En februarikväll 2002 kom jag hem från fotbollsträning. Med trasiga byxor och sönderskrapade knän. Det var på den tiden vi körde på grus.
Innan jag hann in i duschen hann min sambo sedan fyra år tillbaka leverera den i min värld skapligt oväntade nyheten att hon inte ville leva med mig längre.
Ridå.
När jag denna majdag 2013 lämnar barnavårdscentralen efter att ha sett min dotter attackeras med sprutor från två håll samtidigt och på vägen till bilen kollar twitterflödet i mobilen kommer helt otippat samma känslor som den februaridagen 2002 tillbaka.
Det är en märklig, ihålig, på gränsen till smärtande känsla inuti bröstet och magen.
Jag var tio minuter senare tvungen att köra bilen åt sidan, slå på varningsblinkers och försöka ta in vad som nyss kablats ut. Det gick inte. Tårarna kom och parallellt kom de logiska tankarna i stil med:
”Man kan ju inte göra det här på egen hand! Gaaah! Man måste ju vara överens! Det är ju inte bara den ena parten som kan bestämma att man aldrig ska ses igen!”
Det spelar ingen roll hur väntat det här var.
Det har ingen som helst betydelse när en person jag aldrig träffat, bara sett på avstånd, aldrig mer indirekt kommer att skänka mig glädje, tillfredsställelse, vrede, sorg och eufori på ett sätt ingen få andra gjort lika ofta i mitt liv.
Chocken blir nämligen ändå densamma när fakta presenteras, oavsett vad som nu ligger bakom och då hoppas vi innerligt att det inte är sämre ställt än vi vetat hälsomässigt med den gamle hamnarbetarsonen. Hellre då, som vissa påstår, att Glazyrerna och övriga klubbledning smidigt sett till att putta ut honom från scenen då Moyes fanns tillgänglig.
Fotbollsmässigt kan jag bara påminna mig om att jag haft samma känsla en gång: När Cantona tröttnade på sardinerna och trålarna för 15 år sedan.
Det hade sannolikt inte spelat någon roll om han vunnit en titel eller 100 om man bara tittar till uthålligheten på samma post och nivån den befann sig på. Men att han är den störste någonsin gör det några procent jobbigare att ta in, gissar jag. Vi är så vana vid framgångar att vi kan sitta våren 2013 och välja under vilken match vi helst vill säkra titeln.
Att han dessutom blev tränare ungefär i samma veva som jag började följa Manchester United gör det smärtsamt värre. Jag har inga direkta minnen alls av Big Ron vilket gör att Fergie är min första och enda chefskärlek.
Efter de två senaste titlarna skrev jag att ingen annan manager i världen hade fixat det förutom Alexander – vilket knappast var att sticka ut hakan. Att med den truppen, utan att förstärka på innermittfältet, nå dessa framgångar är fullständigt osannolikt egentligen. Vinnarskallen på den kroppen går inte att klona och det vet han om.
Oavsett vad som händer de närmaste 26 åren ska vi ska vara oerhört tacksamma över att ha fått uppleva den här tiden.
Att han fortsatte med sina mind games in i det sista, med snacket om att han inte såg något slut och att inte många i hans närhet visste om hans beslut, är på många sätt ett värdigt avsked från en av de allra lurigaste managers universum skådat.
Samtidigt återstår sorgen över det allt annat än grandiosa avskedet från den turnering som han älskade lika mycket som Sir Matt. Det är nu lätt att förstå varför han inte ens bemödade sig med att möta pressen efter Cuneyts val att sabba allt. Det fanns liksom ingen anledning att visa hur sårad han var.
Med staty rest, läktare döpt i hans namn finns det alla anledning för oss fans att utbrista: Kungen är död! Leve kungen!
Det här är den svåraste rekrytering ett företag tvingats göra i västvärlden – ever. Och då inkluderar jag vilken bransch du än kan tänka dig att komma på. Apple? Haha. Disney? No, no. Ikea? Ickesanicke. Det här är ett jobb som visserligen inte påverkar arbetsförhållanden och arbetsmöjligheter i samma utsträckning, men det här är ett jobb som påverkar hur miljoner människor MÅR på ett annat plan. Dessutom så många gånger per år.
Det finns inget like.
Vem som än kommer ska vara chanslös. Det finns ingen pardon, inga förmildrande omständigheter. Vinns det inte direkt blir det inga ljumma sommarvindar som fläktar ersättarens lugg. Det är djungelns lag upphöjt i 13 ligatitlar.
Fast det finns ett stort men om vi skrapar bort det översta lagret av självklarheter här.
För det där är bara utåt sett. Samtidigt kommer ersättaren till det bäst dukade bord du kan komma till som fotbollstränare. ALLTING är på plats; faciliteterna, ungdomsverksamheten, läkarteam, you name it. Det måste vara som att vara Neo i Matrix och ringa Tank på Nebuchadnezzar och säga exakt vad man vill ha framför sig.
På insidan har dessutom Manchester United, i alla fall the one of old, de senaste tre decennierna visat sig vara en verksamhet som tror på långsiktighet, inte på några snabba och drastiska beslut. Och jag tror att klubben är beredd på att det kan ta några säsonger innan hjulen spinner lika väloljat som under den gamle hamnarbetarsonen.
Därför är Glasgowgrabben David William Moyes, 50, det alldeles perfekta namnet.
Vad kan då näste skotte i ledet komma med?
Till att börja med skulle han givetvis ta med sig spelare och då är de två första namnen som comes up Leighton Baines och Marouane Fellaini. Två killar som skulle göra en bred trupp ännu spetsigare.
Moyes är ju känd för att spela ett litet försiktigare, defensivt spel och använda omställningar och fasta situationer för att avgöra matcher, men det har ju också till stor del att göra med att han tvingats anpassa munnen efter matsäcken. Han har inte haft stålarna att köpa en Hazard, en Mata eller en Van Persie. Dessutom är han ju gammal mittback medan Fergie var gammal forward.
Hans mest lyckade köp är billiga lirare som Cahill, Jagielka och Arteta.
Med en större budget och större trupp känns det inte som att han skulle lyckas sämre och han är inte någon som skulle må dåligt av att ha Fergies skugga looming. Snarare tvärtom. Skotten, som 1999 kunde ha blivit assisterande till Alexander, har ofta berättat om hur han sökt upp Fergie för tips och råd och det skulle garanterat fortsätta med den gamle som director och ambassador.
Att Fergie antagligen ser en del av sig själv i Moyes underlättar förstås.
”David has had to contend with not having a strong financial structure. He has to get the best out of the players he has had available and has done an amazing job.”
”He has a grittiness and determination that has allowed him to be in there all the time. No matter how many players he has had injured he produces a team that has represented the club very well. He is a first-class manager.”
Några omedelbara fördelar med att plocka in Moyes i stället för exempelvis Mourinho är:
- Han kan Premier League utan och innan.
- Han har uppnått mycket bra resultat med limited funds och utsetts till Årets manager tre gånger: 2003, 2005 och 2009.
- Han är skotte. Fergie är skotte. Busby var skotte.
- Han plockar förstås med sig Baines och eventuellt Fellaini.
- Han är ett långsiktigt projekt. Moyes blev 50 häromveckan och är inte en hoppjerka som många nuvarande stortränare som Ancelotti, Capello och Mourinho.
- Han är billig för Glazyrerna. Inte bara lönemässigt utan även transfermässigt. Det är inte troligt att Moyes får hybris och ”kräver” Falcao och Messi.
- Han har lyckats manövrera ut en hel del storlag på hemmaplan.
- Han satsar ungt. Rodwell, Barkley, Osman är bara några exempel på unga killar som fått chansen under Moyes.
Det finns förstås också nackdelar:
- Han kommer inte med något vinnar-cv. Hur reagerar United på det?
- Han har ALDRIG vunnit borta mot United, Arsenal, Chelsea eller Liverpool.
- Han är inte ett namn som per automatik drar till sig några supervärvningar.
- Ingen CL-erfarenhet alls förutom ett förlorat kval mot Villarreal.
Vad ser vi då för tränarteam runt Moyes?
Paul Scholes, Darren Fletcher och även Ryan Giggs finns ju redan på plats och det vore märkligt av Moyes och United att inte se till att någon eller några av dessa herrar får en plats. Phil Neville också kanske?
Naturligtvis lär han ha egna idéer om vilka lirare han vill ha runtomkring sig och givetvis lär några få gå och några komma till. Men någon större revolution lär det inte handla om, så pass klokt är Uniteds beslut att ta Moyes och så pass klok är Moyes själv.
Spelarmässigt då? Kommer det att bli en flykt då ingen vill lira för en ”nobody” som Moyes.
Icke så. Inte så länge Alex sitter kvar i klubben.
Samtidigt lär Moyes direkt ha sina egna tankar om vilket sätt han ska spela på och vilka ur den nuvarande truppen som passar då.
Åt andra hållet kan det till en början spekuleras i att storstjärnor skulle tveka att komma till ett oprövat projekt, men lyckas Moyes bara hålla kvar United som topp två-tre i PL samtidigt som det blir typ kvartsfinal-semifinal i CL så skulle hans cv förstärkas så pass att det inte skulle vara ett ”problem” under någon längre framtid.
Han måste få tid att bygga sitt Manchester United. Den tiden ska vi ge honom, oavsett hur gärna vissa velat haft Mourinho, Klopp eller någon annan mer beprövad coach sett ur ett europeiskt perspektiv. Det finns nämligen alla möjligheter att David Moyes kan vara vår Ole Gunnar Solskjaer, Eric Cantona, Denis Irwin eller Peter Schmeichel. United har fyndat så ofta att det är lätt att glömma bort vilket fantastiskt rekryteringsteam som jobbar bakom kulisserna. Nu är det bara att hålla tummarna att det gäller även tränare och inte ”bara” spelare.
Men för tillfället kan ersättaren vänta.
Vi har fortfarande elva dagar med tidernas störste framför oss.
Firandet på söndag kommer att bli så emotionellt att jag knappt kan föreställa mig det utan att börja hulka redan nu. Vi är så oerhört privilegierade som får uppleva det med all historia som den mannen skrivit åt oss medan vi levt.
En magiker lämnar oss – men magin lever alltid vidare i Manchester United.