Snart halvvägs in på säsongen och Manchester United närmar sig inte bara topp fyra längre.

Vi närmar oss topp två.

Om ett par veckor har vi mött både Arsenal och City en andra gång, men inte kan väl… ? Eller? 

Hur som helst var 3-0 mot Bournemouth helt i linje med det nya, pålitliga, ten Hag-styrda United.

Briljant:

• Casemiro. Jag kan bara inte få nog av brassen. Han lyckas på något sätt göra en av de mer osexiga positionerna på planen glödande het. Och när han även har i sig att smeka in en volley… Och Scott McTominay kan inte ha fattat någonting när han såg den där vänsterhalvvolleypassningen på ett tillslag från sin konkurrent på mitten i slutet av matchen. Det är Casemiros värld och vi bara lever i den, helt enkelt. 
• Vår nye manager har inte fått tillräckligt med hyllningar i dessa spalter, men nu får han det: Egentligen för första gången sedan Den Gamle lämnade oss (för snart tio år sedan?!) känns det som att en manager får ordning på större delen av kedjan. Inte bara några resultat här och där på planen, utan även utanför den. Det var inte länge sen man näst intill ogillade det här laget och det är nederländarens förtjänst att vi förälskar oss i det igen. 
• Målen! Först en magnifik kombination mellan de enda två icke-Solskjaerspelarna, sen en strålande löpning av Luke Shaw och avslutningsvis skolboksexempel 1 på hur man kan på tre tillslag från tre spelare leka in bollen i öppet mål. 

Wow:

• I sommar har Luke Shaw varit i klubben i nio år, men frågan är om han varit bättre? Visst, perioden innan det hemska benbrottet i Eindhoven lovade gott, men nu ser vi en mognare Shaw med en betydligt högre lägstanivå. Tillbaka på sin ordinarie vänsterbacksplats var han än en gång en av lagets främsta även mot Bournemouth. 

Unitedklass:

• Okej, det var inga spektakulära ingripanden, men David De Gea håller nollan av en anledning. Endast två insläppta på sju senaste i ligan på OT är som en throwback till van der Sar-åren. Spanjoren är numera en institution i klubben och mot Bournemouth sattes han på lagom med prov efter paus. Vi vet att han är i form när han kör sina patenterade “rädda-med-höger-handsken-fastän-bollen-går-till-vänster”-räddningar. 
• Tålamodet. Första halvlek var en allt annat än hejdundrande fotbollsshow, men United passade och passade och allt eftersom tiden led så skapade man också de chanser som behövdes. 
• Livet post-Ronaldo ser hittills ganska ljust ut: 4 raka vinster, 9 gjorde mål och 0 insläppta. Everton hemma på fredag ser åtminstone på papperet ut att kunna förlänga både segersvitem och nollorna.

Kan bättre:

• Centrallinjen offensivt. Nu haltade Donny av strax innan paus, men vare sig han eller Martial kändes som ett särskilt starkt hot ens mot ett av ligans ihåligaste bortalag. Och vad har hänt med Martials huvudspel? Har han verkligen alltid varit så blek i det avseendet? 
• Även centrala försvaret. Trots nollan var/är det svårt att som tittare känna samma trygghet när Maguire-Lindelöf ska vara sista utposter, jämfört med Varane-Martinez. Jag gissar att vi får den senare duon i cupen härnäst. 

… and finally:

• Antony har verkligen fått en stop-start-säsong i klubben. Han har redan missat fler ligamatcher än han har spelat och nu var han skadad igen. Lite oroväckande, inte minst med tanke på att en annan offensiv ytter i Sancho fortfarande är mystiskt frånvarande. 
• Lisandro hyllades som en världsmästare bör hyllas av sin hemmapublik och det känns otroligt tryggt att ha argentinaren tillbaka när det vankas matcher mot city och Arsenal. 
• Exakt hur långt ten Hag kommit efter 3-6 på Etihad lär vi bli varse nästa helg. Och för första gången på hur länge som helst ser jag fram emot ett Manchesterderby. 

Manchester Uniteds avslutning på året inger fortsatt hopp om att våren 2023 kan bli en vår att äntligen se fram emot. 

1-0 mot Wolves var inte kassaskåpssäkert, men likväl en tung trepoängare. 

Över förväntan:

• Hur ten Hag fått fart på maskineriet. Efter katastrofstarten är det väl i princip bara slakten på Etihad som stoppat United från att utvecklas enbart framåt under hösten. Vi går in i 2023 som ett av ligans formstarkaste lag och dessutom med en elva som man börjar tycka om mer och mer. Det känns som bara i går som man såg ett lag som inte brydde sig vad som hände på planen – i dag känns det tvärtom. 

Utmärkt:

• Marcus Rashford ska alltså ha försovit sig och följden blev att han bänkades från start. Hans reaktion på detta var ett skolboksexempel: In direkt efter paus och visa hur mycket han betyder för detta United i nuläget. Målet var också typiskt en Rashford i form där han har sånt självförtroende med sista touchen innan skottet.
• Luke Shaw har spelat mittback i två matcher – och United har hållit nollan två gånger. Nu har han ju inte en League Two-kollega bredvid sig, men ändå. Shaws vikariat som central försvarare ska inte underskattas. 
• De Geas reflexräddning på stopptid när Wolves skapade i princip sin enda glödheta chans i matchen tackar vi för. 
• Tredje raka nollan efter VM-uppehållet. Försvar är bästa anfall. Och detta med endast en spelare i backlinjen som är förstaval på sin plats. 
• Apropå backlinjen så har Varane varit en fröjd att se de senaste matcherna. VM-framgångarna – och det faktum att han kunde ta sig tillbaka från skadan – verkar ha höjt honom ytterligare en nivå i Unitedtröjan.

Room for improvement:

• Antony ser fortsatt lite VM-bakfull ut. Här finns det sparkapital och vi såg ju vad han kan leverera i framspelningsväg med sin utsida till Bruno i matchens kanske bästa Unitedanfall i första halvlek. 
• Nu är det kanske inte så konstigt att Garnachos kurva går spikrakt uppåt och jag vill inte kritisera honom för hårt. Men det är ingen social verksamhet att spela i United. Man måste leverera. Det där avslutet på gratischansen var för dåligt. 
• När inte Martial är on it, som mot Wolves, är United ett svagare lag i offensiven. En striker behövs verkligen. Martial är en märklig figur på så sätt att han skulle – på papperet – passa bättre som backup, men han är verkligen inte bra som backup och samtidigt inte bra nog att vara förstaval. 
• Tyrell Malacia har vägt lite lätt på slutet. I början av säsongen såg han mer samlad ut, medan han nu är lite väl yvig och fel i positionerna.

… and finally:

• Bournemouth hemma på tisdag bör vara tre givna poäng. United har inte släppt in ett mål hemma på OT i fyra senaste ligamatcherna och Bournemouth har släppt in 26 på bortaplan. 
• När får vi se Lisandro på planen igen? Redan då? Eller först i cupen på fredag? Med tanke på hur det sett ut senaste veckorna är vi inte i något akut behov av honom, men kvaliteten på motståndet kommer att öka den närmaste tiden. 

United fick en total katastrofstart på säsongen.

Sen har kugghjulen börjat falla på plats och nu vinner ten Hag mest hela tiden. 

3-0 mot Forest var dessutom klart i underkant. 

Magnifik:

• Vi visste så klart att Carlos Henrique Casimiro var en riktigt högklassig spelare redan innan vi köpte honom. Men för oss som inte följt Real Madrid mer än i CL-matcherna är det ändå en mäktig upplevelse att nu får se honom varje vecka. Jag kan inte minnas att jag sett en spelare vara dominant på samma sätt sedan Roy Keanes tid på Unitedmittfältet. Precis som Keane har brassen allt i sin arsenal. Mot Forest var han i särklass i brytningar, spelförståelse, uppspel och tacklingar. En annan anledning till att han sticker ut så mycket är att vi väntat på den här typen av spelare så länge. Förr tog vi det för givet. Förhoppningsvis är vi där snart igen. 

Högklassigt:

• Marcus Rashfords spel i första halvlek. Klassmål, följt av klasspel innan Martial serverades 2-0. I andra stod han för en av matchens passningar i en av matchens anfall (som avslutades av Antony). När han är på spelhumör som mot Nottingham är han otrolig. 
• Vissa Unitedanfall – ofta startade av en brytningspassning från Casemiro – var på riktigt hög nivå. Fart, one-touch och rörelse. Precis som vi drömmer om att se United varje vecka. 

Imponerande:

• Old Trafford börjar äntligen bli en borg igen. Sen premiärförlusten mot Brighton har United vunnit fem och kryssat en med 11-2 i målskillnad. 
• United gjorde alltså mål på en hörnvariant och spontant kändes det som att vi skulle behöva gå tillbaka till Becks-Scholes-dagar för att hitta senaste gången (det ska vi väl ändå inte? Eller?) något liknande hände. 
• Forest skrämde inte många vare sig innan eller under matchen, men tre poäng ska ändå hem och med vare sig Lindelöf, Maguire eller Martinez att tillgå så fick Luke Shaw vikariera som mittback och det gjorde han med den äran. 
• Raphael Varane var – nio dagar efter VM-finalen – åter i Unitedtröjan och det var ett ytterst välkommet återseende. Måtte han få hålla sig hel resten av säsongen. 

Förbättringspotential:

• Avslutningarna, så klart. 6-0 hade väl speglat resultatet bättre. 
• Antony var kanske den mest anonyme av Unitedspelarna denna tisdagskväll. När han fick sitt bästa läge kastade sig Hennessey i princip redan innan Antony börjat sin skottrörelse, så där finns utrymme för variation hos brassen. 

… and finally:

• United har Wolves borta på lördag och sen tre raka hemmamatcher i ligan och olika cuper innan det är dags att visa hur långt United kommit sedan det fasansfulla derbyt på Etihad. Fortsätter ten Hag att knuffa formkurvan uppåt fram tills dess så …
• Efter Brighton-Brentford-fiaskona i inledningen av säsongen är det faktiskt bara Arsenal som tagit fler poäng än United. Med tanke på fjolårssäsongen är den sviten ett otroligt högt betyg till ten Hag och det han har infört i omklädningsrummet och på träningsfälten. 
• Nytt år på söndag vilket innebär att transferfönstret ställer sig på vid gavel. Om inte United hämtar in en striker (och då menar jag över-Ighalo-level) är det ett slag i ansiktet på ten Hag. 

ÄNTLIGEN!

En evighet har gått sedan Alejandro Garnacho avslutade pre-VM-säsongen på bästa tänkbara sätt på Craven Cottage. Ett världsmästerskap har påbörjats och avslutats sedan dess och United har till och med redan dragit igång livet efter Qatar. 2-0 mot Burnley var en helt okej förrätt inför det primära: Premier League.

Och nu sparkas det äntligen igång igen. Och oavsett hur korrumperat och vackert och vidrigt och dramatiskt VM än var så går ingenting upp emot engelsk, inhemsk fotboll. Old Trafford under the floodlights som kickstart är inte heller kattskit.

Dessutom har vi en av VM:s allra bästa spelare till vårt förfogande. Bruno Fernandes har den senaste tiden varit lika bra som han var i pandemi-United och när han är så bra är det få – om ens någon – spelare i hans position jag kan tänka mig att byta honom mot. Formen höll i sig mot Burnley trots att han obegripligt nog var sjukt irriterad (och avstängd mot Charlton i kvarten). Dessutom tycker jag att han och Eriksen har börjat fungera allt bättre tillsammans, trots att båda gärna vill ha bollen så ofta som möjligt. Eriksen var aningen vassare totalt sett innan uppehållet, men Brunos högstanivå är enastående hög och kan han accelerera formen ytterligare blir det en sevärd andra halva av säsongen, oavsett vem som spelar anfallare.

När det kommer till elvan är det gissningsvis bara Varane och Martinez som är helt borta efter finalspelet. Dalot bör vara tillbaka, och det skulle trots allt vara skönt att få ha Maguire bredvid Vigge. Inte för att Casemiro gjorde bort sig som försvarsvikarie, men för att brassen behövs ännu mer på mittfältet.

Min elva:

DDG

Dalot – Harry – Vigge – Shaw

Casemiro – Eriksen

Antony – Bruno – Rashford

Martial

Det här laget tar ut sig själv innan Licha och Rapha är åter och är då det bästa vi kan ställa på benen innan ett eventuellt januariförvärv som spets. Jadon Sancho får fortfarande inte närma sig laget efter att för över en månad (!) sen skickats till Nederländerna för någon slags träning. Vad som hänt med miljardförvärvet har otippat nog inte avslöjats, men någonting är det bevisligen. Och det är inte bara någon liten muskelbristning, utan någonting betydligt större. Jag har svårt att tänka mig att en spelare på den nivån tappar särskilt mycket rent fysiskt eller begåvningsmässigt bara så där, utan en kvalificerad gissning är att det är på det mentala – eller personliga, utanför hans egen skalle – planet som saker och ting gått utför. Frågan är nu snarare om och inte när Sancho kommer tillbaka till United.

Sorgligt är det, hur som helst. Ibland spelar det ingen roll hur mycket pengar man har eller hur populär man är – saker och ting händer ändå.

—————————

Forest har rimligen lyckats få ihop sina 5900 nyförvärv bättre under det månadslånga uppehållet än innan. Steve Cooper fick nytt kontrakt i stället för foten och vinsten mot Liverpool visade att det åtminstone inte var ett uppåt väggarna galet beslut.

Senast vi mötte Nottingham i ligaspelet var året 1999 och en viss norrman blev inbytt och bara drämde in fyra baljor just like that.

Samma 8-1-siffror kan bli svåra att uppbringa på Old Trafford, men allt annat än tre poäng är i nuläget ett svårt bakslag för Erik ten Hag.

Vissa spelares debuter glömmer man inte. Man minns var man var, vädret, umgänget, kontexten … ja, hela rubbet. Precis som med fotbollsmatcher i stort. Jag minns att jag stod i en telefonkiosk (remember those) och lyssnade på när pappa berättade för mig att United vunnit ligan 1996 (jag hade tjejbekymmer och därför inte hemma…). 1999 och 2008 är självklara minnen och likaså när jag såg Bébé mot Wolves.

Och så då Cristiano Ronaldo 2003. Barnens mamma och jag var på Kreta och satt på en sån där lite halvsjaskig grekisk restaurang utmed vägen och drack öl ur jättestora glas (med sugrör!) när en liten försiktig tonåring med färgglada kreationer i håret hoppade in istället för Nicky Butt och sen i sex år framåt skulle vara Uniteds mest spektakulära offensiva vapen. Ingen annan hade samma förmåga att få publiken på Old Trafford att ställa sig upp från sina säten och 2008 kom han att utses till den allra bästa fotbollsspelaren i hela vida världen för första gången.

Man njöt i fulla drag av att ha en sån spelare i sitt lag.

Kanske var det då han började se sig som en spelare som inte behövde följa samma regler som andra i lagen han kom att spela för. Och jag kan köpa det till stor del. Betänk att Fergie också särbehandlade spelare som Cantona, som fick klä sig lite som han ville, till skillnad från andra i laget. Är man på en annan nivå på planen kan man också få skörda frukterna av det utanför den, om man vill.

Men det finns så klart gränser. Och Ronaldo har denna vecka passerat dem så långt att gränsen nu bara är ett streck i horisonten.

Piers Morgan – ni vet han som beordrade avlyssning av döda kids telefoner en gång i tiden – smörade tydligen så bra för Ronaldo för några år sen att portugisen bestämde sig för att ge denne allt annat än lättälskade ”journalist” ett världscoop. Givetvis utnyttjade engelsmannen det till sin fördel och efter att ha sett resultatet är jag faktiskt lite tagen. Inte av Morgans lismande inställsamhet som får MUTV att se ut som Uppdrag granskning, utan av Ronaldos syn på världen och hans roll i den.

Först och främst har han ju vissa poänger. Det ska understrykas. Uttalandena om Uniteds stagnation och att Glazers bara bryr sig om pengar slash marknadsföring är sanna. Samtidigt är det inga sensationella påståenden och han måste ha bott i sitt gym på heltid sedan 2013 för att inte ha vetat om detta innan han skrev på. Hade han sagt det en kort tid efter sin comeback hade det varit en helt annan femma, men att han gör det nu – när han aldrig mer ska spela för klubben – innebär att det inte bär samma tyngd. Inte ens i närheten.

Sir Alex Ferguson omnämns flera gånger av Ronaldo och detta i positiva ordalag. Ironin i det hela är att han hade varit ute med huvudet före redan i söndags kväll när de första bitarna av intervjun läckte. Fergie kickade ut Keane och Stam för betydligt lindrigare uttalanden och hade han varit manager nu hade han nog varit rödare i fejset än någon gång tidigare, oavsett vad hans prodigal son tänker och tycker.

Sett över de 90 minuter som intervjun pågick var Ronaldo piggare än han varit under några 90 minuter han spelat på planen under hösten. Sett ur ett Unitedfans perspektiv var det dock totalt sett lika uselt, om man ser vad som levererades. Han hade inga argument för varför han betett sig som han gjort, inga argument för att förklara varför han ville lämna i somras (”pressen ljuger, DOM LJUGER!”). Han påstod dessutom att han trivdes så bra att han inte ville lämna, vilket ju motsäger allt han sa i intervjun (”många ville inte ha mig här ens förra säsongen”). I mångt och mycket framstod han som en väldigt ensam och osäker pojke, som inte kan förstå att fotbollen går vidare utan honom. Och där kan jag känna lite empati, för att förståelsen inte riktigt kommit än. Men, som det heter: Father Time remains undefeated.

Och att se Piers Morgan ”intervjua” den förre världsstjärnan var som att se en 13-åring med en crush på en kändis… eller nej, 13-åringen skulle garanterat ha ställt tuffare frågor. Det var fruktansvärt, pinsamt, genant och sekundärskammen som sköljde över mig som gammal journalist var som en 30 meter flodvåg. Ali G hade till och med varit stolt över vissa ”frågor”. Antalet grabbiga hö-hö-anden går knappt att räkna och hade Ronaldo bett Morgan att ta av sig alla kläder och hoppa runt honom och bräkt som ett får hade Morgan gjort det – och varit stolt över det. Det var den nivån.

Summa summarum: Ronaldo kommer alltid bli ihågkommen för sin första sejour i klubben och om 20-30 år kommer dessutom den här intervjun att vara bortglömd av de allra flesta. Men här och nu är kan man bara konstatera att det var ett synnerligen skickligt utfört självmål. Förhoppningsvis har också Ronaldo mognat om tiotalet år och kommit till lite insikt.

Men vi ska inte ha för stora förväntningar på det.

I nuläget kan vi bara konstatera att han avslutade sin Unitedkarriär med en 1/10-insats på Villa Park. Och det är bannemej inte alla som gör ens det.

Trots att en annan Unitedspelare gjorde sitt bästa för att stjäla uppmärksamheten under söndagskvällen tillhör den givetvis framtiden och inte dåtiden.

Alejandro Garnacho fick oss att vråla av segerglädje som du och jag inte gjort på mycket länge. Ett vrål som jag nästan hade glömt hur det kändes att utstöta. 

Enastående:

• Den tonårige argentinaren är helt orädd och respektlös på ett sätt som vi älskar att se våra talanger ha. Och tempoväxlingen efter att ha lämnat bollen till Eriksen visar att han besitter en av de viktigaste egenskaperna i dagens fotboll: speeden och förmågan att kombinera det med målgörande. 2-1-målet var frukten av just detta. 
• Dansken som serverade ynglingen har varit lagets nyttigaste spelare framför Martinez. Christian Eriksen var med och byggde upp det finfina anfallet som gav 1-0 och passningen till Garnacho var av absolut högsta klass. 

Unitedklass: 

• Jag reagerar minst tre-fyra gånger per match på Casemiros förmåga att läsa spelet och inte bara bryta bollen utan med brytningen skicka upp bollen i banan till en medspelare. I samma rörelse. 
• Efter att sedan starten av förra säsongen haft en viss annan spelare mestadels som striker kan vi se att Martial erbjuder en helt annan dimension med sitt djupledslöpande (även om han givetvis borde skjutit på första tillslaget när Rashford serverade tidigt i matchen). När även Rashford och Bruno drar iväg får United ett nyttigt anfallsvapen.

Bra:

• Första halvleks omställningar, raka spel och one-touch-fotboll gav United flera fina lägen. Jag uppskattar att man varierar med långa bollar också. Det ger laget flera alternativ i offensiven och förbryllar förhoppningsvis motståndarna. 
• Den svenske VM-hjälten från 1994, Thomas Ravelli, sa vid något tillfälle att varje gång du måste slänga dig som målvakt är du felplacerad. David De Gea var med det som utgångspunkt rätt placerad mest hela tiden mot Fulham. Till och med på målet, men då hann inte ens han mota bollen. 

Eländigt:

• Tyrell Malacia mot Willian var i första halvlek one way-traffic. Det var tydligt att man identifierat holländaren som en potentiellt svag punkt och brassen såg ut som när han var i sin prime i Chelsea. 
• 1-1-målet. Så mycket dumt med att stanna den bollen av Bruno. Otur, visserligen, och det fanns fler lägen att ställa det till rätta. Malacia var på väg framåt, överspelad, Shaw kunde ha kommit in framför James, osv. 
• Bytet Elanga ut – McTominay in, som också skeppade ut Bruno på en kant. Utfallet blev förfärligt. Fulham tog över totalt och United skapade absolut nada (förrän sista fem, så klart). 

… and finally:

• Inte en ligamatch på 1,5 månader i detta läget är så otroligt trist. 
• Fulham var otroligt tempostarkt och passningsskickligt. Jag såg exempelvis aldrig Pereira så pigg i United. Spelar dom så här resten av säsongen kommer dom att vara närmare Europaspel än nedflyttning.
• Diogo Dalot – en av höstens utropstecken – saknades enormt mycket mot Fulham. Eftersom ten Hag inte ens vill spela Wan-Bissaka när portugisen är avstängd hoppas jag att vi snabbt kan få en konkurrent till Dalot. Kanske redan i januari?