

Amad Diallo skeppades iväg till Rangers och gjorde inget avtryck så då görs ett nytt försök – i Sunderland. Alltså, nej. 400+ miljoner rakt ner i Marianergraven.

Betyg: 1,5. Endast tack vare Cavanis fina förstasäsong. I övrigt katastrofalt. Igen.

2021-22

Tom Heaton – fri transfer

Cristiano Ronaldo – 12,8 mille

Jadon Sancho – 73 mille

Raphaël Varane  – 34 mille

Kommentar:

Betyg: TBA. Ronaldos målskörd får godkänt första säsongen. Sancho och Varane kom knappast upp i något som kan liknas vid godkänt betyg, men har inlett 2022/23 bra mycket bättre. Tom Heaton var aldrig tänkt som någonting annat än en av två målvakter på bänken.

2022-23

Casemiro – 70 mille

Antony – 86 mille

Christian Eriksen – fri transfer

Lisandro Martinez – 56,7 mille

Tyrell Malcia – 14,7 mille

Betyg: 5? Hoppet lever. 

Så. Det var samtliga transfers United gjort sedan 1992, oräknat de spelare som kommit in i klubben i ung ålder och jobbat sig in i A-laget (lex Rashford & co). Vi kan konstatera att misslyckandena det senaste decenniet är överlägset fler än succéerna. 17 miljarder har lagts ut på rena spelarinköp (lönerna icke inräknade) sen 2013 och att man kan vara så ofattbart usla på ett hitta spelare som göra stora avtryck i United är anmärkningsvärt.

17 miljarder för ett par cuptitlar. Herregud.

Martinez, Antony och Casemiro i all ära.

Men det var killen som kom på fri transfer som lyste allra starkast på Old Trafford i 3-1-vinsten mot Arsenal.

Allas våra nya favoritdansk Christian Eriksen var magnifik.

Exceptionellt: 

• Christian Eriksen, som sagt. Inblandad i samtliga tre mål från sin djupa position bredvid McTominay. Först en genomskärare till Bruno som satte fart på 1-0, sen samma visa vid 2-1 och när Rashford avgjorde med 3-1 stack han i djupled. Inte nog med hans spelförståelse – hans fysik imponerar nästan lika mycket. En exceptionell spelare. 
• Marcus Rashford hade en fullständigt katastrofal säsong efter EM-finalbesvikelsen. Spelmässigt har han kanske inte varit sensationell nu heller, men han levererar äntligen. Senast var han strålande i 15-20 minuter, mot Arsenal lämnade han planen med tre poäng utan att spela särskilt övertygande. Men jag har hellre en icke bra Rashford som ger oss poäng än en som bara spelar dåligt. Och tre poäng mot Arsenal är ingenting annat än exceptionellt.
• Moralen. Efter Brentford – och med fjolåret i bakhuvudet – var det svårt att se den här gruppen spelare ta sig i kragen och bilda denna till synes starka sammanhållning. Spelarna peppar varandra, Bruno gnäller mest på domaren och inte på medspelare och man firar även brytningar och rensningar som om de vore mål. Dom verkar må bra tillsammans, äntligen. 

Unitedklass:

• Första 15, i princip hela vägen till Ödegaards (med all rätt) bortdömda mål, var det bara ett lag på planen. Och trots att Arsenal ägde matchen i princip därefter så fann man förmågan att utnyttja gästernas brist på koncentration vid två tillfällen efter det. I ärlighetens namn så var det ingen 3-1-vinst sett till spelet, men det svåraste som finns i fotboll är ju att göra mål. 
• DDG har äntligen sluppit slå korta bollar i uppspelsfasen och kan fokusera på det han kan bäst: Linjespelet. Fina räddningar idag igen och jag gissar vilt att han trivs bättre med nuvarande backlinje än med de varianter han haft de senaste åren. 

Frågetecken:

• Nu ber vi för att Lisandro Martinez inte redan ska göra mittbacksdelen av Uniteds rehabavdelning till sin. Men det är klart man blir orolig med tanke på historiken. 
• Managern förklarade inför matchen att Casemiro fortfarande behöver “anpassa sig” till hans sätt att spela fotboll, och därför inte ingick i startelvan. Självklart har han en tanke med det, men man funderar ju lite till mans hur en spelare med Casemiros bucklor och erfarenhet inte skulle kunna göra det tämligen fort? 
• Än en gång: Hur länge tänker sig Harry Maguire att han kan sitta på bänken? Kaptenen har ett VM om bara några månader och jag tvivlar på att Southgate startar honom om han fortsätter få tiominuters-cameos som mot Arsenal. 

Antony watch:

• Brassen fick chansen redan några dagar efter sin miljardövergång och vad mer kan man begära än att han inleder sin karriär på Old Trafford med att göra ledningsmålet mot Arsenal. 
• Domaren skällde på honom för att han firade för mycket framför Arsenalklacken? Var det så var det ju fint på något sätt. 
• Han inledde med att tidigt dra på sig två spelare och klacka sig ur situationen. Jag gissar att han kommer att bli en sån där spelare United alltid ska ha: En sån som direkt höjer pulsen hos fansen bara när han får bollen, rättvänd, med fart på motståndarnas planhalva. 

Sist:

• Brunos fina assists i all ära, men det här med hans filmande bör få ett slut, både för hans eget och för lagets skull. Han har nu hamnat i ett läge där man/domaren inte tror att han blir nedsparkad när han verkligen blir det. 
• Om det var lite suspekt att sätta in Ronaldo och plocka Antony (inte mycket mer än att Arsenal kvitterade direkt blev effekten av det) så kan vi ju tacka Arteta för än mer suspekta byten. Efter dom hade Arsenal egentligen ingenting att komma med. Under tiden kontrade ten Hag med Fred och det tippade över favören till United igen. 
• Sociedad i den där europeiska ligan härnäst och sen blir nästa riktigt intressanta möte borta på Selhurst Park. Där kommer ten Hag att testas igen. Precis som varje ligamatch resten av säsongen. 
• Apropå Ronaldo har jag sällan se någon så arg över att inte “få” göra mål när hans lag leder med två bollar och det återstår några minuter av matchen. 

Tre raka segrar. 

Det är knappt man minns när det hände senast!

Och även om Uniteds anfallsspel var sisådär så fortsätter defensiven att imponera med 1-0 i Leicester.

Briljant:

• Ännu en trea – ännu en nolla! Sen Martinez-Varane klev in i handlingen har mittlåset sett mer stabilt ut än på flera säsonger. Inte bara har argentinaren kommit in och givit laget en annan dimension, utan fransmannen har lyft sig några steg med sin nye partner. 
• Målet var omställnings-United när man är som bäst. Snabba i tanken, snabba med bollen. Man får aldrig ett bättre läge, med passningen och vinkeln, att gå runt målvakten än det Sancho fick. Men det ska göras också! 
• Kroppspråket och attityden! United gick all NBA och började brösta varandra vid lyckade rensningar och brytningar och I love it! Jag vill påstå att det är Martinez som inspirerat till detta. (Jag har svårt att se Maguire pyssla med sånt här)

Stabilt:

• Diogo Dalot börjar alltmer faktiskt bli en stabil högerback. Visst är han fortfarande naiv och bolltittande ibland, men mot Leicester höll han högre jämnhet och klass än jag kanske sett honom någon gång tidigare. 
• Strukturen. Det går inte lika lätt att bara ta bollen och springa rakt igenom United. Man kan se hur ten Hag försökt få till en defensiv som sitter och där samtliga spelare deltar. Leicester skapade i princip ingenting första 60 minuterna och därefter var väl Maddisons frispark den ende hyfsade målchans man hade. 
• Det går nästan att ta på De Geas lättnad att han numera slipper spela ut bollen vid insparkar och kan dra det långt. Vi sparar säkert en handfull insläppta på en säsong om det fortsätter. 

Förbättringspotential finns:

• Jag vidhåller att Bruno Fernandes inte gjort en Bruno 2020-21-insats sen han skrev på nytt kontrakt i början av året. Och det gjorde han inte heller mot Leicester. Han spred passningar till höger och vänster och gör det enkla alldeles för svårt ibland. Kaptensbindeln som tynger honom? 
• Marcus Rashford gjorde en finfin första kvart – och spelade även fram till 1-0 – men sen var det den förvirrade Rashford vi såg resten av matchen. Strikerproblemet är verkligt i klubben med en ur-slag-Rashford, en skadedrabbade Martial och så en femfaldig Ballon d’or-vinnare som egentligen inte vill vara i klubben. Återstår att se om den tredje Antony kan skaka liv i någon av de tre.
• Anthony Elanga kunde ha blivit utbytt redan i paus. En av de blekare insatser jag sett av svensken som såg alldeles för försiktig ut. 
• Offensiven. Det borde ha gått och skapa mer, men så länge vi vinner kan vi mest se det som ett “till-senare”-problem. 

Sist:

• Leicester har visserligen tappat några tunga namn, men jösses vad bleka dom var. 
• Casemiro bör rimligen ha “sparats” till Arsenal, va? 
• Två målvakter på bänken är ju oerhört märkligt om det inte fanns någon logisk förklaring, vilket man får utgå ifrån.
• När möttes United och Arsenal senast med ett av lagen som serieledare? 
• Två raka nollor var faktiskt första gången sen december. 

Leicester är seriens sämsta lag just nu.

United har vunnit två raka för första gången sen förra årtusendet.

Ser ni varningssignalerna inför matchen i kväll? Sånt här gillar jag inte. Samtidigt har förväntningarna på laget varit så låga under så lång tid att det ska mycket till för att man ska bli besviken. Southampton borta gav inte heller fog för att tro på någon stabilitet än.

Mannen som indirekt byggde deras nya träningsanläggning – modernare än Carrington så klart – bör givetvis fortsätta nöta bänk. Men jag har en känsla av att ten Hag – med bara tre dagar till serieledarna – kan möblera om lite i elvan. Och eftersom Maguire inte såldes kan kaptenen knappast bara spela i ligacupen – eller? Liknande resonemang kan man ha kring Luke Shaw.

Framåt har Rashford varit lika het som jag är i dejtingsvängen och även om jag inte vill se Ronaldo överhuvudtaget kan jag tänka mig att det här är en match ten Hag startar honom i.

Våra två senaste nyförvärv, Antony och Dubravka, är inte aktuella förrän till helgens match. Jag är spänd på att se hur mycket Dubravka kan pressa De Gea. Och kraven på 1,3-miljardersmannen återstår att se.

Anyways, här kommer tombolan!

DDG

AWB – Maguire – Varane – Shaw

Fred – Casemiro

Rashford – Bruno – Sancho

Snorungen

De Tre Kraven:

1. Att Sancho skapar minst tre chanser.
2. Att Bruno slutar agera Pogba på egen planhalva.
3. Att Casemiro är bättre än McTominay.