Det är ingen dans på rosor att ha en 2-åring när sommaren kommer – speciellt inte när vi har mest matjord runt huset.
Men nu har jag fått en chans att sätta mig ner och försöka smälta gårdagens 1-0.
Jag kan avslöja att jag kastade mig upp ur fåtöljen när Chicharito slog till, varpå jag nästan lika snabbt föll ihop eftersom jag fick svår kramp i ena vaden av det plötsliga upphoppet.
Ont som satan, gjorde det.
Bäst:
- Att det här aldrig är en slump. Att det aldrig går att påstå att vi har tur och att det är sant. Det är inte tur. Det är så oerhört mycket o-tur.
- Jag satt och blev förbannad på alla inlägg som Jagielka och Distin bara knoppade iväg. Vansinne att mata bollar i huvudhöjd mot dom två pojkarna. Så gjorde Antonio det ändå – och då var Javier på plats. Som han alltid är.
- Anderson gjorde säsongens bästa match. Det som fattas hos honom är att göra det 30 matcher i rad.
Bra:
- Nu anföll knappt Everton alls, men Evans såg inte särskilt ringrostig ut.
- Evra såg piggare ut från bänken än han gjort från start på länge.
Dåligt:
- Att inte lyckas få hål på Everton tidigare.
- Hörnorna. För helvete. Men det såg något bättre ut än tidigare. Vilket säger vadå? Nada.
Annars:
- Darron Gibson kommer aldrig att bli en Manchester United-mittfältare i min värld. Oavsett vad han gör.
- Chelsea firade som att dom vunnit ligan när Fernando gjorde mål. Det kan dom få göra.
- Imponerande av Sunderland att vända mot Wigan. Torsk där och Bruce hade fått gå. Garanterat.