Uniteds transfersommar lär fortsätta ett par veckor till, som brukligt. Vi är väldigt vana vid att det tragglas när det kommer till övergångar och det ska då fan till om det ska förändras 2022.

För att försöka tänka på någonting annat använder vi långtidsminnet en sväng.

Bloggen kommer att titta i backspegeln på samtliga Unitedtransfersomrar-/vintrar sedan 1992. Och vi gör det i fyra omgångar: #1 handlade om åren 1992-1999 (och återfinns så klart i arkivet). #2 tog hand om åren 1999-2005, #3 – detta inlägg – om åren från 2005-2013 och #4 tar oss med på resan post-Fergie – från 2013 till dags dato.

A trip down memory lane, och många av er som inte minns eller kanske ens hört talas om vissa av spelarna: Det är dags för er att utbildas lite i Unitedhistoria.

Och: Tänk på att jag skiter i vilka som drar. Här handlar det rent krasst om utfall av inköpen.

Betygskala på transfertotalen (med referenser)

1. (Alex Büttner)
2. (Fabien Barthez)
3. (Nani)
4. (Teddy Sheringham)
5. (Nemanja Vidic)

2005-2006

Edwin van der Sar –oklart

Park Ji-Sung – 4 mille

Ben Foster – oklart

Nemanja Vidic – 7 mille

Patrice Evra – 5,5 mille

Kommentar: Glazyrerna hade tagit över klubben och protesterna haglade redan från början. David Gills glömde snabbt sitt ”debt is the road to ruin”, Fergie bråkade om en häst och så sitter vi här 17 år senare med Glazyrerna kvar som ägare. På den här tiden hade dock United fortfarande en fungerande organisation och stod för en fantastisk transfersäsong. Fyra av fem spelare kan klassas som Unitedlegendarer medan den femte var en 3/5-värvning som andrekeeper.

Fergie valde igen att plocka in två målvakter eftersom han fortfarande, sex år senare, inte hade hittat en tillräckligt god ersättare åt Judasdansken som redan hade återvänt till ligan och city. Edwin och Foster blev nummer ÅTTA och NIO i raden på bara sex år.

Edwin, ja. Han är given på en topp 3-lista under min livstid – och kanske till och med #1 sett till kvalitet och hållbarhet. Äntligen hittade Fergie en värdig ersättare till han som stod större delen av 1990-talet.

Foster var en cupkeeper. Och en bra sådan.

Park var inte bara lungor och en vattenbärare. Han hade en förmåga att fylla på i straffområdet i rätt lägen, som så många av dagens spelare saknar. En otrolig teamplayer.

Nemanja Vidic är topp 3 av de bästa mittbackar jag sett i United (om ni undrar över de andra två så är båda också CL-vinnare med United) och en helt sinnessjukt bra spelare. 2000-talets motsvarighet till Jaap Stam.

Patrice Evra hade en mardrömsdebut och då hade väl inte en jävel tanken på att han skulle bli vår bäste vänsterback sen Denis Irwin.

Betyg: 5. Så många klockrena värvningar att man blir alldeles snurrig.

2006-07

Michael Carrick – 18,6 mille

Kommentar: United kom in i en ny era efter Keanes plötsliga avsked och behövde en rimlig partner till Paul Scholes centralt. Michael Carrick var hutlöst Levy-dyr, men sett till hans långa hållbarhet var han ett lyckat förvärv. Carrick var ingen spektakulär mittfältare och hade väl egentligen inga spetsegenskaper, men habil och levde upp och stack ut mer i fansens ögon när Scholes på andra försöket lyckades lägga av.

Betyg: 4. På den här tiden ”behövdes” inte särskilt många värvningar för att Fergie skulle fortsätta kunna vifta med trollstaven.

2007-08

Owen Hargreaves – 17 mille

Rodrigo Possebon – oklart

Davide Petrucci – 200k

Nani och Anderson – 30 mille ihop

Tomasz Kuszczak – 2,1 mille

Manucho – oklart

Kommentar: Det här var andra och sista säsongen United skulle komma att vinna båda ligan och Champions League samma vår.  Och inför detta gjordes det tidigt klart med två supertalanger från Porto och Sporting. En av dem skulle bli en kultspelare, medan den andre aldrig riktigt fick ut allt av sin talang. Anderson kom som offensiv mittfältare, men Fergie försökt förgäves skola honom till defensiv. Jag minns att han var lagets sämste i löptester utan boll, men överlägset bäst när man fick ha bollen med.

Nani hade ju en enorm högstanivå, men var frustrerande usel när han var på det humöret. Vi ska dock inte glömma att det sägs att han har en life-size-stor staty av sig själv hemma. Borde alla ha.

Possebon och Petrucci lyckades aldrig ta sig till A-laget – och brasse-italienaren fick aldrig riktigt chansen heller efter ett överfall från Boros Pogatetz – så här räknar vi in två misslyckanden.

Kuszczak är den ende Unitedspelare aktiv på 2000-talet vars autograf jag har, då jag träffade honom på Megastoren där han vräkte ner nyckelringar i en kundkorg. Polacken var helt okej som backup, men egentligen för svag för att hålla på Uniteds dåvarande nivå.

Owen Hargreaves gjorde en säsong, vann dubbeln, blev fotbollsinvalid och Judas och förbannade sen Uniteds behandling av honom. Vi får dock ge honom att han hade en högklassig säsong, den han väl gjorde, och slutade med en liga- och Champions-dubbel.

Manucho är Uniteds hittills ende angolan (inte hört några rykten om några sedan dess heller) i högstaligan. Han fick inte arbetstillstånd och lånades ut till Panathinaikos direkt innan till slut kom till Old Trafford, gjorde en match och försvann.

Betyg: 3. Tre av nyförvärven var med i Moskva, och alla tre satte sina straffar. Det utfallet skojar man inte bort. Sen var det ju inte så mycket mer att hämta om vi tittar över hela Unitedkarriärerna för den här batchen av spelare.

2008-09

Rafael och Fábio – oklart

Dimitar Berbatov – 30,75 mille

Zoran Tosic – 8 mille

Ritchie de Laet – oklart

Kommentar: De bedårande brasilianska tvillingarna PLUS den majestätiske magikern från Bulgarien – wow.

Rafael är så klart den av tvillingarna vi minns bäst eftersom han, tvärtemot vad som trodde, är den som lyckades bäst i klubben.

Och så Dimitar, då. Bulgaren är den estetiskt vackraste spelare vi haft i klubben under 2000-talet. Än i dag vevas hans servering till Ronaldo mot West Ham hemma. Dock fick han inte den kärlek han förtjänade då han inte slet á la Rooney, utan portionerade ut sina löpningar mer, men han vann skytteligan ett år. Fantastisk värvning.

Zoran Tosic skulle ha fått sällskap av Adem Ljajic, men den senares transfer ställdes in med luddiga motiveringar. Tosic var inte alls förberedd för Premier League eller United och blev aldrig det heller.

Ritchie de Laet var en ligacupspelare, typ. Obegriplig värvning, eller kanske nödvändig för att fylla ut truppen.

Betyg: 3,5. Tosic och de Laet är lättglömda figurer, liksom Fábio (om vi tänker på impact). Men med Rafael da Silva och Dimitar Berbatov – vem glömmer liksom hattricket mot Liverpool? – seglar vi iväg högre upp i betygsskalan.

2009-10

Antonio Valencia – 16 mille

Michael Owen – fri transfer

Gabriel Obertan – oklart

Mame Biram Diouf – oklart

Kommentar: Här hade United fått nära 1 miljard spänn efter försäljningen av Slaven från Madeira. Och då går Fergie ut och gör de där värvningarna?! Här började vi misstänka att någonting var lurt och Fergie – som indirekt släppt in Glazyrerna i klubben – började med sitt mantra ”no value in market” för att försvara de skumma inhandlingarna.

Antonio Valencia kom från Wigan och skulle vara kvar i klubben i mer än 10 år. Jag skulle säga att han var lyckad i kanske tre av dessa år. Han hade en säsong där han var fantastisk på högerkanten, men sen han blev söndersparkad och drabbades av en svår fotskada blev han aldrig densamme. De sista åren spenderade han som högerback och större träben är svårt att hitta (fram tills dess att Aron Wan-Bissaka skrev på).

Michael Owen var en obegriplig värvning både på förhand och i efterhand. Jag minns två matcher han gjorde i klubben: Givetvis det avgörande derbymålet och sen hans hattrick i Tyskland. Annars är han väl mest känd för att ha påbörjat nedsolkningen av #7.

Gabriel Obertan gjorde en minnesvärd aktion (när han serverade just Owen ett mål i Tyskland) men var bland det mest bedrövliga jag sett i en Unitedtröja. ”Gabriel is a player we have tracked for a few years now, but our efforts to get him here have always been delayed,” sa Fergie när han köptes och det visade ju att även Den Gamle kunde ha fel. Riktigt fel.

Med Mame Biram Diouf försökte Fergie göra ”en Solskjaer” när han plockade senegalesen från Molde. Det gick åt helvete. Ett mål på fem matcher och sen bye-bye.

Betyg: 1,5. Valencias fina säsong och Owens derbymål drar upp en katastrofsäsong värvningsmässigt. Övriga är lättglömda – prestationsmässigt sett – i ett Unitedsammanhang. Mest ihågkommen för att det har var samma sommar som Ronaldo (”I wouldn’t sell them a virus”) lämnade för Bernabeu och Fergie hade börjat med sitt mantra ”no value on the market”.

2010-11

Marnick Vermijl – oklart

Chris Smalling – 7 mille

Javiér Hernandez – 6 mille

Bébé – 7 mille

Anders Lindegaard – oklart

Kommentar:

Marnick Vermijl spelade aldrig en betydelsefull A-lagsmatch för United och den mest välrenommerade klubben han spelade för efter sin övergång var Sheffield Wednesday såatte …

Chris Smalling lånades ut till Fulham direkt efter övergången och kom sen till United och bildade ett legendariskt – tyvärr på fel sätt – mittbackspar med Phil Jones. Han kom att stanna i tio år och det kanske var tre-fyra år för länge.

Den älsvkärde lilla ärtan Javiér Hernandez gjorde sig omedelbart till fansens favorit. En påpasslig goalgetter – ni vet en sån där Fox in the Box Arséne Wenger drömde om och köpte Francis Jeffers – som hade ett par fina år i klubben innan han började fejda bort. Mexikanen pratar fortfarande gott om United och sa för några veckor sen att han skulle ”spela gratis” om United hörde av sig.

Om ni inte minns så slogs Anders Lindegaard på riktigt med David de Gea om platsen som förstekeeper i United – och det med all rätta. Dansken var ett tag bättre än sin kollega. Den situationen varade dock inte längre.

Bebé. Älskade Bébé. Vem glömmer hans inläggsmaraton mot Wolves?

Betyg: 2. Den ende som gjorde något som liknas vid en mer än godkänd insats som Unitedspelare var Hernandez.

2011-12

Phil Jones – 16,5 mille

David de Gea – 18,9 mille

Ashley Young – 17 mille

Paul Scholes – comebackade

Fredéric Veseli – oklart

Kommentar: Phil Jones – som enligt en del skulle kunna bli den ”nye Duncan Edwards” är numera en kultfigur i klubben. Jones har alltså gjort sex ligamatcher i United sen säsongen 2018-2019. Sex. På drygt tre säsonger. Numera är den gamle Blackburntalangen mest ihågkommen för sina miner, sin nickrensning och för sin oförmåga att ens komma ut på planen, men i början av hans tid i klubben kan man förstå varför folk hade sina höga tankar om honom. D

Ashley Young hade sina stunder, men peakade tidigt som ”succé” innan han blev ytterback och bleknade rejält.

Paul Scholes ser vi så klart inte som en värvning, men ändå.

David de Gea är den ende som kan räknas som en succé i värvningssammanhang och med facit i hand. Spanjoren är inne på sin tolfte säsong i klubben och vi får väl gå tillbaka till typ Alex Stepneys tid för att hitta en målvakt med samma longevity som förstemålvakt.

Veseli? Who? Exakt.

Betyg: 2,5. De Gea.

2012-13

Shinji Kagawa – 12 mille

Nick Powell – 3 mille

Robin van Persie – 24 mille

Alexander Büttner – 4 mille

Angelo Henriquez – oklart

Wilfried Zaha – 15 mille

Kommentar: Nu jävlar skulle titeln tillbaka efter noisy neighbours hade snott åt sig den. Fergie fick drygt 50 mille att handla för – hisnande för tio år sen, men nuförtiden får Nottingham Fucking Forest bara en talang för den summan – och la hälften på en Arsenalanfallare som vänt hemåt med 2-8 i röva på Old Trafford för inte alltför länge sen. Men oj vilket köp det visade sig vara! Holländaren och Rooney såg ut som 90-talets Yorke-Cole och den klassiska volleyn sköt tillbaka bucklan till sin rättmätiga plats.

Lille Shinji Kagawa var en värvning jag verkligen hade höga förväntningar på. Japanen kom med ett fint rykte från Westfalenstadion, men lyckades inte – bortsett från ett hattrick mot Norwich – riktigt sätta sin prägel på laget.

Büttner blev Man of the Match 14 gånger på 15 matcher i Uniteds A-lag – åtminstone i hans värld. I vår verklighet var han bedrövlig.

Angelo Henriquez gjorde sitt enda Unitedmål mot AIK av alla lag. Lånades sen ut och försvann till slut som ytterligare en missräkning.

Nick Powell var en av Englands största talanger när han anslöt från spelarfabriken Crewe Alexandra. Om man nu skulle fråga en Unitedsupporter vad dom förknippar Nick Powell med så är det det famösa bytet med Juan Mata när United försökte överleva i Champions League under Dödgrävarens ledning.

Wilfried Zaha kom, sågs knappt och försvann lika snabbt. För en 200-miljonersvärvning var det enastående hur det kunde gå så fel. Numera minns jag endast de illvilliga ryktena om Zaha och Moyes dotter, samt när det utannonserades ”frivillig” träning för spelarna under julhelgen och alla dök upp – utom Zaha. Ett rungande dunderfiasko.

Betyg: 3. Robin van Persie. Det är han som på egen hand drar upp denna transfersommar rejält i betyg. Det är sällan en enskild värvning kommer in och får samma betydelse för ett lag.

Så ett bottenmöte på Old Trafford mellan Englands två största klubbar stundar i kväll. Att United skulle vara ena laget är hyfsat väntat, men det andra lagets bleka start på säsongen är aningen mer otippat.

Hursomhelst kan jag säga att resultaten är av sekundär betydelse numera. Vi vet att vi håller på ett skitlag (och det med tidigare Unitedmått mätt, hade vi varit Kidderminister Harriers och legat där vi gjorde hade vi gråtit av glädje dygnet runt) så hur det går i ligan den här säsongen spelar egentligen ingen som helst roll. Vi kan åka ur for all I care. Prio #1 är att bli av med de blodsugande parasiterna från andra sidan Atlanten.

Men matcherna ska ju spelas (om inte protester stoppar det än en gång) och då får vi väl ta en titt på förutsättningarna. Dom kan sammanfattas så här: United är nästan skadefritt, men uselt, medan Liverpool är ett fyra gånger bättre fotbollslag – oavsett skador.

Motsvarande möte 2021/2022 var en av de vidrigaste matcher jag upplevt, vilket betyder att allt under 0-5 är en förbättring. Något som lugnar, och inte talar för något ännu värre är att Liverpool inte inlett övertygande heller.

Jag gissar att Erik gör några ändringar i kväll, men inga spektakulära sådana. Kanske kickar han ut kaptenen, men det är väl typ det han kan göra. Vem som startar av Ronaldo (som ju obegripligt nog är kvar) och Martial spelar ingen större roll.

Den som jag vill se bjuda på typ 90 procent mer än han gjort sen han dubblade lönen är Bruno Fernandes. Portugisen lyckades hålla sig undan att sjunka ner till det som nu är Unitednivå under en längre period – då han var fantastisk – men har nu blivit ännu en i mängden av mediokra PL-spelare. Beslutet att förlänga Fernandes kontrakt är topp 3 av de skummaste som fattats under 2022, och då är konkurrensen mördande.

Sen återstår förstås att se om det ens blir någon match.

Uniteds transfersommar lär fortsätta ett par veckor till, som brukligt. Vi är väldigt vana vid att det tragglas när det kommer till övergångar och det ska då fan till om det ska förändras 2022.

För att försöka tänka på någonting annat använder vi långtidsminnet en sväng.

Bloggen kommer att titta i backspegeln på samtliga Unitedtransfersomrar-/vintrar sedan 1992. Och vi gör det i fyra omgångar: #1 handlade om åren 1992-1998 (och återfinns så klart i arkivet). #2 – detta inlägg – om åren 1999-2005, #3 om åren från 2006-2012 och #4 tar oss med på resan post-Fergie – från 2013 till dags dato.

A trip down memory lane, och många av er som inte minns eller kanske ens hört talas om vissa av spelarna: Det är dags för er att utbildas lite i Unitedhistoria.

Och: Tänk på att jag skiter i vilka som drar. Här handlar det rent krasst om utfall av inköpen.

OBS: Minns att transferfönstret som vi känner det i dag inte infördes förrän till säsongen 2002-03. Det innebar att det kunde värvas lite när som helst under säsongen. Till exempel skrev Cantona på i november 1992. 

Betygskala på transfertotalen (med referenser)

1. (Alex Büttner)
2. (Fabien Barthez)
3. (Nani)
4. (Teddy Sheringham)
5. (Nemanja Vidic)

1999-2000

Mark Bosnich – fri transfer.

Quinton Fortune – 1,5 mille.

Mikael Silvestre – 4 mille.

Massimo Taibi – 4,5 mille.

Fabien Barthez – 7,8 mille.

Kommentar: Judas Schmeichel lämnade handskarna på The Cliff och det var enorma handskar att fylla. Och Fergie tog in totalt TRE snubbar för att fixa detta.  Märkligt nog valde Ferguson att plocka in Mark Bosnich en gång till (mig veterligen enda gången han tog in samma keeper två gånger) och fyllde sen på med vår italienske Massimo Taibi efter en skada på Bosnich. Först och främst ska vi komma ihåg att Bosnich var en ytterst opålitlig målvakt (även om han var vass på straffar), och en som det senare skulle visa sig att Fergie viktmobbade, vilket gör köpet extra märkligt. Taibis famösa sejour i United innehöll inte bara tavlor utan även en MotM-insats, vilket gärna glöms bort. Hur som helst var det två katastrofala värvningar där australiern gjorde 23 ligastartar innan han lämnade – och Taibi endast fyra innan han kastades ut.

Quinton Fortune var en spelare man alltid sålde tämligen tidigt i Championship Manager eftersom han helt saknade spetskvalitéer. Och jag kan inte komma ihåg någonting han gjorde under sin Unitedkarriär.

Mikael Silvestre minns jag främst för att han var en av få ytterbackar jag sett som aldrig tjuvade några meter vid inkast. Även om han aldrig blev någon stjärna ska vi komma ihåg att jag hade föredragit fransosen framför alla vänsterbackar vi haft sedan Patrice Evra slutade jobba hem.

Och så Barthez då. Den lille fransmannen blev klar för United alldeles i slutet av säsongen – 27 maj – och gjorde givetvis inget avtryck under 1999-2000. Framöver är han mest ihågkommen för både idioträddningar och idiotbeslut. Ska enligt uppgift ha varit en bättre utespelare än målvakt. Dejtade Linda Evangelista (use google, kids), vilket är en större bedrift än det han stod för mot West Ham.

Betyg: 2. Två katastrofmålvakter, en hjärndöd sådan, en lättglömd mittfältare och en hyfsad vänsterback. Det är egentligen Silvestres inkast och Barthez i vissa lägen så galna att de blir underhållande insatser som räddar dessa transfers från 1.

2000-2001

United värvade alltså NOLL spelare under den här säsongen.

Och vann ändå ligan med TIO poäng.

Det var andra tider i början av millenniet.

2001-2002

Rutgerus Johannes Martinus van Nistelrooij – 19 mille

Juan Sebastian Verón – 29 mille (rekord igen)

Diego Forlán – 7,5 mille

Laurent Blanc – 2,5 mille

Luke Steele – 500k

Roy Carroll – oklart.

Kommentar: Här jävlarimej skruvade Alexander upp tonen och dyngade ut 60 miljoner pund (en HISNANDE summa 2002) för att plocka in Serie A:s bäste spelare, Eredivisies största målspruta och – äntligen! – Larry White. Otroliga pengar.

Verón var till en början en supersuccé och det spekulerades tidigt om han skulle bli Årets spelare i ligan, sen gick det till att Fergie kallade pressen ”youse are fucking idiots” när den lille trollkarlens magi började fejda. Han såldes tämligen snabbt till Chelsea för halva priset och där gjorde han också en slät figur. Rätt man på rätt plats, men vid helt fel tillfälle. Ett superfiasko sett till prislapp och kunnande. Men med Giggs-Keane-Scholes-Beckham in their prime redan på plats fanns det liksom inget utrymme.

Diego Forlán var i princip klar för Boro när Fergie fick för sig att han minsann behövde en till striker (det här var ju på den tiden då Yorke-Cole-samarbetet sedan länge hade rostat). Uruguayanen är i dag en kultfigur efter sin dubbel mot Liverpool, men herregud vilken tid det tog för honom att göra sitt första mål i klubben. 20-25 matcher om jag inte missminner mig – och då på straff.

Larry White kom tio år för sent, och hade ju lika mycket speed som en nyvaken och bakfull sengångare. Men det sägs ju att hans erfarenhet hjälpte våra försvarare och då får vi väl lita på det. Sen gjorde han ju också mål i 0-3-som-blev-5-3-matchen mot Spurs.

Målvakterna då? Luke Steele spelade inte en minut av värde medan Roy Carroll är mest ihågkommen för sin icke-räddning mot Spurs. Nordirländaren var ingen katastrof, men då visste vi ju inte heller hur tufft han hade det vid sidan av planen. Och i ärlighetens namn blir han ju bara bedömd från supporterhåll för sina insatser på den. Tänk om vi hade vetat vilket jävla praktarsle Ryan Giggs är, till exempel.

Sen sparar vi det bästa till sist: Ruud. Den bäste striker jag sett i en Unitedtröja ever kom ett år efter att hans övergång stoppats och han drog sönder korsbandet. Att då komma tillbaka, lämna Holland för att ta sig till en av de tuffaste ligorna i Europa och göra DET avtrycket är otroligt. Minns också när svenska kommentatorerna länge trodde att Old Trafford buade åt laget när dom körde ramsorna till vår favoritholländare.

Betyg: 3. Ruuds formidabla succé drar upp ett betyg som annars skulle landat i kanske 1,5.

2002-2003

Rio Ferdinand – 29,1 mille (rekord igen)

Ricardo – 1,5 mille.

Kommentar: Ricardo blev målvakt nummer SEX på tre år. Jag minns att han räddade en straff i någon match. That’s it. Det var i alla fall på den tiden då jag fortfarande lyssnade på Uniteds matcher på radio eftersom inte ens majoriteten av dem visades på tv. Tänk att vi hade det så på 2000-talet. Nu tappar man ju alla begrepp om EN match inte tv-sänds.

Rio, däremot, kom ju att bli en av ligans allra bästa försvarare under 2000-talet och det med en elegans vi inte skådat i United tidigare. Stark, snabb och med en brytningssäkerhet jag inte sett en mittback ha varken förr eller senare i klubben. Jag minns att han drog på sig osannolikt få frisparkar och knappt fick några gula kort överhuvudtaget. Sen är ju målen han gjorde lätta att minnas också.

Betyg: 5. Vi gjorde två affärer och när den enda som var tänkt att spela gjorde en sån impact på klubben är det svårt att hitta något annat betyg.

2003-2004

Tim Howard – 2,3 mille

Kléberson – 5,9 mille

Eric Djemba-Djemba – 3,5 mille

David Bellion – 2 mille

Dong Fangzhuo – 3,5 mille

Louis Saha – 12, 8 mille

Alan Smith – 7 mille

Gabriel Heinze – 6,9 mille

Cristiano Ronaldo – 12,25 mille

Kommentar: Fergie körde verkligen ”varannat fönster” i början av 00-talet. Och betänk att han gjorde alla dessa inköp en sommar efter att vi vunnit ligan.

Tim Howard blev målvakt nummer SJU på fyra år. Amerikanen var med ett Renée Nyberg-program om Tourettes och även uttalad förstemålvakt sedan Den Hjärndöde skeppats hem till Frankrike. Sen ska vi inte minnas att han i stor utsträckning bidrog till att Mourinho skrev på för Chelsea efter sin insats mot Porto i CL. En hyfsad ”mellanmålvakt” innan Edwin till slut anlände.

Kléberson kom, sågs och glömdes. Herregud, vad dålig han var. Och då var han världsmästare!?

Louis Saha var en personlig favorit. En Martial innan Martial – det fanns så mycket talang i de benen, men tyvärr fick han inte ut det han borde ha fått ut. Dels på grund av skador och dels på grund av skallen. Han hade ett enastående driv och var nästan unplayable när han var som allra bäst. Tyvärr i typ 2 av 20 matcher.

Gabriel Heinze blev utnämnd till säsongens spelare i klubben och var en favorit hos fansen för sin attityd och sin vänsterdojja. Sen blev han sämre och så vill han flytta till fucking Liverpool och nu vill man bara glömma att han ens varit i klubben. Tvi.

Alan Smith från Leeds (scum) kom och bröt benet (eller: fick det avskjutet av en scousenorrman) och blev mittfältare och gjorde sen aldrig några fler mål i karriären. Men det gjorde ju inte ont att ta en spelare från ett Leeds i ekonomiskt fritt fall.

Dong, EDD och Bellion blev endast parenteser i Unitedböckerna. Kinesen är mest ihågkommen för att han fick en guard of honour på Stamford Bridge, Eric Djemba-Djemba mest för att han blev antitesen till Jay-Jay Okocha och Bellion för att … tja, vad? Han var snabb?

Och just ja, när Peter Kenyon (remember him?) inte lyckades sy ihop Ronaldinhoaffären riktades blickarna mot sydvästra Europa och en viss Madeirapojke med slingor i håret. Ett hyggligt bra beslut skulle det visa sig.

Betyg: 5. Så klart. Plockar man in en 18-åring som fem år senare är världens bäste spelare gör det inget om man slösat bort pengar på en handfull misslyckanden.

2004-2005

Gerard Piqué – oklart

Giuseppe Rossi – oklart

Wayne Rooney – 27 mille

Kommentar: Två av dessa kom att vinna Champions League med United 2008. Och en i duon kom att bli Uniteds meste målgörare ever.

Jag hade stora förhoppningar på lille Beppe Rossi, som var otroligt spännande lirare. Tyvärr krävdes det ett Villarreal för att få italienaramerikanen att blomma ut.

Betyg: 5. Were you ever in doubt?

Nästa del blir den första med Glazyrerna som ägare och en Fergie som robotlikt repeterade ”no value in market” när värvningarna uteblev.

Mörkret började sakta men säkert sänka sig över Uniteds transferfönster.

Även om vi inte hade en aning om det då det begav sig.