Visst har det alltid funnits en massiv känsla av stolthet i att inte vara en klubb som värvar en ny startelva till varje säsong? Att vara Manchester United. Att klara sig ändå. Hur vi hamnade i den här värdelösa soppan har vi redan avhandlat, men kvar står faktumet att vår trupp behövde förstärkas. Big time. Efter månader av gnäll från bland annat mig har vi nu spenderat en ansenlig summa pengar på spelare som troligtvis och förhoppningsvis kommer göra skillnad. Spelare som kommer bidra till att jag inte kommer vilja stanna med huvudet i en Ice Bucket varje gång jag genomlidit 90 minuter med mitt älskade United. Det var nödvändigt helt enkelt, och nu är det gjort.
Men samtidigt kan jag väl inte vara den enda som känner en viss ångest över att mer än halva startelvan bytts ut? (Förvisso inte i närheten av den ångest jag känner när Cleverley står felvänd och passar i sidled, men det är en annan uppsats..) Som Mats (inte Hummels) skrev i föregående inlägg så är det inte riktigt såhär det brukar gå till i United. This is not the United Way. För det hör ju inte direkt till vår vardag att 7-8 spelare lämnar (byter klubb, lånas ut eller lägger dojorna på hyllan) under en och samma sommar, samtidigt som 6 nya spelare av klass ansluter, varav 4 inom loppet av en vecka!
Under hela min uppväxt har det där med att värva stora spelare som exempelvis Cantona, Keane och Van Persie varit en stor grej. Kanske just för att det varit ganska ovanligt i United. Eller ja, så ovanligt det kan bli i en så pass stor och framgångsrik klubb. Tacksam som jag är för att vi troligtvis nu äntligen har tillräckligt bra spelare på varje position, så känner jag faktiskt lite sorg över att det som så länge varit hela vår filosofi, vårt sätt och vår storhet nu inte längre finns.
Sedan förstår ju säkert de flesta att varje transferfönster inte kommer se ut såhär. Detta må vara vardag för de klubbar som i folkmun kallas ”köpelag” men tro inte att United kommer värva en ny Di María varje år bara för att denna period varit mer eller mindre galen. Efter att ha mist så många spelare på så kort tid, i kombination med att både Fergie och Gill drog sig tillbaka var detta en nödvändighet (om än en tung sådan) och nu har vi en stomme att bygga vidare på. För i mörkret som varit har vi trots allt då och då sett små glimtar av framtiden, och som Giggs sa i sitt tal i slutet av förra säsongen så ser framtiden ljus ut. Vi behöver bara lite tid.
Så, ja. Framtiden må vara ljus, även om det kanske kommer ta ett tag för många av oss att vänja sig vid detta nya United. Men att det över huvud taget existerar en framtid där Danny Welbeck inte är Unitedspelare, det är mer än jag kan ta in just nu.
/Lisa
