David Beckham har alltid varit trendkänslig och han är det in i det sista som fotbollsspelare. När Alex Ferguson, Paul Scholes, Jamie Carragher och Michael Owen bestämt sig för att lägga ned karriären väljer fyrabarnspappan från Leytonstone att göra samma sak.
Han blev 38 bast häromveckan så det är minsann ingen chock.
Det som är aningen chockerande är att han lyckades så pass bra efter att han bokstavligen sparkats ut ur Manchester United. Och att det är tio år sedan.
TIO.
Det har gått ett decennium sedan läppläsare tydde Becks prat med Gary Neville på Old Trafford efter sista hemmamatchen med ”they’re talking” vilket då syftade på United och Real Madrid.
TIO.
Crazy.
Han hann i alla fall med en hel del i sin favoritklubb:
6 PL-titlar.
2 FA-cuper.
1 Champions.
394 matcher (en mer än Jompa och en 30:e-plats på all time-listan) – mer än hälften av hans totalsumma på 718 matcher i karriären.
85 mål (3 fler än Cantona och en 24:e-plats på all time-listan)
Han var en fantastisk spelare på många sätt även om han genom åren haft många kritiker som sagt att han varit alldeles för begränsad. Och det är klart att det finns en poäng i det, men samtidigt var han en av världsfotbollens allra främsta på det han var obegränsat duktig på: crossbollar och frisparkar.
Under några säsonger var känslan att det var 60-40 att det skulle bli mål när han la upp bollen i hans ultimata frisparksläge.
Och man röstas inte fram som världens näst bäste fotbollsspelare två gånger om man inte kan mer än att springa mycket och sparka bollen rätt några gånger per match. Att Chris Waddle säger att Beckham inte är bland Premier Leagues 1000 bästa genom tiderna säger en hel del om Chris Waddle och inte om David Beckham.
Mina favoritminnen (dragna ur skallen, jag har säkert missat något, men det är ju minnets fel) med den största fashionikonen utanför planen sedan Georgie Best – helt utan inbördes rangordning:
1) Hans två inlägg till Dwight Yorke i kvartsfinalen mot Inter på Old Trafford. Smack, smack.
2) Hans 2-2-mål mot Leicester i slutsekunderna av den första matchen för säsongen 1998 då han återvände till England som en hatad man. Överallt utom på Old Trafford.
3) Alla dessa majestätiska inlägg när han var i trångmål, som 5,21 in i den här videon när han i princip är på den kritade linjen och får iväg DEN leveransen.
4) Relationen med Spurs. Han gjorde alltid oerhört vackra mål mot Tottenham – det viktigaste var förstås kvitteringen i maj 1999.
5) Cameon efter att han bänkats mot Real Madrid 2003. Ren och skär revanschlusta och jävlaranamma. Den frisparken är en av hans allra bästa.
6) Frisparken – och jublet – efter målet i en av 3-3-matcherna mot Barca.
7) Lobben mot West Ham.
8) Och så klart hans mest kända fullträff i en Unitedtröja. Den går inte att glömma.
9) Han sänkte inte city särskilt många gånger. Men det räcker att göra det en gång. Och på det sättet!
