Hey Dave, you saved the day!

Embed from Getty Images
Sista kvarten blev precis lika nagelbitande som den hade potential att bli. United har som bekant ännu ingen riktig plan B för att spela ut en match, det har vi sett prov på alltför många gånger. Det finns ingen Scholes-typ som kan behålla bollen, lugna ner trupperna och få klockan att lite snabbare närma sig full tid. Alla tecken tydde på att Everton till slut skulle trycka in en kvittering och sabotera de närmaste 15 dagarna för oss. Det visade sig i stället vara en mästerlig plan av Louis van Gaal för att kickstarta David De Geas säsong. Spanjoren har inlett säsongen hyfsat bra, men bommade senast mot West Ham och jag har efterlyst mer avgörande insatser från honom. Den kom i dag – och som den kom! Bara under de sista minuterna passerade spanjoren Angel Di Maria som min Man of the Match efter ett par sensationella räddningar. Man kan vända på det och säga att det inte ska behövas på hemmaplan mot ett Everton som inte inlett strålande. Men det håller inte, för lika väl som det ibland krävs en individuellt fantastisk prestation framåt för att avgöra krävs det ibland samma sak bakåt.
David i all ära, det är dock Angelito vi ska tacka för att ha tagit tillbaka gåshuden till Manchester Uniteds matcher. Den har varit efterlängtad och saknad. Må den aldrig försvinna igen.
Formidabla prestationer:

Angel Di Maria var än en gång huvud och axlar bättre än alla andra (ute)spelare. Förutom målet stod han än en gång för en assist efter ett ”felriktat” skott. Till och med när han misslyckas så lyckas han. Så bra är han. Premier Leagues bäste spelare, om det tvista inte de lärde. Volleyklacken! Tänk på hur du känner när Ashley Young får bollen på kanten i en kontring – och så vänder du helt och hållet på den känslan.
Tyler Blacketts block på Barrys skott i slutminuterna var lika viktig som McNairs rensning mot West Ham. Han är coolness personifierat också, Tyler.
Rafael da Silva var nästan lika bra som förra helgen. I dag startade han matchen som den näst mest rutinerade Manchester Unitedspelaren av alla. Och spelade än en gång som om han vore just det. En spelare det är lätt att älska.
David De Gea. Givetvis. Räknar vi in straffräddningen (och varför skulle vi inte göra det?) så var det här hans bästa match i United.

Nickar även gillande åt:

Daley Blind. Jag hade stora förhoppningar på holländaren och jag är inte sen med att påstå att han till och med överträffat dom. Smartaste spelaren i laget som alltid verkar ha koll på vad han ska göra härnäst – och gör det som många av våra tidigare innermittfältare misslyckats med. Städar ofta upp i eget straffområdet också. Svårt att se Carrick komma in i förstaelvan om Herrera och Blind skulle få för sig att vara hela resten av säsongen.
Falcaos envishet. Skrev så här inför matchen på bloggen: ”Vad jag kräver på söndag? Ett mål från Falcao. Allt annat är lika oacceptabelt som det är osannolikt”. I dag bommade han sitt första läge – som han givetvis borde ha satt – och fortsatte med att skjuta utanför, till inkast, missa bollen och vara allmänt miserabel i avslutningarna – ända tills han styrde in ADM:s sagolika framspelning. Titta gärna på reprisen (om ni inte redan noterat detta) hur han rör sig alldeles innan Fideo skjuter. Så agerar en tiger i boxen.
Paddy McNair. Skulle vi ställt upp 1000 hyfsat intresserade Unitedfans inför första matchen för säsongen och frågat om de hade hört talas om McNair gissar jag att 900 skakat på huvudet. I vanliga fall hade han kanske fått en ligacupfajt den här säsongen. I stället fick han stoppa ner Romelo Lukaku i den imaginära shortsfickan inför 75 000 plus i Premier League.

Skakar lite bekymrat på huvudet åt:

Andrahalvlekarna. I dag syntes tecknen redan i slutet av första halvlek på att United var på väg ut ur matchen. Det fortsatte efter paus och paniken som laget utstrålar är lite oroväckande. Ingen vågar hålla i bollen, alla söker avgörande passningar i stället för att försöka lugna ned tempot och skapa lite organisation i leden. Däremot, precis som efter West Ham, bör det stärka självförtroendet att komma undan med andan i halsen igen. Nästa steg blir att helt frångå paniken och spela 90 bra minuter. Dit verkar det vara en bit.
Antonio Valencia är inte min tekopp. Han är inte ens bra på sin naturliga position till höger i en 4-4-2 så chanserna att han skulle briljera från en position mer i mitten var inte särskilt höga. Nu gjorde han inte bort sig, men gud vad han är … trist? Hur blev han det? Och varför? Vad tänker han när han ser sin gamla #7 sväva iväg längs kanten och vara så överlägsen? Äsch, jag ska inte klaga på Toni mer. Han får väl godkänt i dag i all hans enkelhet. Men det är ledsamt och ovant att se honom vara lika harmlös i offensiven som fjärdedomaren.
Luke Shaw. Är det bara jag som får känslan att han inte är helt fit än? Klumpig tackling på Tony Hibbert, av alla människor på planeten, och inte lika självklar som i Southampton förra säsongen. Men det har kanske bara inte med fitness att göra utan mer med det faktum att han bytt arbetsplats och känner sig för.

… till sist:

Bänken innehöll otroligt nog fem egna produkter. Nu ska vi inte sträcka på oss över hövan mycket, utan skador hade det kanske varit färre, men det är ändå värt att ta till sig.
Inte en minut för Adnan i dag, vilket tedde sig lite märkligt i mina ögon. Mata ut – Januzaj in började jag tänka efter cirka 55 minuter. Spanjoren är inte någon man lutar sig emot när motståndarna börjar pressa. Det kanske inte Januzaj heller är, men han har en speed som hade kunnat användas som farligare vapen i omställningarna.
15 dagar utan United borde vara lika olagligt som att ge oss fans magont i ytterligare en match. Men det hade varit ännu jobbigare om vi gått in i minidvala utan tre poäng till. Topp 4 just nu!