Loading
We will remember them.
För vissa är 6 februari bara ett datum, men för många är 6 februari en sorgens dag. Det är också en dag för att minnas.
Inte minnas själva händelseförloppet. Det är det ingen som gör längre. Den sista överlevaren, Sir Bobby Charlton, tog minnena med sig när han gick bort för två år sedan. Det är mer allmänmänskligt än så. Det är en dag att minnas liv som slocknade alldeles för tidigt. Att minnas både föräldrar och barn som aldrig fick komma hem, men också de som aldrig fick ta emot dem.
Över tid har den 6 februari blivit en dag för att minnas inte bara offren från katastrofen, utan för att minnas de som har gjort Manchester United till den klubb det är. Anställda som ägnat sina liv åt klubben i tysthet, och supportrar som lämnat oss. Spelare och tränare, båda innan och efter katastrofen. All historia är värd att berätta, för utan historia är vi ingenting.
Busby Babes var Englands bästa lag, och det med en väldigt ung trupp som knappt hunnit flaxa med vingarna. Vi kan bara gissa hur bra det hade blivit. Nu är det istället vår skyldighet att minnas dem, som fotbollsspelare men framförallt som människor. Det kommer vi alltid att göra.
Idag minns vi:
Geoff Bent, som var så bra att han skulle bli uttagen till landslaget, men som aldrig fick den chansen.
Roger Byrne, lagkapten. I en bättre värld hade han kommit hem till Manchester och fått nyheten att hans fru väntade parets första barn.
Eddie Colman, bara 21 år gammal. Yngst utav alla. En festprisse som vägde upp det med naturbegåvning.
Duncan Edwards, en fotbollstalang bortom beskrivning. Det kan bara kallas för en skymf att vi aldrig fick se hans storhet blomma ut på riktigt.
Mark Jones, som såg fram emot ett liv som tvåbarnsfar när han satt på planet.
David Pegg, som var den som alltid spred skratt i omklädningsrummet. Du kunde ofta hitta honom ute på dansgolvet efter midnatt.
en av lagets stora stjärnor, som lämnade en fantastisk karriär bakom sig. Enligt många som spelade med honom var han den bästa forwarden i Uniteds historia.
Och , rumskamrat med Sir Bobby och som mycket väl hade kunnat bli en av Irlands bästa genom tiderna. Trots att han bara fick leva 22 år har han hedrats med ett frimärke i sitt hemland.
Vi minns även de 15 utöver Manchester Uniteds spelare som miste sina liv. Tre ur Uniteds stab, tre bland flygplanspersonalen, åtta journalister, och en medresande supporter.
Vila i frid.
Historien om Münchenkatastrofen skrev Mikael Österdahl om i långformat för några år sedan. Det är en berättelse om hur Englands bästa fotbollslag byggs upp av egna talanger. Det slutar i tragedi i München men berättelsen fortsätter över Europacupsegern 1968.
Sir Matt Busby var lagets manager. Vår klubb hade inte varit den klubb den är om det inte hade varit för Busby.
Duncan Edwards var den kanske bästa spelaren i laget. Han kämpade i ett par veckor efter olyckan, men hans liv gick inte att rädda.
Charlton överlevde olyckan och kunde fortsätta spela fotboll. Han blev Manchester Uniteds meste målskytt någonsin, Englands meste målskytt någonsin. Han gjorde flest matcher för United, han gjorde flest matcher för England. Nu har han lämnat ifrån sig rekorden men hans status som en av de främsta i klubbens historia är evig.
Historien om München har också berättats i många sånger.
På hemsidan har vi skapat profiler på alla spelare som var med på planet samt för Sir Matt Busby och Jimmy Murphy.
One cold and bitter Thursday in Munich, Germany,
Eight great football stalwarts conceded victory,
Eight men will never play again who met destruction there,
The flowers of English football, the flowers of Manchester. Matt Busby’s boys were flying, returning from Belgrade,
This great United family, all masters of their trade,
The pilot of the aircraft, the skipper Captain Thain,
Three times they tried to take off and twice turned back again.The third time down the runaway disaster followed close,
There was slush upon that runaway and the aircraft never rose,
It ploughed into the marshy ground, it broke, it overturned,
And eight of the team were killed as the blazing wreckage burned.Roger Byrne and Tommy Taylor who were capped for England’s side,
And Ireland’s Billy Whelan and England’s Geoff Bent died,
Mark Jones and Eddie Colman, and David Pegg also,
They all lost their lives as it ploughed on through the snow. Big Duncan he went too, with an injury to his frame,
Johnny Berry and Jack Blanchflower will never play again,
The great Matt Busby lay there, the father of his team,
Three long months passed by before he saw his team again.The trainer, coach and secretary, and a member of the crew,
Also eight sporting journalists who with United flew,
And one of them Big Swifty, who we will ne’er forget,
The finest English ‘keeper that ever graced the net.Oh, England’s finest football team its record truly great,
Its proud successes mocked by a cruel turn of fate,
Eight men will never play again, who met destruction there,
The flowers of English football, the flowers of Manchester.
I ursprungstexten var raden And Ireland’s brave Jack Blanchflower men det ändrades år 2020 för att uppmärksamma att även Johnny Berrys karriär avslutades i München (något som inte var klart då originalet skrevs).
Idag minns vi de som dog men vi minns också de som överlevde. Det var 44 personer på planet, varav 21 överlevde. Men olyckan handlar också om de som inte var med på planet. Barn förlorade sina föräldrar, Mark Jones och Roger Byrnes fruar var gravida, och föräldrar förlorade sina barn. Vänner förlorade vänner och supportrar förlorade idoler.
Spelarna som överlevde olyckan har vi nu förlorat till evigheten. Managern Sir Matt Busby lämnade oss 1994, Johnny Berry senare samma år. Vi förlorade Jackie Blanchflower 1998, Dennis Viollet 1999, Ray Wood 2002, Albert Scanlon 2009, Kenny Morgans 2012, Bill Foulkes 2013 och Harry Gregg 2020, innan den sista överlevaren Sir Bobby Charlton lämnade oss 2023.
Geoff Bent
Roger Byrne
Eddie Colman
Duncan Edwards
Mark Jones
David Pegg
Tommy Taylor
Billy Whelan
Walter Crickmer (sekreterare)
Tom Curry (tränare)
Bert Whalley (tränare)
Willie Satinoff (supporter)
Alf Clarke (journalist)
Don Davies (journalist)
George Follows (journalist)
Tom Jackson (journalist)
Archie Ledbrooke (journalist)
Henry Rose (journalist)
Frank Swift (journalist)
Eric Thompson (journalist)
Kenneth Rayment (pilot)
Bela Miklos (reseledare)
Tom Cable (flygvärd)
Vila i frid.
