Många, för att inte säga de flesta, spelare i United får beröm titt som tätt. Antingen av Fergie, medspelare, motspelare eller motståndartränare.
Evra om Valencia: ”I think he ate a motor. He was unbelievable. I don’t know the left-back of Bolton [Sam Ricketts], but I’m sure he had muscle problems after the game. Antonio’s so powerful.”
Pelé om Rooney: ”I am a very big fan of Rooney. He always fights for the team. He is not too technical, his strength is his heart,
Fergie om Cleverley: ”He is a very clever footballer. He has got a quick brain in terms of appreciation of passing”
Vidic om Carrick: ”Maybe he’s not the most attractive footballer – he doesn’t often do fancy tricks – but for our team he plays a key role.”
Men vår brasse, dyraste innermittfältaren vi köpt efter Seba Veron, får sällan de stora rubrikerna.
Visst, Anderson har varit frånvarande mycket och han har ju faktiskt fått beröm då och då genom åren, men det är ju knappast så att spelare och ledare står med tungan hängande utanför munnen och slåss om att dregla mest över Andos prestationer.
Fram tills i höstas.
Och då hoppades jag innerligt att Ando äntligen kommit för att stanna.
Han inledde säsongen briljant och till och med gamle David Pleat ägnade sin kolumn i Guardian åt att berömma just Andersons start. Vi minns ju gärna hur Anderson stormtrivdes i Cleverleys sällskap på innermitten och hur vi till stor del tack vara den nyfunna vänskapen mosade allt motstånd.
Sen sprack bubblan.
För det var dags för de sedvanliga skadorna och Andersons lika årliga formdipp. Grabben är 24 år om drygt en månad och det börjar bli dags att leverera på en hög nivå – ofta. Första säsongen gjorde han 24 ligamatcher, sedan dess har han inte spelat över 20. Oerhört trist eftersom jag tror att han skulle ha kunnat varit en etablerad Unitedspelare – och brasiliansk landslagsmittfältare, där det inte direkt kokar av konkurrens – i dag om han bara sluppit sin korsbandsskada och dessutom haft skallen för att bli det.
Hans skador är inte lätt att bli klok på. Fergie sa i november att ”Anderson är borta till februari”. En månad senare hoppade in i 2-3-matchen mot Blackburn (jag kan fortfarande inte fatta hur vi förlorade den) och gjorde inhopp mot både Newcastle och City i cupen innan han sen försvann igen. Och han har trots att han är tillbaka i träning sedan ett par veckor inte spelat på snart två månader.
Frågan är hur mycket United egentligen mörkar Andersons problem efter korsbandsskadan. Det känns självklart att det är sviter efter den som ställer till det titt som tätt. Lägg till att hans ojämna framträdanden måste sitta i skallen. Någon annan förklaring finns inte varför han ena dagen kan käka upp både Gerrard och Fabregas och nästa bli överkörd av typ Michael Brown och Fabian Frei.
Vi har många gånger enats om att ”nu är det sista chansen” för brassen – och han kan knappast påstå att han inte fått tillfällen att spela in sig som ordinarie även innan knät trasades sönder mot West Ham.
Men jag ger inte upp honom riktigt än. När han är i toppslag är han en av lagets och ligans bästa mittfältare. Men, som sagt, problemet är att han oftast är antingen skadad eller ur form.
Och då blir det inte särskilt bra.
Vad tycker ni? Dags att sälja Ando eller ha fortsatt tålamod?
