Ni vet så där som det alltid har varit?
Det är inte så längre. Inte alls.
Ingenting är längre som förut.
Men är det någonting människan är bra på så är det att anpassa sig till nya situationer. Tack och lov kan vi suga ur det sista ur nuvarande status quo ytterligare en vecka innan vi måste börja bearbeta det faktum att nästa gång Sir Alex Ferguson zoomas in under en Unitedmatch så är det på hedersläktaren.
Det faktumet ska vi behöva leva med en hel sommar, tills ett möte med Wigan av alla lag kickstartar den första säsongen under David Moues.
David Moues.
Davod Moues.
David Moyes.
Snart sitter det.
Men det är ingen brådska med det. Det är faktiskt inte det. För hur duktiga vi än är på att till slut acceptera förändring så är vi fortfarande kvar i ett epicentrum av uppbrottet. Och även om ingenting längre kommer att vara som förut så ska det tack och lov spelas en fotbollsmatch på Old Trafford under söndagen. Och är det någonting vi är vana vid så är det just det. Skillnaden den här gången är att vi vet att det blir för allra sista gången med Alex Ferguson som tränare. Lite som att gå på middag med flickvännen som några dagar tidigare lämnat dig.
Det som gnager i jämförelsen är att flickvännen faktiskt fortfarande älskar dig och inte kunde göra någonting annat än det hon precis gjort – och allting för din skull. Det var dags nu.
Men hur ska vi kunna tackla det här? Hur ska vi kunna sätta oss och titta på 90 minuters bollsparkande från världens vackraste fotbollsarena och inte bara tänka på vad som ska hända efter slutsignalen?
Enkelt.
För det är Manchester United det handlar om. Ingen är större än klubben. Inte ens Alexander Ferguson och är det någon som skulle vara extra noga med att poängtera det så är det den gamle själv. Så därför kastar vi oss raskt över vilken elva hans tombolahjul för sista gången snurrar fram på Drömmarnas Teater.
David De Gea
Phil Jones– Rio Ferdinand – Nemanja Vidic – Patrice Evra
Antonio Valencia – Paul Scholes – Michael Carrick – Ryan Giggs
Wayne Rooney – Robin van Persie
Ingen aning om varför jag gissar att han kör med de här herrarna mer än att han garanterat vill ge Scholes och Giggs speltid i sin sista match och deras sista. Det här är ju även Scholes epilog på Old Trafford och då tror jag hellre att The Ginger Prince startar för att bli utbytt i 60:e och smita från arenan för att se slutet hemifrån.
Det kan ju även visa sig vara Wayne Rooneys sista fajt. Och kanske även Rios.
Och vill det sig illa gör Albert Morgan sin sista insats i bakgrunden.
Usch.
Hur den här matchbilden blir är det, för att låna Cristianos favorituttryck, bara Gud som vet. Antingen går elva Unitedspelare ut som brunstiga Roy Keane-kopior och sparkar sönder och spelar ut vilket motstånd som ens står på andra sidan – eller så blir det lite som under 50-årsjubiléet efter München och alla bara hoppas att någon annan ska stå för magin.
Resultatet är, kan man tycka, av underordnad betydelse när det finns så mycket annat att ta in. Men om det någonsin existerat ett mer opassande läge för ett Manchester United-lag att bjuda på en skitmatch på hemmaplan så är det i morgon. Det här är en match som kräver minst 11 hjältar.
Ovationerna efter Alexander Chapman Fergusons avslutningstal i morgon kväll lär hitta in på youtube hyfsat snabbt. Håller han sig ifrån att bryta ihop och börja gråta så … nej, det klara inte ens han. Och när hans röst spricker så kan vi för första gången se över 70 000 människor grina samtidigt på Old Trafford. Om vi som sitter i soffan ens kan se fram till tv:n då.
Ett står fullständigt klart: Det här hade vi fan inte den blekaste aning om när veckan började.
Det är fortfarande helt overkligt.
Ingenting är längre som förut.