Det blir som väntat minst en säsong till för den störste av alla.
Svägerskedrömmens beslut, som hans coach redan tagit åt honom för flera veckor sedan, offentliggjordes i dag och vi som följt hela hans karriär från the front seat kan inte göra annat än skrocka förnöjt.
Vi kommer nämligen sannolikt aldrig att få uppleva dess like.
På samma sätt som Alex Ferguson upprepar “What can I say about Ryan that hasn’t already been said?” så envisas jag med att på repeat uppepa att Ryan Giggs är den största fotbollsspelare som producerats i den här delen av världen. Observera att jag inte skriver den bäste, det finns några Ronaldos, Bests och Messis som rent fotbollskunskapsmässigt kan komma före walesaren.
Men att han i morgon, på dagen 22 år sedan debuten mot Everton, gör sin 1000:e seniormatch på den här nivån är inget annat än fullkomligt oslagbart. Det må komma personer som invänder och påstår att spelare som Totti, Maldini och Zanetti alla är lika stora eller större än Ryan Giggs.
Icke så.
Det här är den störste.
Giggs har gått hela vägen från 14-årig supertalang till 39-årig ikon i en av världens största klubbar. Han har gjort det som offensiv spelare, till största delen som yttermittfältare som sprungit upp och ned för linjen. Och han har inte bara tagged along som en alibispelare utan varit i högsta graden starkt bidragande till att han och United samlat ihop en hyfsad hög med titlar under den tiden. Det här är det skiljer honom från andra one club players, aktiva som inaktiva:
Den listan kan ingen Totti, Zanetti eller Maldini mäta sig med.
Det enda som fattas är framgångar med landslag och inte ens Giggs kunde bära en blåbärsnation på sina egna axlar.
Hur populär han egentligen är i fotbolls-Europa visas om inte annat i de hyllningar han får på bortaplan. Som på Delle Alpi och nu senast när Bernabéu applåderade in Ryan i första mötet mot Real.
Transferrykten har egentligen aldrig snurrat kring Giggs även om bland annat Inter visat intresse flera gånger under 1990-talet.
Det var liksom aldrig aktuellt för Fergie att sälja ”den största talang han jobbat med”.
Med tanke på att Giggs – och Lee Sharpe, som var min första idol – var klubbens första riktiga medieälsklingar sedan George Bests tid hade Fergie lite att jobba med och som bekant ”skyddade” han Ryan så gott han kunde. Giggs pojkaktiga charm och vänlighet har funnits där ända sedan han blev proffs i november 1990. Han är en av dessa fåtal superstjärnor som fortfarande har fötterna på jorden, och här bortser vi från alla utsvävningar med det motsatta könet, och ger ett genuint trevligt intryck. Han är en av dessa spelare som inte ens våra värsta rivaler ödslar särskilt mycket tid på att avsky.
Han är alltid artig i intervjuer, som här i en frågestund för någon vecka sedan där han är så len, så len och så vänlig, så vänlig.
Ferguson, och så många andra, påtalar också ofta om vilken fantastisk människa Giggs är vid sidan av planen (nu bortser vi än en gång från brorsan och kvinnorna) och det framgår om inte annat när han svarar på frågan om han ser ungdomslagen spela.
Det är också en påminnelse om att Giggs är en dinosaurie, en relik från förr då A-lagsspelare som Bryan Robson och Mark Hughes förstod vikten av att visa upp sig för den kommande generationen.
”It was nerve-wracking, but it was great to see them show so much interest” säger den adopterade Mancunian-pojken, och förhoppningsvis för han det här vidare till spelare som Welbeck och Cleverley.
När Giggs slog igenom som 17-åring jämfördes han, givetvis, med Georgie Best. Och mycket riktigt: Det spelades in en dokumentär från 1993 som döptes till The Very Best: Ryan Giggs and George Best.
Underbart och sevärt med två av de största spelare den här fantastiska klubben producerat.
Och ja, han var lika charmant då som han är nu.
4.33 in i del 1 här nedan kör han dribblingen som är min all time favourit med honom. Tyvärr har den inte synts så ofta de 20 senaste åren.
Men han är förlåten för det, Giggs kan man förlåta allt.
Nu fattas bara statyn.
Den kan inte vara långt borta.
