Reaktionen och känslorna kom helt naturligt. Jag blev orolig ända in i själen när United inledde som de gjorde. Hög press, högt tempo, initativrikt, bra rörelse och jävlaranamma. I stället för att glädjas åt något så ovanligt denna säsong blev jag i stället ängslig. För det brukar aldrig hålla. Vi har sett United göra det här många gånger på bortaplan, inte skapa en tillräckligt bra chans eller sumpa de som dyker upp.
Mycket riktigt.
Med hösten och början av 2014 så långt fram i minnesbanken som någonting kan vara så var det givet att Chelsea skulle ta ledningen. Lika förutsägbart var det nästan att det skulle ske tack vare en touch – trots att Lampard saknades – och en klassisk båge över DDG. Det sammanfattar en hel del av marginalerna som hela tiden grinat mot United och Moyes. Nu är det ju sannerligen inte bara marginalers fel att vi är 20 mål och 18 poäng sämre än vid motsvarande tid förra säsongen. Men det är typiskt.
Och jävligt jobbigt.
En liten strimma av ljus i beckmörkret:
- Starten, trots allt. Där visar United vad som finns i den här truppen, när andan faller på. Tyvärr är det ju alldeles för ofta andfått i stället.
Beckmörkt:
- Försvarsspelet. Här går man och tror att det är det Moyes i alla fall ska sätta direkt och så ser det ut så här! 0-1 är en tillfällighet – och snyggt av Eto’o när han skickade iväg Jones ut i yttre rymden – men både vid 0-2 och 0-3 är det en defensiv taktiktavla som självförstördes i skallen på så många spelare samtidigt. Inte heller verkar killarna ha lust att ta löpningar för varandra. Som Young vid 0-1 illustrerade. Virrvarr.
- Ett annat symptom som vi sett prov på många gånger 2013/2014 är att motståndet inte behöver springa brallorna av sig eller briljera på något överjordiskt sätt för att vinna. Det räcker att bara spela okej för att slå United. Det känns mer som att det är Unitedspelarna själva som lyckas skapa segrar för motståndarna.
- Rafael tappade huvudet igen. Han är 23 bast och har snart gjort 100 ligamatcher för United. På ett sätt är det skönt när det brinner i skallen på Unitedspelare också, men det får ju vara i rätt läge. Vad det nu skulle vara. Det här var det i alla fall inte.
Svartare än det svartaste beckmörka:
- Phil Dowd. Inte bara för hans kaxiga uppsyn och domardräkt: I dag var han katastrofalt usel. Jag vet inte om han också hade Evans karatespark i bröstet på Drogba i skallen, men det verkade onekligen så. För domslutet som Phil Jones får emot sig när Luiz manglar både honom och Hazard var ett av de sämsta jag sett
sedan turken skickade ut portugisen i våras. Brassen skulle ha varit utvisad efter 19 minuter. - Dessutom var det, oavsett vad Dowds ryggdunkande kollega sa i Viasatstudion, straff på Welbeck. Solklar.
- Det röda på Vidic: Ett skämt. Gult på Rafael: Ett skämt.
- Fasta situationerna! För fanden!
- Valencias skor var inte svarta, men hala.
- Påfyllningen. Ett ständigt återkommande tema. Ofta bara en eller max två gubbar i offensivt straffområdet när Januzaj kom runt. Håller inte alls.
Tillägg:
- Moyes har ju precis som i Everton använt sig av framförallt vänsterbacken för att fylla på i offensiven. Där hade han Baines, här har han Evra. Men när inte Evra klarar (inte fit?) att patrullera hela vänsterflanken upp och – ibland – ner så försvinner en stor del av Uniteds anfallsspel. Den senaste tiden har i stället det mesta fokuserats på Valencia och det funkade i några matcher. Men när han är tillbaka i gammalt uselt slag försvinner i princip allt anfallsspel.
- Två (tre) innermittfältare på bänken. En på planen.
- Trött på förutom Anderson-mat-skämt: Snacket om att Old Trafford inte är en ”borg” längre ”inget som skrämmer motståndet”. Till och med när vi spelar borta tas det upp. Ni ska nog fan få se på hemmaborg så småningom.
- Hatobjekt nummer 1 i Chelsea efter givna JT och Cole: David Luiz. En ytterst svårälskad spelare.
- Laguttagningen: Evans, Jones och Ashley Young. Alla tre gjorde comeback efter olika långa skadefrånvaro. Samtidigt! Inte det smartaste draget, vare sig på förhand eller i efterhand.
- Jag är inte särskilt orolig över att det gått så dåligt mot topplagen. United har vunnit många titlar utan att vinna över city, Liverpool med flera. Det är resultaten mot lagen på den undre halvan som brukar vara nyckeln till ligatitlar och där har den röda slåttermaskinen varit obarmhärtigt genom åren.
- Vi har spelat NIO matcher mot topp 8 och tagit 5 poäng. I TVÅ av matcherna har vi haft både RvP och Rooney. 1-0 mot Arsenal och 0-0 mot Chelsea. De är våra enda två superstars.
- +43, +56, +41, +58, +44, +58, +56, +38, +32, , +40, +42, +48, +52. Was ist das? Vår målskillnad under 2000-talet. I dag står vi på +9. Vi hade +13 säsongen 1990-91. Det ska väl gå att trumfa?
Topp 3 är i och med dagens resultat på gränsen till uteslutet. Det är runt platserna 4-7 vi kommer att hänga till våren och som poängsnittet ser ut i dag går vi mot en slutsumma på 63 vilket de senaste åren räcker till 5-7. Misslyckas vi nå CL är många oroliga över att världsspelare inte vill komma till klubben. Då säger jag: Hur många världsspelare har United köpt de senaste åren? Alltså superstjärnor? En.
Dessutom har spelare en förmåga att skriva på för fan och hans morfar om pengarna är de rätta. Titta på Monaco. Titta på city. 2008 slutade våra blå grannar tia i tabellen och spenderade sedan £127 miljoner på sommaren. Dom slutade tia säsongen efter och fortsatte med att punga ut £125 miljoner, trots att det inte ens blivit Uefacupspel.
Så på den punkten behöver vi inte vara oroliga. Däremot är det mer oroande att det på 83 transferfönsterdag bara blivit en ynka värvning. Den kommande sommaren kommer att bli ett helvete och som grädde på moyset ska Rooneysoppan köras en gång till.