Klockan letade sig upp till 94.10 någonting, bollen rullade ut till inkast till City.
Jag stänger av tv:n och gör mig redo för att åka och kolla på handboll. Besviken, mest på min sons namne.
Dessförinnan har telefonen ringt en signal – precis som pappa alltid gör när United gör mål. Jag tänkte att det var underligt, men fortsatte att vara deppig och gick för att ta på mig jeansen. Sen ringde det på mobilen hemifrån mamma och pappa. Mamma var i andra ändan (egendomligt eftersom jag trodde att pappa skulle ringa och be om en kommentar)
– Vad sa du nu?
– Va?
– Om min favorit, Michael Owen.
– Vad menar du? Han var ju bedrövlig, han rörde ju aldrig bollen.
– Men han gjorde ju mål på slutet.
Här tror jag att mamma har fått en hjärnblödning.
– Nej, det var Craig Bellamy i City som gjorde mål på slutet. Det blev 3-3.
– Nehej, Owen gjorde ju mål efter det.
Då trillade polletten ner och jag struntade i korsbandsskadade knän, studsade över min son som låg på golvet ut på balkongen och tänkte att livet inte kan bli bättre.
Sen cyklade jag till Eskilstuna sporthall enbart med adrenalinlycka i tanken.
