Det var så många delar som var för jävliga med matchen i måndags. Och jag är fortfarande, tre dagar senare, nästan lika tom inombords. Känslan är att säsongen dog där och då och att allt som återstår är en tio matcher plågsamt lång transportsträcka mot femte- eller sjätteplatsen. Den här säsongen är på ett sätt till och med värre än den förra, då vi åtminstone var en ynka straffläggning från ligacupfinal och hade 30 sekunders lyckorus i Champions League. Nu är det bara topp 4 som återstår och det är fan, men det är svårt att vänja sig vid att sikta på någonting så … Arsenalskt.
Lägg till att David De Gea med största sannolikhet lämnar klubben för Real om vi inte når Champions League och dysterheten tar ett hårdare grepp om Unitedhjärtat.
90 minuter mot Spurs kan antingen förändra eller förstärka alla känslor.
Jag tillåter mig att fortsätta drömma om en helgjuten Unitedinsats. Förväntningarna på en hejdundrande vacker och överjordisk 90-minutare är borta, nu duger det med 90 minuter rejält, jävlaranamma, bestämt och en bergsäker 2-0-seger för att glädja mig. Men även här saknar jag tron på att det sker. Anpassningsproblemen består. Det tar nog den här sommaren också att inse att allt inte är som förut och att det antagligen aldrig blir så heller. Vi får kanske ställa in oss på en titel(charge) vart fjärde-femte år, om ens det.
Oavsett vad framtiden för med sig så kan vi vara säkra på att ett namn inte är med på nästa fas av resan. Radamel Falcao är garanterat inte en Unitedspelare när vi skriver 1 september 2015.
Han är så långt ifrån den spelare han en gång var att det är svårt att tro att det verkligen är Falcao som är i United:
Jag såg hans insats i U21 häromdagen och jag skulle påstå att få anfallare i allsvenskan skulle göra sämre ifrån sig. Inte så att han var helt oduglig, problemet var bara att han var nästan helt ofarlig. Hans självförtroende måste vara nere bland dyn och fajtas med slamkryparna. ”Shot to pieces” säger de engelsktalande om ett sånt tillstånd på confidenceskalan.
Ingenting, absolut niente, talar för att han på tio matcher ska kunna motivera United att slanta upp några hundra miljoner i övergångssumma. Hans rörelseschema liknar en osäker 9-årings promenad till första dagen på mellanstadiet, han är lika beslutsam i avslutningarna som en schizofren framför videohyllan och hans toppfart i stil med en korsbandsskadad Anderson utan boll.
Det må vara lite överdrivet, men det stämmer i alla fall i jämförelse med den abstrakta bild jag hade av en Falcao i United i början av september. Jag var inte ensam om att hoppas – och tro – att det här var en spelare som var gjord för den engelska ligan. En räv i lådan som skulle avfyra sexskjutaren obarmhärtigt vecka ut och vecka in. Istället har vi fått se hans nedåtgående trend med målsnitt fortsätta:
Han är nu nere på ett mål var tredje 90-minutare. Det är sämre än vad den lilla ärtan på Reals bänk har i United, som jämförelse. Och då är siffrorna ovan bara i ligaspelet. Adderar vi FA-cupspel blir det än värre då han gick mållös i 218 minuter från möten med Yeovil, Preston och Cambridge.
Men det har inte varit lätt att vara forward i dagens upplaga av United, eller hur? Visst kan man använda som argument för att försvara hans minst sagt skrala målskörd? Javisst, det hade säkert sett annorlunda ut om Falcao hade varit en del av United 2007-08 eller 1999-2000, då det var en helt annan typ av fart på anfallsspelet. Han hade säkert uppskattat Beckhams känsliga högerfot aningen mer än han njutit av ecuadorianens träff på första gubbens smalben eller axel med sina chanscrossar. Men samtidigt måste man kunna kräva oerhört mycket mer av en anfallare av Radamels kaliber. Han springer och springer, tar emot bollen, tappar bollen, kämpar för att ta tillbaka den, springer in i straffområdet, skjuter avslut som en P10-lirare … kort sagt, hans individuella briljans som vi kan se mängder av prov på i videon ovan har nästan undantagslöst lyst med sin frånvaro under hans halvår i Manchester. I princip den enda gång vi sett prov på den äkta Rada är när han fixade straff och utvisning mot Sunderland. Då blixtrade han till och för ett ögonblick såg man den man som en gång i tiden var kanske den mest fruktade i hela fotbollsvärlden. Tyvärr pekar allt på att den tiden är förbi.
Embed from Getty Images
Eller så ser han bara dåligt.
