Embed from Getty Images
Och så var det det här med Marcos Rojo. Jag vet inte riktigt var jag har honom, trots att han varit i klubben i drygt ett år. Jag vet att han inte är den mest klipska person du hittar i ett fotbollslag och jag vet att han har många tatueringar och att han ser sig själv som röd. Han fick inte arbetstillstånd förra sommaren eftersom han tydligen ska ha spöat upp någon lirare hemma i Argentina och han var inte kapabel att fixa visum till turnén i USA i somars.
Men var står han egentligen på fotbollsplanen?
Förra säsongen var det lätt att ta honom till sig på ett plan. Han är vad man kan kalla en ”no-nonsense”-footballer med kraft, energi och jävlaranamma som sina största, mest explicita, styrkor. Egenskaper som brukar göra det lätt för, kanske främst, engelska fotbollsfans att ta en spelare till sina hjärtan. Glidtacklar man ut en boll till inkast får fansen ståpäls, typ. Han har också ett bra tillslag på bollen, det tenderar vänsterfotade att ha, och ett mer än okej huvudspel.
Men duger det? Är han egentligen tillräckligt bra för att vara ordinarie i ett United på jakt efter en titel?
Där är jag fortfarande kluven, men jag lutar mer åt ett nej än åt ett ja. Och det har inte bara att göra med hans insatser de senaste veckorna. Där är han lite ursäktad – bara lite, märk väl – med tanke på hur sent han kom in i truppen på försäsongen och hur lite han har spelat hittills. Nej, det här handlar mer om totalen av hans spel under året. Han övertygar inte konsekvent och jag vet inte på vilket sätt han förbättrats under sin tid på Carrington. Kanske att hans ibland huvudlösa spel inte resulterat i lika många gula och röda som det skulle ha gjort i andra ligor. Hans positionsspel får Patrice Evras säsongen 2013-14 att framstå som mästerligt. Vi såg exempel på det vid Southamptons 1-0 häromsistens.
Och var ska han spela? Med Phil Jones lika frisk som en amputerad och lungsjuk 98-åring lär det stå mellan Blind och Rojo i kampen om vilken som är mest – eller minst – John O’Shea-ig för att spela centralt bredvid Smalling. O’Shea var ju egentligen aldrig bäst i någon position, vare sig som kantförsvarare (förutom när han sa tjosanhoppsan och tunnlade Figo), mittback eller defensiv mittfältare.
Blind läser spelet bättre än Rojo, men är både svagare och långsammare. Rojo är bättre utrustad att klara spelet mot tunga anfallare, men ligger efter de snabba och rörliga där Blind med sitt spelsinne kan hantera situationerna oftare. En kombo vore förstås perfekt, men den typen av försvarare väller inte in över fotbollsmarknaden i dessa dagar.
Argentinaren har fördelen av att dels vara vänsterfotad och dels kapabel att spela både i (vänster-)mitt- och kantförsvaret, vilket ger honom pluskapital hos bossen. Men av Van Gaals retorik angående Rojo – senast i raden var hans påpekande om att klubben inte informerats om Marcos hade en skada – tyder på att det finns något som skaver mellan herrarna.
I så fall är det inte så mycket knas kring ryktena om att han är på väg bort. För även om media – framförallt i Storbritannien – har en tendens att skjuta från höften är det förvånansvärt ofta det faktiskt finns lite eld under röken. Är Rojo ännu en i raden som upptäckt att han faktiskt inte klarar av att jobba tillsammans/under Louis van Gaal? Är han förbannad över Van Gaals hantering av landsmannen i nudelformat? Fick han höra inför säsongen att han inte skulle vara förstaval?
Klart är i alla fall att han inte håller någon Stam-, Rio-, eller Vidicklass och knappast kommer att göra det heller. Han är dock inte Marouane Fellaini-dålig (med honom i en startelva vinner United helt säkert inga troféer) men han är inte heller tillräckligt bra för att bära ett Unitedförsvar. Frågan är om han är tillräckligt inte dålig för att ändå vara en del av ett framgångsrikt sådant.
Mitt svar just nu? Nej. Men han får gärna motbevisa mig.
Röd är han så det räcker i alla fall.
Enligt honom själv.
