No Casemiro – no party. 

Nej, det gick inte att ersätta brassen på Emirates – och 2-3-förlusten får anses som helt i sin ordning, med tanke på Arsenals övertag i både spel och chanser. 

Topp 4 ser åter ut att vara Uniteds mål.

Och det går inte att vara förkrossad över detta. Även om det var jobbigt med ännu en sen käftsmäll samma vecka. 

Bäst:

• Marcus 1-0. Världsklass. Ibland gör han mål tack vare sin märkliga förmåga att i motlägg få med sig bollen, men ibland lyckas han också göra såna här magiska mål. Tunneln när han skickade upp Partey på åhörarläktaren (pun intended) och så pang! 
• Lichas mål! Och firande! Argentinaren reagerade som en världsklasstriker med sin nicklobb på uppstudss. Firade precis som man föreställer sig Martinez fira sitt första Unitedmål också. 

Imponerande:

• Att United – som för drygt ett halvår sen var ett lag slaget i spillror – ändå kan pressa serieledarna (som bara förlorat en match på hela säsongen, mot …), ta ledningen, komma igen efter underläge, utan sin motor på mitten. Vi är bara i början av ten Hags ombyggnation. 
• Comebacken efter Arsenals vändning. Den mentaliteten kommer att bli oerhört viktig om ten Hags bygge ska lyckas hela vägen på någon front redan i vår. Nu höll det inte hela vägen – och managern lät sannerligen både spelarna och världen veta vad han tyckte om det – men manegen är krattad: Vill ni vinna – visa det! 

Problem:

• Detta United förlitar sig alldeles för ofta enbart på Marcus Rashford i offensiven. Antony kommer ytterst sällan till sin rätt och när Bruno och Eriksen inte får den tid de vill ha på bollen händer inte mycket framåt. 
• Antonys defensiv – och offensiv. Brassen skulle kanske behöva en minivariant av Sanchos break. Det är inte mycket vettigt som händer framåt, och bakåt bryr han sig så där lagom mycket. 
• Wouts sejour i United ska så klart inte bedömas på två insatser. Men än så länge har han sett ut som en forwardsvariant av Nemanja Matic – och det är ingen komplimang. Han är inte snabb, tappar luftdueller och lyckas inte suga in bollen för att vinna tid att bygga offensiven. Nu har vi två matcher mot lättare motstånd och då bör han kunna växa in i kostymen. Det är – som jag brukar tjata om – ingen social verksamhet att spela för United. Det ska levereras så fort som möjligt (och Martial har som vanligt valt att inte spela, ens när han är på planen).
• 3 poäng tappade i slutminuterna på de 2 senaste är inte optimalt. 
• När Casemiro inte är tillgänglig är vi åter till Scott McTominay. Det håller liksom inte. Det har inte hållit på flera år och kommer inte att göra det de närmaste fem åren heller. 
• Aron Wan-Bissaks positionsspel. Ouch. 

… and finally:

• Man saknar inte Darren Fletcher och Mike Phelan vid sidlinjen. Det gör man inte. Nutida United känns aningen mer seriöst. 
• Varför boxar en oattackerad David De Gea bort bollen som en pojklagsspelare? Obegripligt. Han blir allt mer en gåta, spanjoren. Först stolphållandet och så nu detta. 
• Arsenal ser ut att segla mot en första titel på tusen år. Men skador på ett par spelare? Klarar dom det? Man kan ju hoppas, åtminstone om alternativet är ni vet vilka.
• Den här veckan kan vi förhoppningsvis återställa balansen efter chocken över att ha förlorat en match igen. Forest på onsdag och Reading på lördag kan vara den perfekta huvudvärksmedicinen.  Och då är brassen tillbaka. 

Vi har väntat i snart ett decennium, men den sovande giganten har nu börjat slå upp ögonen på allvar.

Manchester United är tillbaka.

Den här våren har nu förutsättningarna att bli den bästa på tio år. 

Superb:

• Vändningen! Som det skreks här! Om det var osäkert vid 1-1 så var det ingen VAR-tvekan när Viva Garnacho serverade Rashford, som oavsett hur matchen ser ut, hur han ser ut, hur vädret är, hur många skador han har – inte kan sluta göra mål. 
• Det är i mitten av januari och Manchester United kan faktiskt blanda sig i en titelstrid till våren. Jag vet, det är sjukt, men faktum är att en seger mot Arsenal till helgen gör att detta är en realitet. 
• Uniteds defensiva struktur, framförallt i första halvlek, visade att laget nu har en spelplan försvarsmässigt som sitter. Jämfört med det förra derbyt var det som natt och dag. Ett vinnande lag börjar som bekant bakifrån. 
• En stor anledning till det ovanstående: ten Hags val att plocka in Fred bredvid Casemiro på det defensiva innermittfältet. Brassarna vara fenomenala tillsammans och lyckades nästan helt neutralisera de Bruyne. 

Erik:

• Jag vara garanterat inte ensam om att vara orolig när jag såg Malacias namn på vänsterbacken (och Shaw centralt). Men vid det här laget börjar man lära sig att lita på att ten Hag vet vad han gör. Den där backlinjen lät alltså Manchester City avsluta en gång på 90 minuter! 
• 16 vinster på 19 senaste matcher – varav 9 raka – är ett otroligt facit efter brakförlusten på Etihad. Vi har haft bra sviter sedan Fergie försvann tidigare, men det här är första gången jag känner att vi har förtjänat det. Och den största delen i detta har förstås vår manager. För drygt ett halvår sen var det på gränsen till att man inte ville titta på matcherna eftersom spelarna inte såg ut att bry sig. Jag brydde mig inte heller om dom. Att på så kort tid gå från det till att älska laget är en bragd. 
• Varane-Shaw som startande mittbackspar med klubbkaptenen, Sveriges landslagskapten och en världsmästare på bänken … Inte många förutom Erik ten Hag kunde ha förutspått att detta någonsin skulle ske. Men har han fått rätt i sin satsning på Shaw i mitten? Japp. Givetvis. 

Unitedklass:

• Aron Wan Bissaka har länge varit den bortglömde 500-miljonersspelaren på Old Trafford. Men efter Dalots skada har engelsmannen fått en mini revival. Nu tappade han visserligen Grealish helt vid 0-1, men i stort lyckades AWB med sin roll. 
• Old Trafford. Den gamla arenan, som ofta kan vara alldeles för tyst, skakade på ett sätt man inte upplevt många gånger det senaste decenniet. 
• Bruno Fernandes hamnar numera ofta i skuggan av Rashford (så klart), men vi ska inte glömma vilken kapten han är i dessa matcher. Jag skulle fullkomligen hata att möta honom om jag var motståndare eller motståndarsupporter. Men hans energi, hans gnäll på domaren, hans spelförståelse … allt som behövs för att driva ett ten Hag-lag framåt. 
• Garnacho bör vara gjuten som inhoppare resten av säsongen. När matcherna börjar öppna upp sig sista 20-25 är han perfekt med sin speed och entusiasm. 
• DET kvitteringsmålet. Otrolig glädje att se alla samlas i förvåning, ilska och upprördhet över att det godkändes (ja, jag hade varit vansinnig om vi hade fått det emot oss) gör vinsten extra skön. United berör på ett sätt som inget annat lag – alltid. 

Sparkapital:

• Vi behöver också minnas att United inte gjorde en klockren match offensivt. I början av andra halvlek, till exempel, gick det alldeles för fort för spelarna som inte hade något motvapen när City började röra både sig själva och bollen i ett högre tempo. Det innebar färre chanser för United att skapa något eget. 
• Christian Eriksen var tämligen anonym större delen av matchen, men kanske mest efter paus där han befann sig i ett ingemansland. Nu har han ju gjort så mycket under säsongen att han är ursäktad en med hans mått mätt beskedlig insats. 
• Apropå anonym, så var Anthony Martial anonymiteten personifierad. Fransosen höll ett testimonaltempo. Nu förväntar jag mig inte att Wout Weghorst ska vara någon speedkula, men jag kan tänka mig att nederländaren får mer uträttat. Förhoppningsvis kan hans ankomst höja Martial, även om jag tvivlar då han verkar ha svårt att hantera konkurrens. 

… and finally:

• Efter en radda hemmamatcher står nu tre bortamatcher för dörren. Den primära? Just nu så klart Crystal Palace. En trea där ska inte slarvas bort. 
• Alla tre skott på mål efter paus gick alltså in. Otroligt. De Gea gjorde noll räddningar i ett derby, och vi vann ändå. 
• Även om det kändes kört i samband med det var det lite gulligt att se Casemiro och de Bruyne hålla varandra i handen i samband med Grealish 1-0. 

När United var den dominanta kraften under 1990-talet spelade vi inte så ofta viktiga derbyn och till slut mötte vi knappt city, eftersom dom valde att åka nedåt i seriesystemet. Efter att de återkommit hände det att dom vann, men United vann då ändå ligan, så det spelade liksom ingen roll.

Sen oljepengarna plöjdes ned i den numera helt oljefärgade delen av Manchester har dom – inte helt otippat – lyckats vinna ligan fler gånger än den äkta och röda delen. Samtidigt har United också vunnit en del derbyn, mest ihågkomna kanske under Solskjaertiden.

Senast blev det dock en av de värsta mötena jag upplevt. Jag blir upprörd bara av att tänka på det.

Uniteds ligafacit hemma mot Pep & co. är sorglig läsning. Två vinster på de tio senaste och då var den ena matchen så långt tillbaka att Ryan Giggs var manager och Ashley Young serverade Afrotanken ett av målen.

Under alla dessa år har vi gått in i de flesta av matcherna med våra grannar som favoriter. Och spelbolagen har även denna gång city som solklara sådana, vilket jag inte är emot alls, men kan tycka är aningen märkligt. Detta eftersom United har vunnit 15 av de 18 matcher man spelat sen 3-6. City har spelat 17 sen dess och vunnit 11. Och medan gästerna ”bara” vunnit 4 av de senaste 7 kan ten Hag skryta med åtta raka segrar.

Holländaren har skapat en maskin som ”bara” hackat till i inledningen av säsongen och ett par gånger sedan dess. Det har lett till mer optimistiska tongångar än jag sett på många år i Unitedskaran. Oroväckande? Självklart. Jag vill inte tro på vinst. Det är vidrigt.

Apropå att vinna: Startelvan tar väl ut sig själv? Eller? För mig är den hyfsat självklar.

DDG

AWB – Martinez – Varane – Shaw

Eriksen – Casemiro

Antony – Bruno – Rashford/Garnacho

Martial/Rashford

Att Dalot missar matchen är, med tanke på hans insatser efter skadecomebacken, inte samma katastrof som det hade varit innan VM. AWB har inte sett oduglig ut och portugisen har varit blek.

Om Martial missar är det inte heller hela världen med tanke på att han gör mål i typ var tionde match. Fördelen är att vi kan få Garnacho mot Walker om Rashford flyttas upp i banan.

Ett alternativ till detta är att plocka in Fred i stället för Eriksen. Flytta upp dansken, putta ut Bruno till höger och få en starkare defensiv. Men Bruno på en kant i utgångsposition är sällan lika effektiv och Eriksen har ju fått ett oerhört bättre komplement bredvid sig de senaste månaderna än han hade tidigare.

Och där tror jag den största nyckeln till framgång ligger. Får Casemiro grepp om matchen är chansen till tre poäng enormt mycket högre än om han inte får det.

Vinner vi matchen är vi med i titelstriden. En obegriplig mening att skriva, så här tio år sen senast det hände.  Förlorar vi är vi väck och får åter fokusera på Arsenalpriset. Å andra sidan har vi ett par cuper att slita för.

Nu är det bara timmar kvar.

Let’s do this.

Ångloket Manchester United går inte att stoppa just nu. 

Åtta raka vinster och även om stora delar av mötet med Charlton var rätt trist slutade det med en 3-0-vinst. 

I slutändan alltså ett perfekt genrep inför en av säsongens största matcher.

Vi fortsätter skämmas bort av:

• Marcus Rashford kan inte sluta att göra mål. 

• Vinster. Åtta matcher efter VM-uppehållet – åtta vinster. Nu har ju motståndet inte varit av högsta europeiska klass, men man kan ju inte göra mer än att besegra det som man har framför sig.
• Casemiro. Han är inte helt perfekt, komplett, defensivt, men som defensiv mittfältare är han bannemej komplett offensivt. 

Unitedklass: 

• Lisandro var faktiskt fel på det i några situationer, men oj, oj, vilken betydelse han har – och fortsatt kommer att ha – i det här laget under våren och förhoppningsvis många år framöver. Inte nog med att han har sin passningsfot och sitt huvudspel, hans Vidic-esque inställning är exakt vad laget behöver i defensiven. 
• Garnachos inledande tio minuter far fantastiska. Han försvann därefter aningen ur matchen innan han sista tio vaknade till liv igen. Jag älskar hans direkthet!
• Även om Antony ute på planen ser aningen för mycket enfotad ut, är det en sanslös spetsegenskap han har med sina curlande skott i bortre. Wow! 

Imponerande:

• Facundo Pellistris lilla cameo. Uruguayanen spelade från start i VM men har fått vänta väldigt länge på sin tävlingsdebut i United. Mot Charlton kom han in i ett skönt läge där Londonlaget var tvunget att kliva fram i jakten på kvittering och visade direkt prov på sin talang. 
• Det var länge sen man kände sig trygg, oavsett motstånd, när en Unitedmanager skickar ut en klassisk cupelva. Men ten Hags uppställning levererade okej, även om han var tvungen att kasta in det tunga artilleriet för att stänga matchen. 

Frågetecken: 

• Alltså, Harry Maguire får jag inte grepp om. Hur stabil som helst i VM och så ser han fortsatt lika skakig ut som han gjort i United. Mot Charlton åkte han på två tunnlar, drog på sig gult kort och var allmänt förvirrad (i ärlighetens namn smekte han i väg ett gäng crossbollar också). Hur kan det komma sig? 
• Scott McTominays framtid i United kan väl inte vara självklar, egen produkt till trots? Det var väldigt länge sen han hade en längre period av självklara och fina insatser. Mot Charlton var han i stället kanske Uniteds sämste spelare. 

… and finally:

• Anthony Elanga var väl lite för Ralf som Januzaj var för Moyes, om än i lite mindre effektiv form. Men svensken ser alltmer ut att behöva komma bort till en nivå som är mer i hans … nivå. 
• Det var länge sen jag såg fram emot derby på samma sätt som nu. Rimligen kommer åtta startspelare från slakten i senaste mötet att starta även nu på lördag, och har deras blod inte pumpat “revansch” hela veckan fram till avspark lär det aldrig göra det igen. 

Sjunde raka. 15 vinster på 18 senaste. Det är lätt att bli bekväm och ta varje seger för given när det ser ut så här. 

Men jag tar varje tillfälle att njuta, eftersom de senaste åren har fått oss att inse att United inte längre har någon god-given right att vinna allt.

3-1 mot Everton – den suger vi på till och med tisdag. 

Excellent:

• Marcus Rashford är inne på sin åttonde säsong i United och är 25 år gammal förhoppningsvis på väg att hitta en nivå som han kan fortsätta hålla under flera år. Mot Everton var han Uniteds överlägset bästa spelare i offensiven och hans fenomenala skott-/passningsfinter i motståndarnas straffområde var högeffektiva. Alla vet att han kommer att göra dom, men det går ändå inte att stoppa. Det är ett tecken på en världsklasspelare. 

Högklassigt:

• Att man vid 1-1 kan sitta och tänka: “Det här vinner vi i andra”. Den mentaliteten kan vi tacka Erik ten Hag för och det känns som så länge sen man satt och kände så. United var inte alls så bra som man vant sig vid att se dom, men segern var ändå hyfsat säker och rättvis. 
• Att vi kan skicka fram en mittback för att snurra bort motståndare för att slå inlägg. Raphael Varane har många strängar på sin lyra. 
• Precis som Rashford älskar Garnacho att gå rakt på mål. Han är lite valpig än, men löpningen som gav straffen visar exakt varför han hålls så högt i United. Känns som ett par steg före en spelare som exempelvis Elanga. 

Frågetecken:

• Alltså, det där misstaget som David De Gea gjorde var bland de märkligaste misstag jag sett av en målvakt på den här nivån. Varför höll han i stolpen, som en försvarare på hörna? Han gjorde det igen när Everton satte sitt sedermera VAR-förstörda mål också. Så gammal är han väl inte, David, att han behöver stöd? 
• Vi hade alltså tre mittbackar på bänken och en vänsterback som mittback på planen. Nu har ju Luke Shaw knappast gjort bort sig när han vikarierat där, men det kändes som en märklig signal att sända ut till både Maguire och Lindelöf. Och Martinez kunde väl ändå ha startat? 

Finns utrymme att bli bättre: 

• Antony, bortsett från målet och någon snurrfint, var åter tämligen blek – speciellt eftersom han nästan totalvägrar att använda sin ena fot – och här 
• Tyrell Malacias frejdighet i början av säsongen har utbytts mot en aningen mer oförsiktig attityd där han ser ut som att han när som helst kan kapa en motståndare. Nu var det ju inget överfall som tvingade Iwobi att kliva av, men han är verkligen oslipad, nederländaren. 
• Medan Rashford inte kan sluta göra mål är vår ende mer utpräglade anfallare, Anthony Martial, inte i toppslag (det har han egentligen inte heller varit sen 2019/2020). När Rashford serverade fransosen dennes bäste chans ska det givetvis vara mål, oavsett hur snabbt Pickford kommer ut. 

… and finally:

• Charlton nästa får ses som ett genrep inför vårens första holmgång, när city kommer på besök. United ställde upp mot Everton med 10 av de 11 bästa spelarna man i mina ögon kan sätta ut på planen. Förhoppningsvis får vi se äntligen se Varane-Martinez nästa vecka.

Sällan har väl det känts så jävla roligt med Unitedmatcher. Och att plötsligt se fram emot dom är en känsla som legat latent länge nog. Jag menar, vi har förlorat en match sen 2 oktober!

EN!

Sen den vedervärdiga förluster på Wastelands har Erik ten Hag alltså radat upp 14 vinster på 17 matcher. Och det är inte bara att det handlar om trepoängare utan sättet det tillkommit på. United övertygar inte rakt igenom 90 minuter i varje match, men i de flesta fall har man gjort sig förtjänt av vinsten. Förra säsongen kom vi knappt upp i en handfull insatser där man efteråt tänkte: ”Ja, jävlar, vad vi förtjänade detta”.

Ännu en hemmamatch står nu för dörren i afton (sex av sju matcher i ett svep är på Old Trafford) och i nuläget är det helt otänkbart att se Everton komma till storstan och vinna. Speciellt med tanke på Uniteds formkurva och Lampards dito. På ett sätt får vi vara tacksamma att Frank Jr inte fått sparken än så att det skulle komma en ”reaktion” med en tillfällig manager.

Nu är jag fullkomligt övertygad om avancemang. Oavsett startelva.

Äntligen pressades ten Hag lite mer om statusen på Jadon Sancho. Nu verkar det vara klarlagt att det handlar om privata issues, snarare än att han plötsligt blivit en spelare som inte klarar att ens ta en plats på Uniteds bänk. Även om vi visste det så känns det rimligt att det också det bekräftas av hans chef och de miljontals fans som undrat.

Exakt vad som hänt är inte allmänt känt, utan rykten pratar om allt från sjuka familjemedlemmar till att värre saker än så hänt någon nära vän till Sancho. Ten Hags ”Spelare är inga robotar”-citat klargör i alla fall att det är skallen det handlar om. Och då är det klart att det inte finns någon tidsram för när han kan vara åter. Härligt att se honom tillbaka på Carrington ändå!

Martin Dubravkas ”Andy Goram-karriär” i United tog abrupt slut häromdagen och idag presenterades hans ersättare Jack Butland. Här är allting som vanligt i Unitedland: Konkurrenter förstärker för hundratals miljoner i januarifönstret medan United lånar in en målvakt från Crystal Palace. Den här gången är det dock mer lättläst: Glazyrerna är på jakt efter köpare och tänker fan inte slösa bort en penny i onödan innan detta.

Men kommer det inte en en högklassig striker i januari – och då snackar vi inte Ighalo-nivå – lär våren inte bli lika fantastisk som den har potential att bli.