Jag skrev inför att “Vi kommer att få se samma gamla United som vanligt, och vi kommer att bli lika uppgivna, irriterade och förbannade som vanligt.”

Oj, vad fel jag hade. 

Inte ens i min vildaste fantasi trodde jag att United kunde sjunka ännu längre ned och stå för den största kollapsen jag sett dom stå för, med tanke på motstånd och allt sånt.

Detta United är det sämsta United vi sett på otroligt många år. Och risken är att det bara blir värre. Det är nu så pass sorgligt att man nästan börjar skratta. 

Enastående:

• Att det bara blev 0-4. När 0-4 kom satte jag mig och googlade “United’s biggest league loss in history”. Det har jag aldrig googlat tidigare. Men 0-7 (senaste gången 1931) står sig fortfarande, tack och lov. 

Okej:

• Att De Gea efteråt frivilligt berättade hur usel han var. Han smet inte undan utan stod rakryggad och erkände att han var typ sämst. 
• Att ten Hag sågade sina spelare. Sen kan vi ju diskutera om det är det han ska göra/behöva göra två matcher in på säsongen. 

Genant:

• Ole Gunnar pratade tidigt om att hans United skulle vara det som “sprang mest” av alla lagen i ligan. United springer ju nästan aldrig mer än sina motståndare. Vad beror det på? Hur kan ett lag som vill “vinna varje match” kunna göra det om man inte rör på sig mer än motståndaren? Okej, det är ju meningslöst att bara springa för springandets skull, men man kan ju samtidigt tro att det är en fördel om spelarna rör sig mycket och ofta. 
• 0-4 mot Brentford (som inte vunnit mot United sedan inna andra världskriget). Att vi förlorar är inte förvånande – United är inte ett lag som man kan förvänta sig köra över eller vinna överhuvudtaget mot några längre – men sättet som de första 35 minuterna utspelade sig på är bland de mest pinsamma vi Unitedfans upplevt. Och då har vi upplevt mycket pinsamt de senaste åren. 
• Efteråt orkade inte ens halva matchtruppen gå över till bortafansen – som sjöng konstant under andra halvlek – för att tacka för det sjukt oförtjänta stödet. Skamligt. 
• De 11 som startade och de andra som kom in i matchen: Ingen av dom kommer att vinna en ligatitel med United. Det vet ledningen, det vet fansen och det vet sannolikt spelarna själva. Ändå sitter vi här och låtsas som att det kan bli bättre. Det här är i princip samma trupp som fått Mourinho och Solskjaer sparkade. Varför skulle den “vara snällare” mot ten Hag? 
• David De Gea må vara en av lagets stöttespelare men som han uppträdde i västra London kunde man tro att han aldrig stått en match i PL förut. Jösses! 

Slutligen:

• Visst känns det uppmuntrande att det är Liverpool som står på tur härnäst? Kan vi känna medvind och föreställa oss en skräll på Old Trafford, kanske? Det sjuka är ju att känslan är att “vi måste hålla siffrorna ner, så det inte blir pinsamt” inför matchen. 
• Situationen kring Ronaldo måste lösas så snabbt som möjligt. Det har varit ohållbart i flera månader och det är ledsamt att se en tidigare klubblegendar bete sig på det här sättet (han var först av planen igen så klart) och klubben (läs: Glazers) låter det bara fortgå. Skamligt. 

Vi gillar ju inte Brentford. Eller snarare, vi gillar inte deras tränares beteende. Sen har dom ju alldeles för många danskar och det kan väl aldrig vara positivt?

Anyways, ett gulklätt (?!) United ska försöka kickstarta säsongen i kväll och som vanligt har vi inga som helst förväntningar. Eftersom vi fortfarande har samma spelare, såg lika ofarliga ut som vanligt i premiären, och inte har löst någonting under – vare sig med Frenkie eller Snorungen – veckan som gått sedan Brighton är det svårt att ställa sig som positiv i detta läge.

Vi kommer att få se samma gamla United som vanligt, och vi kommer att bli lika uppgivna, irriterade och förbannade som vanligt.

Men vi ska ändå förstås få ta oss an uppgiften och andas lite optimism. Tänk om Eriksen är toktaggad för att möta sina polare? Vad händer om Scott McTominay bara äger mittfältet hela vägen från De Geas straffområdet upp till Brentfords dito? Maguire är helt överlägsen i defensiven? Vilken afton vi kan få!

Min elva ser hursomhelst ut så här:

DDG

Vigge – Varane – Martinez – Shaw

Eriksen – Fred

Sancho – Bruno – Hannibal

Rashford

UTFR.

Ciao.

Uniteds transfersommar lär fortsätta ett par veckor till, som brukligt. Vi är väldigt vana vid att det tragglas när det kommer till övergångar och det ska då fan till om det ska förändras 2022.

För att försöka tänka på någonting annat använder vi långtidsminnet en sväng.

Bloggen kommer att titta i backspegeln på samtliga Unitedtransfersomrar-/vintrar sedan 1992. Och vi gör det i fyra omgångar: #1 handlar om åren 1992-1998. #2 om åren 1999-2005, #3 om åren från 2006-2012 och #4 tar oss med på resan post-Fergie – från 2013 till dags dato.

A trip down memory lane, och många av er som inte minns eller kanske ens hört talas om vissa av spelarna: Det är dags för er att utbildas lite i Unitedhistoria.

Och: Tänk på att jag skiter i vilka som drar. Här handlar det rent krasst om utfall av inköpen.

OBS: Minns att transferfönstret som vi känner det i dag inte infördes förrän till säsongen 2002-03. Det innebar att det kunde värvas lite när som helst under säsongen. Till exempel skrev Cantona på i november 1992. 

Betygskala på transfertotalen (med referenser)

1. (Alex Büttner)
2. (Fabien Barthez)
3. (Nani)
4. (Teddy Sheringham)
5. (Nemanja Vidic)

1992-93

Les Sealey – fri transfer.

Eric Cantona – 1,2 mille (alla summor i pund, givetvis).

Dion Dublin – 1 mille.

Pat McGibbon – 100k

Kommentar: Ingen utöver Dieu gjorde några avtryck överhuvudtaget i United, men med tanke på att det här köpet kom att definiera den kommande 20-årsperioden i Uniteds historia är säsongen 92-93 ett av de allra starkaste transferfönster vi sett. Ingen spelare har ens varit i närheten av att ha samma påverkan på klubben (på ett positivt sett) sedan dess. Bästa värvningen alla kategorier i Uniteds 144-åriga historia.

Dion Dublin kunde mycket väl ha blivit ett färgstarkt tillskott (och då inte bara i duschen) om inte ett benbrott i princip sabbat hans chanser. Ändå lite fint att se honom revajva karriären i Aston Villa. Och avsluta som mittback! Älskar att det förr ba ”om du börjar bli gammal flytta ned så långt du kan så kan du spela så länge du vill” typ.

Betyg: 5. Givet.

1993-94.

Roy Keane – 3,75 mille (rekord)

Graeme Tomlinson – 100k.

Kommentar: Om förra säsongens köp var det viktigaste i Fergies karriär var detta knappast långt efter. Keane var nära att lockas av Dalglish till Blackburn, men kan knappast ångra sina 12 år på Old Trafford. Och även om slutet blev stökigt och sorgligt är Captain Fantastic sannolikt Fergies nästa viktigaste köp någonsin. Två fantastiska transferfönster i rad, sett till kvaliteten. Graeme Tomlinson gjorde aldrig en ligamatch i United, såldes fyra år senare och spelade aldrig i högstaligan för något lag.

Betyg: 5. Givet här också.

1994-95.

Andy Cole – 7 mille (rekord igen)

David May – 1,25 mille.

Kommentar: Andrew kallades Andy på den tiden det begav sig och vi ska komma ihåg att 7 mille – som i dag kanske ger dig en gänglig 14-årig ytterbackstalang från Sundsvall – på den tiden var sjukt mycket pengar. Med facit i hand kan man inte kalla hans tid i United annat än succé, med tanke på 1999, men innan dess var det inte helt smärtfritt. Cole var långt ifrån given i Englands landslag (och det var där han slutade prata med Sheringham) och fick ofta kritik för att han behövde för många chanser för att göra mål. Kvitteringen på Ian Walker och samarbetet med Yorke höjer slutbetyget enormt. David May? Spelade alldeles för ofta, men gnetade till sig pole position på Camp Nou. En medelmåttig spelare med Unitedmått mätt.

Betyg: 4. Ingen toppsommar, men samtidigt behövde United inte mer än så här på den här tiden.

1995-96

Tony Coton – 500k

Nick Culkin – 250k.

Kommentar: Först måste vi notera att Tony Coton köptes för 500k i januari 1996, aldrig spelade en match, och sen såldes för 600k till Sunderland sommaren 1996. 1997 återvände han till United (efter att ha tvingats lägga av efter en svår skada) och var där i tio år som målvaktstränare innan skador återigen satte stopp för honom. Han började då arbeta som agent och scout och 2020 kom han tillbaka till Old Trafford för TREDJE gången. Denna gång som målvaktsscout.

Sen kan vi konstatera att det andra nyförvärvet den sommaren, Nick Culkin, gjorde ett enda ligaframträdande i United, vilket är den kortaste debuten i ligahistorien. Han kom in i slutsekunderna mot Arsenal 1999 för en skadad van der Gouw, tog en frispark och sen var matchen över. Om jag minns rätt fick United också betala typ en mille till York för den insatsen också. Sånt gillar man. Gräsrotsklubbar som får enorm och plötslig summa pengar är fint. Hoppas att dom inte slarvade bort cashen.

Betyg: 1. Svårt att ge någonting annat och hade varit otroligt intressant att se vad sociala medier hade tyckt om detta på den här tiden. Ince, Hughes, Kanchelskis ut genom dörren och så svarar Fergie med att värva backupmålvakter … Otroligt.

1996-97

Karel Poborsky – 3,5 mille

Raimond van der Gouw – 500k

OGS – 1,5 mille

Jordi Cruyff – 1,3 mille

Ronny Johnsen – 1,2 mille

Kommentar: Här hade Fergie verkligen tagit på sig spenderarbyxorna. 5 gubbar in, varav 3 kom att stanna och i olika grad bidra till trippeln tre år senare. Solskjaer är givetvis det stora utropstecknet här och även om EM-succén Poborsky inte hade någon chans sen Becks intåg så var han inget dunderfiasko (han spelar fortfarande veteranmatcher som en ”Unitedlegendar” vilket ju sänkt ribban enormt för att kallas för det).

Ronny från Besiktas var ett stabilt val, även om han la grunden till en avdelning för skadade mittbackar i klubbens rehablokaler. Raimond var själva sinnebilden av en backupkeeper.

En av de märkligare inköpen var annars Johans grabb Jordi som knappast hade fått Barcafansen att gråta av glädje. Visst, han var med i Holland i EM, men det var knappast någon supertalang vi snackar om här. Hade han hetat Nolin i efternamn hade han aldrig spelat högre upp än i League One.  Helt säker på detta.

Betyg: 3. Solskjaer en solklar succé, Johnsens skador hindrade honom från att bidra med ännu mer, medan Cruyff och Poborsky var mediokra/på gränsen till misslyckade köp. Raimond en av de mer stabila backup-målvakter vi haft, men mer än en trea är jag inte beredd att jag Alexander för denna kompott.

1997-98

Henning Berg – 5 mille.

Teddy Sheringham – 3,5 mille.

Erik Nevland – 1,5 mille.

Jonathan Greeing – 1,15 mille.

Kommentar: Det finns några dagar som etsar sig fast i minnet och 18 maj 1997 var en sån. Jag antar att det var text-tv eller Sportnytt som gav mig beskedet. Jag skulle ta studenten denna sommar, men den emotsedda glädjen fastnade i halsen när Eric meddelade sin pensionering, endast 31 år gammal. Inte ens det faktum att mamma fixade en karikatyrbild på mig spelande fotboll och rubriken ”VÅR EGEN CANTONA” till utspringet kunde få mig att dra på smilbanden.

Hans ersättare blev Edward Sheringham och det var kanske inte lika problematiskt som att 16 år senare försöka ersätta Alex Ferguson, men det var inte långt därifrån. Sheringham hade en skakig första säsong i klubben, till Tottenhams (och Arsenalfansens) stora glädje.

Nevland var Fergies tredje norska inköp på ett drygt år och i efterhand det sämsta. Anfallaren gjorde ett ligacupmål innan han ansågs vara för dålig. Han lånades ut till IFK Göteborg (!) där han var för dålig.

Och Henning Berg var Alexanders fjärde norrman in i klubben. Vi minns alla vad Berg gjorde för klubben i Champions League-attacken på våren 1999. Den som inte minns, eller inte ens sett det, gör bäst i att kolla upp detta. Han var habil överlag, men ingen att bygga ett centralförsvar kring direkt, oavsett hur mycket Fergie ville det.

Jonathan Greening anslöt på våren 1998 från Boro och drog ett år senare hem en trippel, utan att ha bidragit särskilt mycket. It’s all about timing (även om svensken som kom några månader senare toppade det där med tajming). Odödlig ändå, med tanke på bilderna från Barca.

Betyg: 3. Trots Teddys avgörande roll på Camp Nou några år senare går det inte att ge transfersommaren 1997 något högre betyg. Ena norrmanen godkänd, den andre underkänd och den andre engelsmannen i stort sett ett misslyckat köp.

1998-1999

Jesper Blomqvist 4,4 mille

Dwight Yorke, 12,6 mille

Jakob Stam, 10,75 mille

Kommentar:  Helt plötsligt dyngar United ut 27 miljoner pund på tre spelare efter att ha haft 7 miljoner som rekordköp i ett halvt decennium. Otippat! Antagligen var det Arsenals titel 1998 som fick Fergie att övertyga styrelsen (det fanns en tid då Glazyrerna inte ägde klubben, sjukt nog) att ge honom blanka checkar att strö omkring sig. Men inte ens Fartin Edwards hade nog kunnat gissa att United skulle träffa så rätt som dom gjorde me värvningarna, eller att det skulle resultera i den största säsongen i klubbens historia.

Dwight Yorke, som John Gregory famöst nog ville skjuta när han fick veta att Dwight ville dra, för nästan-Shearer-till-Blackburn-pengar några år tidigare visade sig vara ett genidrag. Sällan har väl en spelare så sömlöst passat in i ett Unitedanfall som Yorke gjorde med Cole. Ett komplett masterstroke av den gode Alex.

Jeppe Blomqvist hade varit en Fergiefavorit sedan CL-mötena tidigare under 90-talet och även om Fergie har en tendens att verkligen ha svårt att få loss sina favvisar i tid (se Henke och Larry som några exempel) så kom Jeppe när han skulle vara i sina bästa år. Tavelsjöpojken var tänkt som backup till Giggs och det var på den här tiden Giggs var skadebenägen så det blev en massa matcher för Blomqvisten. Han satte inte ligan i brand direkt (ett mål, sjukt fult också) och det blev bara en enda säsong – men vilken säsong det var! Jag minns att han gjorde ett supermål på försäsongen efter trippeln, men sen var det plötsligt slut och 25 år gammal var sorgligt nog Jespers karriär som storspelare i princip över.

Jaap Stam, som Fergie ”tapped up” i Nederländerna, var en av de mest magnifika mittbackar jag sett i United. Ever. Han var så ofantligt majestätisk på planen, trots kaosstarten mot Anelka i Charity Shield. Otroligt nog gjorde han bara lika många ligamål som Jesper, innan han lika otroligt nog såldes till Lazio. Det var inte på Cantona-nivå i chock när det beskedet kom, men det var inte jättelångt därifrån. Många år senare erkände ju också Fergie att försäljningen av Stam var en av få han verkligen ångrade.

Betyg: Solklar 5! United hade kunnat värva Fredrik Giesecke och Robert Andersson och ändå fått en femma i betyg med det utfallet.

Vi återkommer med #2 efter Uniteds nästa värvning sommaren 2022. Okej?

Välkommen, Erik!

Det här är det Manchester United som sänkt större, tyngre och mer meriterade managers än dig.

Så här har det sett ut i massor av år och det var inte direkt oväntat att se att ingenting förändrats. Samma spelare som var bedrövliga före sommaren är lika bedrövliga efter den.

United är ett konsekvent uselt fotbollslag och det kommer att bli många fler matcher av den här typen under hösten.

Samma hackiga skiva som vanligt:

• Scott McTominay ska givetvis aldrig starta för ett lag som aspirerar på en ligatitel, men nu är det där vi är. Fortfarande. Säsongen 2022-23. Han skulle inte starta en match i Brighton. Hans insats sammanfattades redan i matchminut 25 när han mitt på Brightons planhalva höll i bollen i fem timmar för länge, blev av med den och drog på sig ett gult kort när han försökte att inte bli av med den. 
• United har vunnit 3 av de 13 senaste ligamatcherna. Tre av tretton. 23 procent. 77 procent icke vunna. Manchester United. 
• David De Gea må ha sina stunder tämligen ofta, men han var ingen jätte vid något av målen mot Brighton. Inga tavlor kanske, men en annan målvakt hade nog kunnat styra undan båda fullträffarna (och då menar jag stoppat inspelet vid 0-1, och att limma eller styra bättre innan 0-2). 
• Egentligen kunde man ha tagit valfri match från fjolårssäsongen och rullat igång istället för denna. Allt var sig likt. Från eländig defensiv till impotent offensiv. Ingen som helst gnista, inget självförtroende, inget jävlaranamma. 
• Rashford är lika kall som de senaste två åren. Jag är beredd att ge honom några månader till innan jag också anser att hans tid i klubben är över. 

Inte direkt glädjande:

• Efter Brunos lika tidiga som slumpartade jätteläge var det Brighton som höll i taktpinnen. Och det är den nivån som United, inte särskilt överraskande, är på. Vi kommer att slåss om platserna 5-8 och där någonstans är ju Brighton också. Så även om det är dödande för moralen, så är det faktum. 
• Brighton fick alltså öppet mål två gånger om. 

Inte fullständig katastrof:

• Lisandro Martinez var helt okej. Oerhörd passningsfot. Welbeck skulle dock haft straff när argentinaren körde över honom, men förhoppningsvis har vi en mittback som äntligen kan forma 50 procent av ett stabilt mittförsvar. Vem som ska spela bredvid honom vetefan dock. Inte Harry Maguire i alla fall, men det har vi ju vetat i över ett år. 
• Christian Eriksen ska givetvis inte vara uppsatt som den högst spelande spelaren i en Unitedelva, men han kommer att bli nyttig i United under säsongen. När Bruno fortsätter i samma stil som under fjolårssäongen så kanske Eriksen kan låsa upp lite dörrar. Frågan är dock vilka som ska smälla in bollarna? 
• Det blev ju i alla fall en boll som åkte in i Brightons mål. Hurra. 

ten Hag:

• Inte jätteuppseendeväckande att bänka Ronaldo, men ett inte helt självklart val. Glädjande att se holländaren göra det draget. 
• Nio av spelarna som skämde ut klubben på ett sätt som laget inte blivit utskämt på nästan ett halvt sekel förra säsongen startade matchen. Nio. Hur ska ten Hag kunna göra något sensationellt av detta hopkok av losers, när det är samma spelare som fått manager efter manager sparkade de senaste åren? En massa har försvunnit jämfört med i fjol, men inte ersatts. 
• Även om Fred inte är någon Essien så var det ju ett mysterium bortom fattningsförmågan att ten Hag plockade Fred när Ronaldo kom in. Hur kunde McTominay få vara kvar? 

Sist:

• I dag var det än en gång tydligt hur mycket ett spelsystem betyder. Potter har haft några år på sig att sätta det i Brighton och då gör det inte jättemycket om spelare kommer och går. Klubben har förlorat ett par av sina bästa spelare och är ändå i stunder överlägset United på Old Trafford. 
• Brentford borta kommande helg. Håller vi siffrorna nere är jag nöjd. 
• Donny van de Beek kan vi sälja asap. För dålig för att starta enligt tre managers i rad nu. Och det i detta United. 

Nästan tre månader har gått sedan det mest ovärdiga av Manchester United-lag jag upplevt ställde upp i en ligamatch senast. Sedan dess har en ny manager fått ta över efter allas vår Ralf (remember him?) och ledningen har fortsatt att skämma ut sig på transfermarknaden: En vänsterback för framtiden, en mittfältsveteran på fri transfer från Brentford och en mittback som är kortare än yours truly har hämtats in.

Ingen mittfältare.

Ingen anfallare, trots att TRE har försvunnit sedan förra säsongen startade.

Vi ska starta med i princip samma lag som stod för den sämsta säsong jag upplevt som vuxen Unitedsupporter. Det är ju egentligen sinnessjukt.

Hade det inte handlat om Manchester United hade jag varit i fullständig chock. Nu är jag så pass cyniskt rutinerad att jag mest tänker ”ha, att någon hade väntat sig något annat?”. Även om det inte är annat än skamligt så är det trots allt helt i linje med Uniteds värvningsstruktur de senaste 15 åren. Vi har väl egentligen inte överraskat positivt med tidiga affärer sedan Queiroz hämtade in Anderson och Nani i mitten av 00-talet.

Egentligen är det enda som får mig att tro att vi kommer på den övre halvan det faktum att vi ändå har en manager som inte verkar ta någon skit. I övrigt ser det osannolikt opepp ut. Maguire är kvar som anförare, McFred likaså, god damn Anthony Martial är vårt förstaval på topp och Ronaldo aka Snorungen försöker i vanlig ordning att få allting överallt att handla om honom. Maken till ego har vi inte sett i United sedan Cantona fällde upp kragen. Men medan fransosen levde upp till det hela vägen in i pensionen har Snorungen å sin sida varit så respektlös man kan vara gentemot United (som visserligen inte förtjänar enorma mängder med respekt just nu, men fansen, fansen, för bövelen).

Förutsättningarna för att Erik ska lyckas styra detta skepp med så stor del fripassagerare är således inte optimala.

Dock så kräver en ny säsong, oavsett förutsättningar, en blogg med vad vi tror och hoppas och känner inför de kommande nio månaderna. I dagsläget är peppnivån åtminstone inte lägre än minuterna efter 0-5 hemma mot Liverpool. Vi har trots allt blivit av med Paul Pogba, och den lättnaden kan man inte underskatta på så många plan. Skulle Snorungen också till slut sluta förstöra sitt arv ännu mer och dra skulle vi vara av med båda våra utanför-planen-primadonnor och kunna fokusera på att spela så bra som möjligt på planen.

#7: Erik.

United har en av kontinentens mer spännande tränare, men fortsätter i samma fina anda som man gjort med Mourinho och OGS: Han backas inte på transfermarknaden. Sagan om Frenkie har pågått i snart tre månader och i klassisk Unitedanda finns ingen som helst backup-plan.

Ändå blir han så klart säsongens överlägset viktigaste Unitedbricka. Ingen Erik har varit viktigare sen Dieu. Lyckas han få ut max av spelargruppen är mycket vunnet. Tappar han omklädningsrummet, i och med till exempel fajten med Snorungen så här nära inpå säsongsstart, är lika mycket förlorat.

Klart är i alla fall att United nu desperat spelat ut sitt sista kort på managermarknaden. Fergies val funkade inte, hemvävt gick inte och inte ens tränare med meriter som toppar 99 procent av alla andra managers i världen klarade inte av att hantera Manchester United.

Erik ten Hag står inför sitt livs utmaning. Han har miljoner människor som önskar att han lyckas.

Säsongens hopp: Jadon Sancho

Offensivt finns inte mycket att sätta någon tilltro till, men den unge britten som blev en stjärna i Nordrhein-Westfalen borde rimligen kunna få det att lossna i ett icke-topptippat United. Eller? Försäsongen har sett honom blixtra till och inte missa några EM-finalstraffar, så det är ju positivt bara det. Tvåsiffrigt i både mål- och asskolumnen är helt rimligt att kräva och förvänta sig. Med tanke på Brunos bergochdalbaneinsatser skulle jag säga att Uniteds stora hopp i offensiven är att Sancho hittar en jämnhet på den höga nivå vi vet att han har i sig.

Säsongens flopp: Mittfältet så klart.

Tänk att det här är tredje säsongen i rad som United startar med Fred och Scott McTominay som ankare centralt. TREDJE! Medan vi har ett par transfermuppar som campat utanför Frenkies lya sedan i maj så har vi de facto inte inhandlat en defensiv/tvåvägs- mittfältare den här sommaren heller. Och det krävs ju endast ett IQ på 12 eller högre för att inse var starten på en eventuell Unitedrevival skulle ta sin början. Samtidigt är mittfältet väl det ställe som United i princip ända sedan Roy Keanes avsked ständigt har varit mest ifrågasatt.

Slutplacering i ligan: 6.

Liverpool och city kommer givetvis att springa ifrån i racet igen. Chelsea har gjort sig av med sin bråkstake på topp och en trupp som gjord för tredjeplatsen. Tottenham har en inkörd Conte med rimligare krav på topp 4 och sen finns det väl fyra-fem lag som slåss om femteplatsen. För mig är det orimligt att tro att United ska kunna ens vara påtänkt till topp 3, så det är mot Spurs, Arsenal, West Ham, Brighton och typ Newcastle vi slåss om en patetisk Europa League-plats med.

Många ABU-fans har genom åren gnällt på att United minsann inte har någon jävla God-given right att alltid vinna eller alltid vara med i Champions League. Och det har ju om annat inte visat vilken enorm jävla framgångssaga vi haft sedan början av 1990-talet. Förra säsongen gick det så långt att till och med Liverpoolfans ynkade oss. Värre kan det knappast bli.

Förväntningarna är på en all time low. Precis där dom ska vara efter världens sämsta säsong följt av ytterligare ett sensationellt uselt transferfönster.

Avslutningsvis: Allas vår favorit-Lisa tar ett välbehövligt uppehåll från bloggen denna säsong. Upp till Erik & co att jobba tillbaka henne (och behålla mig) när hösten 2023 drar igång.

See you out there.

And remember: Keep the red flag flyin’ high.

Alltid.

Säsongens sista månad har varit en enda lång och deprimerande vandring mot sommarledigheten.

Men mot Brighton la United plötsligt i nästa växel – när det gäller att skämma ut sig. 

Det var sorgligt, skamligt och sensationellt tragiskt att bevittna. 

Skönt: 

• Att det snart är över. Den vidrigaste säsongen jag minns är snart ett vidrigt minne blott. Spelarna checkade ut i november, trots att dom tjänat miljoner och åter miljoner sedan dess. 
• Att så många av de här pinsamma spelarna ska försvinna från klubben. Solskjaer påstod att man var “så nära” att klicka helt och det låter mer och mer som det mest verklighetsfrånvända jag hört. 

Sorgligt:

• Att man ska behöva skämmas för att vara Unitedsupporter igen. Samtidigt som spelarna spelar helt utan skam. Inte nog med att dom alltså blev utspelade av Brighton – ingen brydde sig nämnvärt om det heller. Dom har inte brytt sig om den här säsongen på flera månader. Dom pissar på alla fans som betalar tusentals kronor för att följa klubben på bortamatcher i vått och torrt och det är sorgligt, skamligt och sensationellt uselt. 
• Att bortafansen, ligans mest lojala, sjunger “you’re not fit to wear the shirt” visar hur otroligt lågt United har sjunkit. Det ska mycket till för att den sången kommer fram. 
• Att Cristiano Ronaldo står och skrattar uppgivet åt sina egna medspelares insatser – under! – visar också vilken patetisk insats vi fick uppleva i Brighton. 
• Vi har blivit totalt slaktade av våra värsta rivaler på hemmaplan. Vi har blivit totalt slaktade av både Watford och Brighton på bortaplan. Det är inga tillfälligheter direkt. Det är liksom inte bara en eller två dippar – det är konsekvent värdelöst. Om vi skulle gå igenom säsongen när den väl är över (gud, vilket sorgligt arbete) kommer vi inte att komma upp i mer än handfull matcher där United varit bra över större delen av 90 minuter. En handfull. Man borde inte vara chockad längre, men det är man. 

Slutligen:

• I ligaavslutningen borta mot Palace borde inte en enda av de spelare som befann sig på planen mot Brighton spela. Inte en enda. Och hur kan man egentligen visa så lite stolthet över ynnesten att få bära en Unitedtröja? Inte bara en gång, inte bara två – utan konsekvent över tid. 
• United har inte släppt in fler ligamål i snitt sedan säsongen 1970-71. Det är alltså över 50 år en Uniteds defensiv var sämre än den är i dag: Detta med kapten Maguire, svenske landslagskaptenen Victor Lindelöf och världsmästaren Raphael Varane. 
• Ralf Rangnick har med rätta hyllats för sin klarsynthet kring Uniteds problem, men det går inte att påstå att anställningen av honom i november var en total katastrof. Ingen manager i modern tid har lyckats sämre än tysken och den/de som bestämde att han skulle plockas in borde aldrig mer få fatta ett fotbollsrelaterat beslut i sin karriär. Rimligen har vi hört och sett det sista av Ralf efter epilogen på Selhurst Park och ingen kommer att skriva sånger om honom efteråt. 
• Sju gånger efter andra världskriget har United avslutat säsongen med minusmålskillnad. Mycket talar för att det blir en åttonde nästa vecka.