Livet är inte de dagar som gått, utan de dagar man minns.
Ibland kommer det tyvärr dagar som vi minns som vi gärna glömmer redan när vi lägger huvudet på sovkudden samma kväll. Det här var definitivt en sådan. Det här var en levande mardröm, det ska vi inte sticka under stol med. Det var inte riktigt lika illa känslomässigt som 1-6, för då blev United avklätt på Old Trafford, men det var inte mer än några hack under på helvetesskalan.
Det var helt enkelt en sån där match som får en att vilja slå sönder saker. Eller blogga om hur mycket man hatade att behöva uppleva det. Men utan motgångar, inte alls samma glädje vid framgångar. Så det här inlägget blir dels en förstärkning av ilskan som ni och jag känner och dels en (förhoppningsvis) mer sansad bild av hur läget är och hur det kommer att vara.
Håll i hatten.
Matchens absoluta höjdpunkt, rent objektivt:
- Wayne Rooneys frispark och firande. Att göra det vackraste frisparksmålet sen Ronaldos tid och sen inte ens förväntas fira, en liten flammande tändstickslåga i ett svart hål.
Manchester United-standard:
- Wayne Rooney. Var till och med förbannad på domaren igen. Vackert att se.
Illamående-uselt:
- Inställningen. Fantasin. Farten. Det var, som det varit mot både Chelsea och Liverpool, ett oerhört statiskt anfallsspel. Att det dessutom tidigt stod klart att city var mer up for it är en bedrövlig känsla.
- Passiviteten. Att bara låta city blåsa på och göra tre mål på fem minuter – igen! – är horribelt.
- Att det var helt rättvist. Det skär i hjärtat.
Not Manchester United-standard:
- Ashley Young. Men det var inget nytt. Satte TVÅ passningar framåt rätt på offensiv planhalva under hela sitt framträdande.
- Det är klart att det inte spelar någon roll varifrån målen kommer bara det kommer, men det här att United nu spelat FYRA matcher i rad (6 timmar!) utan att göra ett enda i öppet spel är ingenting annat än otroligt.
- Mittfältskombon Carrick-Fellaini blev fullständigt uppkäkad av city. Yaya Touré ägde Marouane Fellaini och belgaren verkade inte riktigt veta hur han skulle agera. Men vi ger honom the benefit en dag som denna, trots allt första ligastarten i en ny omgivning.
- Högerkanten. city ägde sin vänsterkant fullständigt och det ska inte hända när Kolarov lirar vänsterback.
- Fellaini släppte Touré för att i stället försöka ta boll vid 0-2. Då ska han ta bollen också. Vid 0-3 struntade han i Agüeros löpning.
- Valencias agerande vid 0-1. Gav fan i att jaga efter Kolarov.
- Att Moyes har så stort förtroende för Young är märkligt. Inte ens matchotränade Kagawa och Nani står bakom honom i kön.
Upplyftande:
- Under 6 av Uniteds 13 PL-vinster har vi vunnit endast två av de fem första matcherna. Vi har avklarat både Liverpool och city borta samt Chelsea hemma. Visserligen utan några fyrverkerier, men likväl: Fem poäng upp till serieledning är inte riktigt jobbigt förrän det är två matcher kvar av säsongen i maj.
And the rest:
- Efter 1-6 hösten 2011 utlovade Fergie att United skulle komma tillbaka starkt. Resultatet: åtta segrar och ett kryss på de nio efterföljande ligafajterna. Det här blir Moyes första stora eldprov med laget, att använda sina egenskaper för att åstadkomma ett liknande svar. För det är en mental smäll också, inte bara ytterligare tre tappade poäng.
- West Brom, Sunderland, Southampton, Stoke och Fulham de närmaste fem matcherna underlättar för ol’ Dave.
- Intressant att de journalister jag följer glatt uppmärksammade cityfansens ”There’s only one David Moyes”-ramsa, men lika glatt struntade i att bortaföljet stod för ett större tryck med sitt ”20 times”.
- Under 1-6 och 1-4 har United släppt till tolv skott på mål. Det går inte att anklaga city för ineffektivitet.
- Vi har inte slaktat city sedan 1994-95-säsongen (5-0) medan de nu har gjort det två gånger på två år. Aptass.
- Varför inga fler byten sedan matchen var körd? Handlingsförlamning? Spara pengar? Kunde ju inte skada att slänga in Kagawa/Nani/Chicharito för några välbehövliga minuter.
- Två incidenter tidigt i matchen som jag funderade över, men inte såg några bra repriser på: När Rooney sköt bollen på Agüeros axel efter avblåsning, höll Sergio sig för ansiktet? Och när Evra gjorde en brytning och tog med sig Navas (?) på samma gång och bröt fram, stod Ashley Young kvar och slog ut med armarna?
- United 412. City 269. 253-74 i andra halvlek. Moraliska vinnare om vi kollar rättpassningar. Samtidigt också talande för det stillastående spelet jag rörde vid ovan.
- Vad en hel RvP (lätt ljumsskadad enligt Moyes) hade kunnat göra för skillnad? Det får vi nog inte veta förrän vi lär oss att tidsresa, men med tanke på hur matchen utvecklade sig hade det kanske betytt 2-4 istället för 1-4.
- Som jag misstänkte var det helt galet att känna sig så lugn som jag gjorde inför ett derby. Och så skulle jag givetvis ha givit fan i att hylla Rio och Vida.
Fast nu börjar jag tröttna på att han gnäller på spelschemat. Get on with it, Moyes!
Annars har han förstås lärt sig av altmeister att tona ned att det var en derbyförlust och säga att det gör ont att förlora vilka man än möter.