Tre poäng utan framsteg – bortsett från Luke Shaw

Embed from Getty Images
Det har varit hyfsat lätt att se spår av framsteg, om än små, under höstens hackiga Manchester United-insatser. I dag skulle vi ha behövt kalla in det allra tyngsta artilleriet inom forskningsområdet för att hitta ens de allra minsta spåren av förbättringar. Spelmässigt kan jag inte hitta någonting som visar att United är på väg uppåt. I stället valde jag att titta på detaljer: Lyckan över att lagets främste passningsspelare är tillbaka igen, att Luke Shaw var bäst på planen och att David De Gea fick hålla en efterlängtad nolla. Samt förstås att det blev tre poäng. Gott så efter de 90 minuterna.
Remarkabelt:

Kanske inte i någon positiv mening, men ändå: Att ett sådant överlägset bollinnehav kan resultera i så få chanser. United hade 84-16 i procent efter 20 minuter och 75-25 efter en första halvlek där ändå Crystal Palace skapat – lite turligt – den farligaste målchansen när ex-United-Frazier tacksamt nog valde att lobba över både DDG och målburen.

Manchester United-värdigt:

Luke Shaw. Tonåringens Unitedkarriär började i motvind med både kritik mot hans fysiska status och en välkomstskada. Efter comebacken har han tuffat igång i lagom tempo och i dag var han bäst på planen. Snabb, svårpasserad, självsäker och bra avvägningar i offensiven. Han är fortfarande född 1995 (vilket får mig att tänka på nästa fotbolls-VM som kommer att bli det första sedan 1986 utan spelare födda på 70-talet och den förste spelaren född på 00-talet).
Michael Carrick. Kanske inte den som kickstartar ett United med ryggen mot väggen, men alltid en lugn figur att lämna över ansvar på.
Juan Matas inhopp. Mål och stolpskott, båda gångerna via en Palaceförsvarare (vilket han givetvis lärt sig av Frank Jr i London), och faktum är att han gjort lika mål som Rooney i höst. ”Det är ju det där han är köpt för!” vrålade jag åt tv:n när ettan kom.

Helt okej:

Paddy McNair. Satte andan i halsen när han och Daley lät en boll studsa fram till Frazier, men i övrigt spelade han lika tryggt som han gjort i princip ända sedan han helt plötsligt existerade som ett alternativ som Manchester United-mittback. Gick av med kramp efter ännu en match att vara stolt över.
Daley Blind. Blandade och gav mer än vanligt, men sattes på en ovan position med en spelare han aldrig spelat tillsammans med som mittback. Gillar honom oändligt mycket redan, vilket bådar gott inför framtiden. Är han så pass bra redan efter tre månader bör han bli riktigt bra inom de tre år LvG vill ha på sig.

Inte okej:

Antonio Valencia-syndromet hade drabbat United under större delen av matchen: Spelarna tog sig fram till sista tredjedelen, stötte på patrull och vände hemåt. Så vinner man inga fotbollsmatcher i längden.
3-8-0-uppställningen hotade inte heller. Varför är Rooney så långt ned i utgångsposition? Inte undra på att han inte träffat mål med ett avslut sedan 27 september. I dag var han dock närmare i andra halvlek än i första där hans avslut hade tur om det ens stannade vid row Z.
Angel Di Marias hörnor får Bébés inläggsspel att framstå som uppseendväckande skickligt. Fideo petades till och med i halvtid i dag, vilket måste vara unikt för en spelare med den statusen i fotbollsvärlden. Extra underligt med tanke på hur bra hans frisparkar allt som oftast är. ADM var för övrigt lika anonym som han varit senaste veckorna – ändå räknar han in en assistpoäng ytterligare. Utbytt igen, vilket visar två saker: Ett: Han är inte i slag. Två: LvG skiter i vem han är, levererar man inte åker man ut (om man inte heter Wayne Rooney).
Ett spelmål på tre matcher är absolut inte någonting att fylla några hyllningsböcker med. Målproduktionen överlag är bedrövlig med tanke på det artilleri som finns tillgängligt. Vi är nu nere på 1,54 mål i snitt per match, vilket är det sämsta på tio år. Det närmar sig det 1,50 United hade 1991-92.
Jag flaggade för Fellaini-Wilson som toppduo inför matchen. Ingen av dem fick spela anfallare och varför Fellaini överhuvudtaget startade när hans bröstspel inte utnyttjades var skumt.

Märkligt:

Louis van Gaals val att dissa Ander Herrera helt. Det här var en match som hade passat spanjoren perfekt. Han är snabb, både i tanke och kropp, och går gärna i djupled. När sedan Darren Fletcher verkar gå före undrar man lite till mans vad som egentligen hänt. Är han ingen LvG-favorit?
Louis van Gaals taktikbyte vid 1-0-ledning hemma mot Palace. Londonkillarna hade knappt hotat, förutom vid McNairs och Blinds missförstånd, men ändå ”fegade” holländaren och satte ner Rooney på en kant i stället för att exempelvis flytta upp honom och döda matchen med ett 2-0. Nu klarade man ju tre poäng, men det kändes som ett onödigt initiativ för att bjuda in Palace. Själv var han dock nöjd efteråt med att ha stängt matchen, men det var ett högre spel, anser jag, än att gå för tvåan.

Sist i sista matchrapporten på 14 dagar:

Ja, det är landslagsuppehåll igen. Ja, det lär vara ett märkligt mittbackspar på Emirates. Det här var tionde backlinjen på tolv matcher.
Adnan Januzaj har startat de fyra senaste matcherna – han har varit bra i kanske en halv av dem totalt. Men om Louis van Gaal nu ska ha tre år på sig att ställa ”allt till rätta” kan vi väl ge Januzaj de tre åren också?
Hade det här varit under Fergie hade jag hållit med den gamle om att det är den här typen av vinster som ligasegrande lag tar. Nu vinner vi inte ligan i vår, men det kan vara en typ av seger som räknas in som en nyckel till Champions League-spel.
Arsenalmötet blir extremt viktigt för framtiden. För självförtroendet, för tron på att laget är på rätt väg, för kampen om platserna bakom Chelsea. Minns ni vem som avgjorde senast vi vann på Emirates? Yep.