Alexander Ferguson byggde tre stora lag under sin tid som manager för Manchester United.
1992-95 bestod kärnan av spelare som mittbackslåset Bruce-Pallister, mittfältare som Ince och Keane och anfallare som Cantona och Hughes.
1995-1999 hade den berömda 92-klassen både slagit sig in och börjat dominera i laget som nådde klimax den där majdagen i Barcelona. Laget hade framgångar i några år till, det kom några ligatitlar av bara farten, men sedan följde några med Unitedmått mätt tunga säsonger och i Europa blev det inga finaler.
2006-2009 var det dags för Ronaldo-Rooney-eran att ta fart på allvar och den här uppsättningen av United blomstrade som mest under våren 2008.
2009 var Ronaldo, Tevez och Hargreaves borta ur bilden och Fergie började bygga för framtiden genom att ta in killar som DDG, Rafael, Hernandez, Smalling, Jones. Otroligt nog lyckades United både ta hem ligor och nå ännu en Champions League-final trots pågående generationsväxling och med en åldrande Paul Scholes i stället för en ny, yngre centermittfältare i samma klass. Inte många hade fixat det under rådande omständigheter.
2013 lämnade Fergie över en trupp ligavinnare till David Moyes och även om vi var inställda på att tränarskiftet skulle påverka klubben och spelarna var det garanterat inte många som insåg hur illa det skulle gå. Vi hade dock sett tecken på att det United som befann sig ute på planerna över England och Europa inte var det tidigare, free-flowing-anfallande och scoring-for-fun-lag vi hade vant oss vid under storhetsperioderna. Ofta, riktigt ofta, har jag under åren suckat och skrivit oroande inlägg här om hur tafatt det sett ut – trots att segrar radats upp. Långsamt spel, håglöst och fantasilöst. Detta med Fergie som amiral.
Med Moyes som ny kapten för skutan blev allt påtagligt på en och samma gång. Varenda lucka på skeppet öppnade samtidigt och läckan blev till slut så pass stor att klubben – och framförallt Moyes själv – varit ytterst nära att kapsejsa. Och den risken finns trots allt kvar, även om jag tror att den värsta faran för skotten är över. Faller inte allting samman under de sista veckorna har jag nu fått feeling för att han faktiskt får ett transferfönster ytterligare på sig att visa att han duger. Men har han verkligen förmågan att bygga en ny dynasti? Har bakslagen varit en för- eller nackdel för hans kommande aktioner som Unitedmanager? What doesn’t kill you and all that. Time will tell.
Om hans vara eller icke vara fortfarande är omdebatterat så finns det spelare ur stallet vars karriärer på den allra högsta nivån tar slut nästa månad. Det känns som att trotjänare försvinner i allt högre takt än tidigare.
Rio Ferdinand (89 framträdanden) och Ryan Giggs (151) har definitivt gjort sin sista Champions League-framträdanden och både Nemanja Vidic (51) och Patrice Evra (65) kommer aldrig mer att höra den berömda hymnen med Uniteds klubbmärke närmast hjärtat.
Sannolikt inte heller Nani (49) som till slut bör försvinna.
Michael Carrick (68) är 34 år nästa gång United skulle kunna spela i Europacupen igen och med tanke på hur han sett ut den här säsongen är det ingen skräll om även han fasas ut under kommande säsong eller året därpå.
Samtliga nämnda spelare är med på topp 21-listan över spelare med flest Europacupmatcher GENOM ALLA TIDER i Manchester United. Så om vi ponerar att vi snabbt kommer tillbaka till CL och får vara med igen hösten 2015 skulle det innebära att bakom Fletcher – också han ett osäkert kort med tanke på den jobbiga sjukdomen som hela tiden finns med – så kommer Antonio Valencia, Jonny Evans och Rafael da Silva som de med mest rutin från spel i Europa.
Precis som i fallet med all förlorad Mancheser United-rutin som lämnat med Jompa O’Shea, Wes Brown, Gary Neville, Paul Scholes, Edwin van der Sar med flera de senaste åren så försvinner även CL-erfarenhet en masse.
Slutet på en Champions League-era och början på … ja, vadå?
